Sida 67
Mjukfeniga fiskar, zool.
säkrast genom mikroskopisk undersökning af skorpan, som alltid innehåller de karakteristiska bacillerna. C. A. L. F. B.
Mjeltbrands-emfysem, emphysema infectiosum, veterinärv., en sjukdom, som är stationär inom några orter af Sverige och andra land, samt hvaraf under sommar och höst endast nötkreatur af 1/2--4 års ålder angripas. Orsaken till sjukdomen är en klyfsvamp i form af en staf, som är något kortare och tjockare än mjeltbrandsbacillen (se Mjeltbrand) samt, i motsats till denne, rörlig. I somliga dylika baciller finner man ibland 1, stundom 2 sporer. Efter att i luften kringförda baciller blifvit upptagna af någon såryta eller inkommit i lungorna, uppstå på åtskilliga kroppsdelar (såsom på insidan af låren, på bogen, länden, tungan eller svalget) svulster, hvilka inom några timmar kunna uppnå en betydande storlek och i början visa sig smärtsamma, men sedan blifva okänsliga. Vid beröring af desamma förmärkes ett knistrande ljud, härrörande af på stället utvecklade gaser i bindväfven under huden och emellan musklerna. Samtidigt med uppkomsten af svulsterna eller dessförinnan hafva djuren feber, darra, röra sig med svårighet och visa mer eller mindre häftiga tecken af kolik. Nästan alla de sjuka dö inom 1--3 dagar. Vid undersökning af de döda djuren finner man blodet hafva ett normalt utseende. Det innehåller endast ett ringa antal baciller; deremot finnes en betydande mängd sådana i vätskorna å de ställen, der svulsterna förekomma. I svulsterna är väfnaden genomdränkt af en skummig, blodfärgad vätska, hvarjämte bindväfven emellan dem är uppfylld af gas, som brinner med blå låga och till större delen utgöres af metylväte. -- Behandling af de sjuka djuren är utan nytta. Åtgärderna till sjukdomens hämmande böra vara desamma som vid mjeltbrand. Skyddsympning af nötkreatur genom i buljong odlade och medelst upphettning försvagade baciller har blifvit företagen i Frankrike, men fördelarna deraf äro ännu ej noggrant kända. C. A. L.
Mjelten, splen l. lien, anat., är en blodkörtel, hos menniskan belägen i bukhålans öfre venstra del, ofvan venstra njuren, under mellangärdet och åt höger mot magens botten. Vid denna är han fäst genom ett öfverdrag af bukhinnan, hvilket stundom kan som en stjelk uttänjas, så att mjelten ligger lös i bukhålan, fyttbar och flyttande från det ena stället till det andra (s. k. »vandrande» mjelte). Till konsistensen är den friska mjelten mjuk, till färgen purpurröd, med en dragning i grått. Han vexlar hos samma individ betydligt till storleken vid olika tillfällen, och hans volym kan många gånger ökas i vissa sjukdomar, t. ex. i långvarig frossa, då han äfven hårdnar och blir specifikt tyngre. Anmärkningsvärd är vid denna och några andra sjukdomar mjeltens hastiga ansvällning vid anfallen. Mjeltens byggnad och funktioner äro ännu icke fullt kända. Så mycket framgår dock af hvad man vet, att denna körtel måste tillhöra lymfsystemet och hafva ett vigtigt inflytande på blodberedningen, så att i honom frambringas hvita och till pigment sönderdelas röda blodceller. Att han emellertid icke i dessa hänseenden är oumbärlig, synes vara klart deraf att, om han med framgång borttages (exstirperas), hvilket skett på såväl menniskor som djur, inga synnerliga följder deraf visat sig. G. v. D.
Mjelthugg, en huggande eller stickande flyktig smärta i mjeltregionen i venstra sidan, som vanligen uppkommer efter häftigt springande i synnerhet efter måltider, då ventrikeln är fylld. Denna nervsmärtas rätta säte och natur äro något dunkla. Sannolikt sitter den ej i mjelten, utan i diafragmat (mellangärdet), och uppkommer genom denna muskels öfveransträngning. Genom stillhet går den snart öfver. Ofta upphör den genast, då man håller andan efter en djup inandning. F. B.
Mjeltsjuka, engelsmännens spleen, motsvarar ungefär hypokondri (se d. o.).
Mjeltsjukdomar. Mjelten, som är ett synnerligen blodrikt och elastiskt organ, blir lätt utsatt för blodöfverfyllnad (hyperemi), i synnerhet i alla slags infektionssjukdomar. Denna stegras sällan till allmän inflammation af mjelten (splenitis, lienitis), vanligare blott till svullnad, mjelttumör, ofta af 3--4 gånger den vanliga volymen, än af öfvergående art (akut), än mera beståndande (kronisk). Den akuta mjelttumören förekommer sålunda konstant vid alla former af tyfus, öfvergående frossa och ofta äfven i kolera, mässling, skarlakansfeber, koppor, mjeltbrand, rots, rabies, pyemi och puerperalfeber. Äfven förekommer den genom kollateral fluxion, vid hastigt hämmad menstruation och genom hindradt blodaflopp i lefver-, hjert- och lungsjukdomar. Tumören, som framkallar föga subjektiva symtom, kännes vanligen nedanför refbensranden i venstra hypokondriet och skjutes nedåt genom djup inandning. Stundom blir mjeltkapseln så spänd, att den brister (»mjeltruptur»), då hastig död under symtom af inre förblödning inträder. Sådan ruptur förorsakas dock oftare af stötar på mjeltregionen. Den kroniska mjelttumören förekommer i synnerhet i invetererade frossor (jämte lefverförstoring) och blir då ofta ganska stor, men ännu större i den lienala leukemien (se Leukemi). Vid den kroniska förstoringen förvandlas ofta mjelten till en späck- eller vaxlik klump (späckmjelte, vaxmjelte, kolloid,- eller amyloid-degeneration). Stundom blifva endast de malpighiska kropparna späckvandlade och framträda då mot den röda mjeltpulpan liknande kokta sagogryn (»sagomjelte»). Genom embolier i grenar af mjelt-arteren uppstå kilformiga mjelt-infarkt. Såsom nybildningar i mjelten förekomma både tuberkeln och kräftan och bland parasiter echinokocker, ehuru mera sällsynt än i lefvern. En af de vigtigaste mjeltsjukdomar förekommer i leukemien. Se vidare Mjeltbrand, Mjelthugg och s. k. Mjeltsjuka. F. B.
Mjolner. Se Mjölne.
Mjukfeniga fiskar (Malacopterygii Artedi; Anacanthini J. Müller, Günther m. fl.; Arthropteri Kner), zool. Beskaffenheten hos fenornas, särskildt ryggfenornas, strålar att vara antingen
Källa: Project Runeberg ·
