Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

Naftalin, kem., ett kolväte, C₁₀ H₈ eller

som till stor mängd förekommer i stenkolstjära och 1820 upptäcktes af Garden. Naftalin uppstår i allmänhet vid inverkan af rödglödgningshetta på organiska ämnen. Det erhålles ur stenkolstjära genom fraktionerad destillation och ur de fraktioner, som destillera mellan 170° och 230° samt innehålla utom naftalin äfven karbolsyra och fenoler. Dessa fraktioner behandlas med natronlut, som löser fenolerna och lemnar naftalin olöst. Det ännu orena naftalinet destilleras och upphettas med 5--10 proc. svafvelsyra, tvättas med vatten, behandlas å nyo med natronlut och destilleras eller sublimeras. Naftalin bildar snöhvita kristallfjäll eller tafvelformiga kristaller. Egentlig vigt 1,145, smältpunkt 79,6°, kokpunkt 217°. Det afdunstar redan vid vanlig temperatur och utbreder derunder en egendomlig lukt, som, när den är svag, icke är obehaglig, men deremot oangenäm, när den är stark. Ångorna äro giftiga för insekter, och man använder derför naftalin för att döda mal i insektsamlingar och pelsverk. Naftalin löses lätt i alkohol, eter och flytande kolväten. Det användes hufvudsakligen för beredande af färgämnen. -- Naftalin ger, liksom benzol, upphof till en stor mängd derivat, af hvilka många förekomma i en mängd isomeriska modifikationer (se Kolväte, sp. 1067). Koncentrerad svafvelsyra ger med naftalin tvänne isomeriska sulfonsyror, kallade α och β, C₁₀ H₇ SO₃ H, af hvilka α-syran bildas vid låg temperatur och β-syran vid högre. Af dessa bägge syror bildas vid inverkan af smältande alkalier αoch β-naftol, C₁₀ H₇ OH. Salpetersyra och naftalin gifva α-nitronaftalin, C₁₀ H₇ NO₂, som bildar gula kristallnålar och genom inverkan af reduktionsmedel ger [alpha]-naftylamin, C₁₀ H₇ NH₂. -- I naturen synas endast ytterst få naftalinderivat förekomma. Till dem höra juglon i valnöt och santonin i maskfrö. P. T. C.

Naftalinfärgämnen, kem. Flere naftalinderivat hafva färgande egenskaper. Bland de äldst bekanta äro dinitronaftol, C₁₀ H₅(NO₂)₂ OH, kalladt Martius' gult, och magdalarödt l. naftalinrödt, C₃₀ H₂₀ N₄. De användas numera icke i industrien. Deremot har en annan, mycket stor klass af färgämnen, »azofärgämnen», på de senare åren fått stor förbrukning. De innehålla alla gruppen -- N = N -- och uppstå genom inverkan af diazoföreningar på fenoler eller aromatiska ammoniakbaser samt deras derivat. Genom inverkan af salpetersyrlighet på klorvätesyrad anilin uppkommer diazobenzolklorid, C₆ H₅ N₂ Cl:

C₆ H₅ NH₂ HCl + HONO = C₆ H₅ N₂ Cl + 2H₂ O.

Låter man denna inverka på naftylamin eller naftols natriumsalt, bildas azofärgämnen:

C₆ H₅ N₂ Cl + C₁₀ H₇ NH₂ = C₆ H₅ N₂ C₁₀ H₆ NH₂ . HCl.

C₆ H₅ N₂ Cl + C₁₀ H₇ O Na = Na Cl + C₆ H₅ N₂ C₁₀ H₆ OH.

I synnerhet reagera diazosulfonsyror, t. ex. diazobenzolsulfonsyra, C₆ H₄ på fenoler och ammoniakbaser. Så erhåller man af diazobenzolsulfonsyra och α-naftol tropeolin, HSO₃ C₆ H₄ -- N = N -- C₁₀ H₆ OH. Af β-naftol erhåller man det isomeriska mandaringult. Roccellin (orsellin, rouge solide) är β-naftolazo α-naftalinsulfonsyra, H SO₃ C₁₀ H₆ -- N = N -- C₁₀ H₆ OH. Bordeauxrödt är α-naftalinazo β-naftoloxidisulfonsyra, C₁₀ H₆ --- N = N -- C₁₀ H₄ . OH . (SO₃ H)₂. Snart sagdt otaliga azofärgämnen finnas eller kunna framställas. Ett vigtigt färgämne är kongorödt, HSO₃ C₁₀ H₅ C₁₂ H₈, som erhålles af naftionsyra (se d. o.) och tetrazodifenylklorid. Några af dessa azofärgämnen hafva egenskapen att utan betningsmedel färga vegetabiliska väfnader. P. T. C.

Naftionsyra, kem., en amido-naftalinsulfonsyra, C₁₀ H₆ NH₂ . SO₃ H, som uppstår vid inverkan af koncentrerad svafvelsyra på α-naftylamin. Den bildar mikroskopiska, färglösa kristaller, som äro nästan olösliga i vatten. Dess salters lösningar utmärkas af en praktfullt blå fluorescens. Naftionsyran har på de senare åren fått stor användning för tillverkning af färgämnen, t. ex. kongorödt (se Naftalinfärgämnen). P. T. C.

Naftol, kem., namn på fenoler af naftalin, C₁₃ H₇ OH. Tvänne sådana isomeriska fenoler finnas, nämligen α- och β-naftol, hvilka uppstå, när man smälter motsvarande sulfonsyror med kali. De äro bägge färglösa, kristalliserande kroppar, som användas för tillverkning af naftalinfärgämnen. P. T. C.

Naftylamin, amidonaftalin, C₁₀ H₆ NH2, kem. Tvänne isomeriska naftylaminer, α och β, äro kända och användas i industrien för tillverkning af färgämnen. α-naftylamin, som länge varit bekant, erhålles genom inverkan af reduktionsmedel på nitronaftalin, alldeles som anilin af nitrobenzol. Den bildar färglösa kristaller, som i luften hastigt färgas violetta, och utmärkes af en vidrig foecal lukt. β-naftylamin har ingen lukt och oxideras icke eller endast obetydligt i luften. Den beredes genom inverkan af ammoniak vid hög temperatur på β-naftol. P. T. C.

Nafvare, gröfre borr, som användes i synnerhet vid timmermansarbeten. Den nedre änden af nafvaren har i tvärgenomskärning formen af en halfrund ränna, hvars räta sidokanter äro hvass-slipade. Nederst är den försedd med en snedstående udd eller hvass tand, som går före i träet och i hålets botten uttager breda spånor, under det att de långa raka eggarna på nafvarens sidor jämna hålets cylindriska vägg. Den ena eggen arbetar nämligen vid in- och den andra vid tillbakavridandet, då nafvaren utdrages för tömning af den i rännan samlade spånen. Tandens sneda ställning tjenar till att draga nafvaren in i träet. Som nafvaren saknar styrande spets i kärnlinien, är det af vigt att man vid borrningens början