Sida 721
Norrsunda ...
en längd af omkr. 5 km., benämnes vanligen »Strömmen» eller »Saltsjön». I allmänhet flyter N. åt ö., men vid högt vattenstånd i Saltsjön (s. k. »uppsjö») strömmar N. åt v., inåt Mälaren. Djupet är olika, från 3 till 7 m. Bredden vexlar i allmänhet från 250 till 130 m., men minskas ännu mera vid Helgeandsholmen, der strömmen delas i två grenar, af hvilka den norra har 40, den södra 18 m. bredd. I forna dagar var N. ansenligt bredare, men också kortare och grundare än nu. På 1500-talet hade den norra grenen vid Helgeandsholmen en bredd af 90 m., den södra af 30 m. På den tiden kunde N. icke anses börja vestligare än vid platsen för nuvarande rådhuset och sluta vid Blasieholmen (som då var en ö), hvadan N. då hade en längd af högst 500 m. A. G.
Norrsunda, socken i Stockholms län, Erlinghundra härad. Areal 3 586 har. 908 innev. (1886). Annex till Skånela, Upsala stift, Seminghundra kontrakt.
Norrtelge, sjöstad i Uplandsdelen (Roslagen) af Stockholms län, ligger i en dalgång på båda sidor om sjön Lommarens utfalls-å (Norrtelge-ån) vid denna ås utlopp i vestra änden af en 20 km. inträngande vik af Östersjön (Norrtelgeviken). Med ett område af 555 har, satt till 6 1/2 mtl, hade staden 1886 ett taxeringsvärde af 2,081,200 kr., hvaraf 215,200 kr. för jordbruksfastighet. Folkmängden var s. å. 2,312 personer. År 1884 var handlandenas antal 25, med 16 biträden, handtverkarnas 45, med 36 arbetare. Vid 6 små fabriker med 35 arbetare steg tillverkningsvärdet till omkr. 33,000 kr. Stadens bokförda tillgångar uppgingo 1883 till 133,681 kr., hvaremot skulderna stego till 353,312 kr. För kommunens utgifter utdebiterades samma år kr. 3,53 för hvarje bevillningskrona. Genomen smalspårig jernväg står N. öfver Rimbo station i förbindelse dels med Stockholm, dels med Upsala. Hamnen, som är tillgänglig för 3,5 m. djupgående fartyg, besöktes 1884 af 947 in- och utgående fartyg om tillsammans 80,112 tons, de flesta reguliert trafikerande ångbåtar. På platsen hemmahörande fartyg voro 9 om 1,358 tons drägtighet. Hufvudexport är trävaror, förnämligast ved. -- Stadens förnämsta byggnader äro kyrkan (»Fredriks»), och societetshuset med vacker park. Privatbyggnaderna äro merendels oansenliga trähus. I N. finnes en numera rätt mycket besökt badinrättning, hvars gyttjebad vunnit stort anseende. Staden, som bar ett 5-klassigt allmänt läroverk, utgör i kyrkligt hänseende ett konsistorielt pastorat af 2:dra klassen, hörande till Sjuhundra kontrakt af ärkestiftet. Från boktryckeri i staden utgifvas två tidningar. Tillsammans med Stockholms läns öfriga städer utgör N. en krets vid val af riksdagsman i Andra kammaren. Stadens vapen är ett ankare. -- N. var af ålder en marknadsplats och fick stadsprivilegier d. 29 Mars 1622, sedan Gustaf II Adolf derstädes anlagt ett gevärsfaktori. Detta egdes till 1793 af kronan, derefter och in på 1800-talet af enskilda och utgjorde stadens såväl största märkvärdighet som förnämsta inkomstkälla. Staden hörde 1648--80 till torstenssonska grefskapet Ortala. 1719 brändes den af ryssarna. A. G.
Norrvidinge. 1. Härad i Kronobergs län, ingår i Vestra Värends domsaga samt i Kinnevalds och Norrvidinge härads fögderi och omfattar (fr. 1888 års början) socknarna Berg, Ormesberga, Aneboda, Tolg, Tjureda, Åsa, Gårdsby och Söraby. Areal 61,542 har. 9,299 innev. (1886). -- 2. Kontrakt i Vexiö stift, omfattar de tre pastoraten Tolg med Asa och Tjureda; Berg med Ormesberga; Gårdsby med Söraby. Areal 55,705 har. 8,368 innev. (1886). -- 3. Socken. Se Norrhvidinge.
Norrönaspräket l. norröna tunga (Isl. norrænt mál l. norræn tunga), d. v. s. nordiskt språk, kallade de gamle nordboarna sjelfva det tungomål, som talades i Norge och på Island. I senare tid har man ofta, företrädesvis i Tyskland, kallat detta språk fornnordiska språket (se d. o.), sålunda förbiseende, att fornsvenskan och forndanskan äro lika »fornnordiska» (jfr Nordiska språk).
Nors l. slom, Osmerus eperlanus L., zool., en till laxfamiljen hörande fiskart, som utgör typ för slägtet Osmerus i dess nu vanligen antagna omfattning. Norsen utmärker sig genom stora spetsiga tänder på plogbenet och insidan af vingbenen samt pä tungan. Fjällen sakna silfverglans och äro löst sittande samt ytterst tunna, hvarför, då den underliggande huden äfvenledes endast på vissa ställen har silfverglans, köttet skimrar genom fjällen och gifver fisken ett på vissa ställen liksom genomskinligt utseende. Den äldre norsen går i stim för sig och leker skild från den yngre, hvilket föranledt fiskare och en del zoologer att anse den såsom en egen art eller varietet, »slom». Norsen håller sig stimvis tillsammans och uppträder, i synnerhet vid lektiden tidigt på våren, i ofantliga stim. Den uppfiskas då med notar och håfvar lassvis samt nyttjas på sina ställen till kreatursfoder. Han leker såväl på grunden i sjöarna som äfven, synnerligast den större (»slommen»), i elfvarna. Hos oss användes den dels färsk, dels torkad -- i vissa trakter nedlagd i aska -- såsom föda, dock nästan uteslutande af den fattigare befolkningen. Den obehagliga lukt, som i synnerhet de mindre norsarna sprida omkring sig, gör, att de försmås vid de förmögnares bord. I England och Ryssland värderas norsen deremot, till en del just för sin pikanta lukt, äfven af de högre samhällsklasserna. Sin största betydelse har han såsom ett vigtigt födoämne för gös, lax m. fl. värderika fiskarter. Största massan uppfångas vid endast några få cm. längd, men i större vattendrag och i hafvet blifver han ända till omkr. 25 cm. Norsen förekommer i Östersjön till nordliga delen af Bottniska viken samt i ganska många större och mindre sjöar inuti landet. Vid vestra kusten är han mera sällsynt och saknas vid större delen af norska kusten, hvaremot han är talrik i Norges större insjöar. I England och Frankrike förekommer han blott vid kusten och i elfmynningarna. Närslägtade arter äro O.
Källa: Project Runeberg ·
