Sida 205
Motor (Lat.: som sätter något i rörelse), mek., kallas vanligen en maskin, med hvars tillhjelp mekaniskt arbete förrättas af en naturkraft
sina förhoppningar eller farhågor angående ministèren eller de styrelseåtgärder, som af densamma vidtagits eller af densamma väntas. Beslut om så beskaffad motiverad dagordning är i samband med interpellation i vissa lands författningar eller arbetsordningar medgifvet, eller ock, der bestämmelse härom saknas, begagnar man sig deraf ändock i de land, der ministrarna ega tillträde till representationens eller dess kammares möten. Med Sveriges statsskick är ett så beskaftadt förfarande dock ej förenligt (jfr Interpellation, Statsrådsansvarighet). Norges författning har icke häller medgifvit sådant. Huruvida efter den 1884 genomförda grundlagsändring, hvarigenom statsrådets medlemmar fått tillträde till Stortingets möten, sådant förfarande kan komma att tillämpas, må framtiden utvisa. H. L. R.
Motley [må'tli], John Lothrop, amerikansk diplomat och historieskrifvare, f. 1814 i Dorchester (Massachusetts), hade delvis inhemtat sin bildning vid europeiska universitet (Göttingen och Berlin 1831--33) och en tid af 1841 varit legationssekreterare i Petersburg, då han 1851 på allvar slog sig ned i Europa för att idka arkivforskningar för en historia om Nederländerna. Hans berömda verk The rise of the dutch republic (3 bd, 1856) väckte allmänt bifall och öfversattes på de flesta europeiska språk (en svensk öfversättning »Nederländernas frihetsstrid» är f. n. under utgifning). En fortsättning deraf var History of the United Netherlands (4 bd, 1860--68). M. var Förenta staternas sändebud 1861---67 i Wien och 1869-70 i London och bosatte sig derefter i England, hvarest han dog 1877. Utom ofvannämnda verk rörande Nederländernas historia utgaf han The life and death of John Barneveld, advocate of Holland, with a view of the primary causes of the thirty years' war (2 bd, 1874). M:s historiska verk utmärkas af grundlig och samvetsgrann forskning, liffullt framställningssätt, varm medkänsla för de förtryckte samt en ädel ton. A. B. B.
Motor (Lat.; som sätter något i rörelse), mek., kallas vanligen en maskin, med hvars tillhjelp mekaniskt arbete förrättas af en naturkraft (en sådan mekanism benämnes jämväl kraftmaskin). Stundom betecknas med namnet motor det ämne, t. ex. vatten eller ånga, som aflemnar arbetet. De förnämsta motorerna i den förstnämnda betydelsen äro (förutom sådana maskiner, som drifvas af menniskors och djurs muskelkraft) vattenmotorer (särskildt vattenhjul och turbiner), vindhjul, ångmaskiner, varmluftsmaskiner, gasmaskiner, elektriska motorer och fjädermotorer. Af dessa användas endast vattenmotorer och ångmaskiner, då det är fråga om utveckling af mycket stora drifkrafter. Men man har dock jämväl för mycket små krafter konstruerat motorer, som verka genom vatten eller ånga. Så t. ex. har man små turbiner och vattentrycksmaskiner, afsedda att drifvas genom vattenledningen i städer, äfvensom ångmaskiner, som utveckla blott 1/9 af en hästkraft. Gasmaskiner och varmluftsmaskiner begagnas vanligen endast för tämligen små krafter, men man använder stundom de förra vid elektriska belysningsinrättningar, vid hvilka flere hästkrafter tagas i anspråk. Vindhjulen ega sin allmänt bekanta tillämpning för qvarnars drifvande, men de begagnas äfven stundom för andra ändamål, t. ex. för pumpverk, då icke den ojämna verkan, som är utmärkande för dessa motorer, förbjuder deras användande. Elektriska motorer, hvilka drifvas af galvaniska batterier, kunna användas endast för erhållande af helt små drifkrafter, enär kostnaden för deras drift eljest skulle blifva alltför betydande. De begagnas vid elektriska ur och någon gång för symaskiner, delningsmaskiner o. s. v. Ett större fält är likväl numera öppnadt för dem genom den elektriska kraftöverföringen. Om man nämligen alstrar en elektrisk ström genom en dynamomaskin, kan man genom ledningstrådar föra strömmen till en eller flere äfven på ganska stort afstånd varande elektriska motorer och sålunda drifva dessa. Detta har man tillämpat flerestädes och särskildt vid de s. k. elektriska jernbanorna. Fjädermotorer användas dels, såsom bekant, för att hålla ur i gång, dels för åtskilliga andra ändamål, t. ex. vid symaskiner, vid Morses telegrafapparater (för framförande af pappersremsan) o. s. v. För större drifkrafters erhållande äro de alldeles olämpliga. Detta gäller äfven för motorer, som verka genom fallande lod. -- Läran om motorerna utgör en af de förnämsta delarna af maskinläran och har nått en hög grad af utveckling. På teoretisk väg kan man bestämma motorernas verkningsgrad och de omständigheter, under hvilka de verka fördelaktigast. Man uttrycker härvid verkningsgraden genom förhållandet mellan motorns nyttiga effekt och den hos naturkraften magasinerade effekten. Verkningsgraden måste alltid blifva mindre än 1, emedan alltid någon effektförlust uppstår. Vid ett vattenfall är den i hästkrafter uttryckta effekten = 1,000 MH/75 = 40/3 MH, om M är volymen i kubikmeter af det på en sekund framströmmande vattnet och H fallhöjden i meter. Verkningsgraden kan vid de mest fulländade vattenmotorer uppgå till vid pass 0,8, men är oftast långt mindre. Vid ångmaskiner och andra på värmets verkningar grundade motorer skulle naturkraften uttryckas genom P K E/75.60.60', der P är vigten bränsle i kilogram, som per timme förbrinner i motorns eldstad, K bränslets absoluta värmeeffekt samt E värmeenhetens mekaniska eqvivalent. Antager man för stenkol K = 8,000 värmeenheter och sätter E = 430 kg., skulle man erhålla nära 12,8 P. Men äfven vid mycket goda ångmaskiner blifver effekten i verkligheten sällan större än P, och oftast är den långt derunder, så att man i sjelfva verket kan göra sig till godo endast en tämligen liten bråkdel, 1/13 à 1/20, af den potentiella energi, som finnes magasinerad hos kolen. Att verkningsgraden blifver så ringa vid ångmaskinen och likartade motorer beror dock ej på mekaniska brister hos dessa, utan
Källa: Project Runeberg ·
