Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

bibliotek. Om museets senare öden har man blott osäkra uppgifter. I hvarje fall kan man anse institutionen bortsopad från Egyptens mark med den arabiska eröfringen (omkr. 640). Museets största betydelse för den menskliga odlingen ligger deruti att dess verksamhet koncentrerades kring bevarandet och mångfaldigandet af den klassiska forntidsliteraturen. Andra liknande anstalter, förmodligen inrättade efter mönstret af det alexandrinska museet, omtalas i Pergamon, Antiocheia och Konstantinopel. Jfr G. Parthey: »Das alexandrinische museum» (1838). K. P.

Musi, Agostino di, kallad Agostino Veneziano, italiensk kopparstickare från Venezia, bildade sig först efter Dürer (hans första stora blad var en kopia af Nattvarden efter dennes träsnittspassion; 1510). Efter att hafva uppehållit sig någon tid i Florens kom han 1516 till Rom, der han studerade under den berömde Marcantonio och var honom behjelplig i att utföra Rafaels teckningar i kopparstick. Dessutom stack han, liksom Marcantonio, en del: »de badande soldaterna» (les grimpeurs), af Michelangelos 1505 utförda kartong öfver slaget vid Cascina, hvilken kartong kort derpå förstördes och numera är känd nästan endast genom de nämnda sticken. M:s senast daterade verk härstamma från 1536.

Musicera (Ital. musicare), utföra musik, spela.

Musicus. Se under Musikant.

Musik (Grek. musike) var i sin ursprungliga betydelse hos de gamle grekerna inbegreppet af alla de s. k. »musiska konsterna» (se Muser), till hvilka räknades filosofi, poesi, mimik, orkestik och astronomi, öfver hufvud hela den högre andliga bildningen i motsats till den kroppsliga, »gymnastiken». Senare inskränktes begreppet musik blott till tonkonsten, eller den af de sköna konsterna, som har till ändamål att skapa sköna former i toner, d. v. s. regelbundna hörbara svängningar af elastiska kroppar. Denna definition, som lägger den principiella skilnaden emellan tonkonsten och öfriga konster uti materialet för deras verksamhet och sinnena, med hvilka de uppfattas, är den enda vetenskapligt hållbara. Den vanligast gängse bestämningen att musiken är »känslans konst» eller »har till ändamål att uttrycka känslor» är oduglig såsom definition, emedan den icke medför någon principiel artskilnad mellan musik och andra konster, hvilka senare ju onekligen äfven till en viss grad kunna uttrycka och uppväcka känslor, låt vara att musiken innerligare än de öfriga synes sammanhänga med menniskans känslolif och påtagligen lifligare afficierar hennes nervsystem. Dessutom beror nämnda definition oftast på missförstånd såväl angående musikens egentliga uppgift, hvilken endast kan vara estetisk, icke patologisk, d. ä. endast kan hafva skönhet, icke sensationers väckande till mål, som äfven angående känslans natur och musikens förmåga, i fall man nämligen föreställer sig, att musiken såsom sådan, d. ä. den rena instrumentalmusiken, skulle kunna uttala bestämda, med viss föreställning förenade känslor, sådana som kärlek, hat o. s. v. Fastmer är det snarare känslans allmänna tillvarelsesätt än hennes specifika innehåll, som musiken kommer åt. Zimmermann uttrycker saken sålunda (»Allgem. aesthetik» § 656): »Vaga och fixa känslor, begär, affekter och lidelser, stämningar och rörelser, hvilka såsom sådana samtliga bero på föreställningsförloppet, visa icke blott vissa intensitetsgrader, utan äfven rytmiska förhållanden i sitt utflöde, ett upp- och nedstigande, regelmässig eller oregelmässig skyndsamhet eller dröjsmål, ebb och flod, lugnt framskridande och ögonblickligt afbrott, plötslig uppenbarelse och sakta förklingande o. s. v. Det rytmiska och modulatoriska i detta själslif är det, som musiken förmår tillegna sig, hvarigenom det blir henne möjligt att framställa själsrörelserna, så långt de nämligen äro blotta rörelseformer. Men föreställningarna sjelfva, hvilka befinna sig i rörelse, det psykiska tankelifvets hvad kan musiken som sådan aldrig återgifva». Nyare psykofysiska forskare hafva försökt att så mycket som möjligt ådagalägga musikens förmåga af uttryck för själslifvet, utan att de likväl synas komma längre än till formella bestämningar. Hausegger uppvisar (»Die musik als ausdruck»), genom citat från Engel, Darwin m. fl. angående vredens fysiologiska uttryckssätt och derefter genom analys af Annas aria i »Don Juan»: »Or sai chi l'onore», hurusom vreden der blifvit på det trognaste tolkad. Analysen är öfvertygande, och dock lär det väl förblifva alldeles omöjligt att utan kännedom om texten och situationen kunna ur sjelfva tonstycket såsom instrumentalstycke höra, om det är vrede eller tilläfventyrs någon annan affekt som talar. Man hör blott, att det är något upprördt själstillstånd, men icke med säkerhet hvilket; man hör att, men icke hvad, eller för att tala med Vischer: »man hör ekot, men ej den, som ropat». Tonsättarens känsla meddelar sig till åhörarens och alstrar äfven föreställningar, men dessa blifva vanligen olika hos olika åhörare. Denna musikens obestämdhet och outsäglighet i begreppsmässigt hänseende -- hvilka icke hindra henne att ega den konkreta bestämdhet, som ligger i plastiska hörföreställningar, alstrade ur en individuelt personlig inspiration -- gifva henne en alldeles särskild ställning bland de sköna konsterna och göra henne i viss mån mera ideel, mera sjelfskapande än de öfriga, liksom den ålägger henne att åt de allmänna estetiska gestaltningslagarna (enhet i mångfald, organisk utveckling, proportionalitet, motivering i kontraster etc.) skänka större uppmärksamhet än dessa, med undantag af byggnadskonsten, hvilken äfven i likhet med tonkonsten rör sig med idel rytmiska och proportionella förhållanden utan direkt förebild i naturen. Sant är, att musiken kan till en viss grad »måla», men hon gör det dock aldrig på samma sätt som målarekonsten, hvilken aftecknar de verkliga konturerna i en modell eller ett landskap, under det musiken blott antydningsvis och mera symboliskt efterbildar fogelsång, vattenbrus, storm, åskdunder m. m. Dylika naturföreteelser hafva lika litet som känslorna skapat några musikaliska former eller legat till grund för reglerna