Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

för kontrapunkt, ackordföljder och stämforing, melodiens bildning och genomföring o. s. v. Hvarje skapelse i toner måste sålunda närmast söka sin konstnärliga enhet icke i känslor eller främmande idéer och naturföreteelser, utan inom tonerna sjelfva, hvaraf följer, att blandarter, sådana som musikdramat och programsymfonien, äro förkastliga, så snart de söka enheten utom musiken, men berättigade, så snart de äfven utan text eller öfverskrifter göra ett musikaliskt helt intryck, låt vara att detta intryck sedan vinner ytterligare i intresse och klarhet genom att den obestämda tonkonsten ansluter sig till en bestämd text. Då känslan på sitt mest outsagbara stadium, såsom absolut känsla utan medvetna föreställningar, icke kan skilja mellan sina förnimmelser annat än i den allmänna polariteten mellan hvad som främjar eller hämmar lifsverksamheten, d. ä. lust och olust, så kan ej häller den rena musiken med någorlunda bestämdhet göra någon annan skilnad än mellan uttrycken för lust och olust samt deras mångfaldiga blandningar och styrkegrader. Och härvid hafva häfd och språkbruk utpekat mollton-slägtet såsom den allmänna bäraren af de sorgsnare känslorna, dur deremot af de gladare (enl. en annan uppfattning skulle dur uttrycka klarare och friare, moll dunklare och mera beslöjade känslor). För öfrigt säger det sig sjelf, att då harmoni och upphöjd, om än ofta vemodig njutning äro kriterier på all estetisk verksamhet, både den skapande och den uppfattande, så får olustkänslan såsom sådan aldrig direkt ingå i och meddelas från konstverket, utan den måste betagas sin stoffverkan, undergå en »katarsis» (rening), alldeles såsom Aristoteles föreskrifver för tragedien, att denna väl skall väcka »medlidande och fruktan», men ock en »rening af dessa och dylika affekter». Allt slags musik, som går ut på att stoffartadt framställa och uppväcka passioner och sensationer, utan att adla dem genom en ideal, harmoniskt luttrad och höjd stämning inom en musikalisk formenhet, är ur både estetisk och moralisk synpunkt osund och förkastlig; den vädjar blott till våra nerver, icke till vårt skönhetssinne, blott till våra drifter, icke till vårt förnuft. Men ej mindre underordnad än den musik, som föraktar formen och idealet, är den, som å andra sidan rör sig blott mekaniskt med ett tomt formalistiskt tonspel utan inre lif och individuel inspiration, ett foster af antingen torr förståndslärdom eller blott rutin och sjablon. Af nämnda båda missriktningar öfvervägde fordom oftare den formalistiska, nu för tiden oftare den materialistiska. Midt emellan båda ligger den klassiska, som eger jämnvigt mellan innehåll och form, hvarvid dock bör märkas, att begreppet klassisk ej må inskränkas till en viss tidsperiod -- ehuruväl den mozart-beethovenska företrädesvis har rätt att bära detta namn --, utan kan tillämpas på hvarje konstverk, som eger nyssnämnda harmoniska egenskap. Så är Händel i sina opera-arior ej sällan formalistisk, men i arian »Lascia ch'io pianga» är han rent klassisk. Så är å andra sidan Wagner ofta materialistisk, t. ex. uti Amfortas' sjukliga jämmer i »Parsifal», men klassisk uti Elsas romans i »Lohengrin»: »Euch lüften die mein klagen». -- Ehuru musiken sjelf skapar sina former, sammanhänger hon dock i sina grundelement på det närmaste med naturen. Melodiens princip är den kontinuerliga ljudserien, tonhöjdsförändringen, hvarvid stigandet gör intryck af stegring eller spänning, fallandet af lugnande eller afmattning. Rytmens likformiga hufvudmått regleras af pulsslagen: dessa kunna enl. Vierordt hos menniskan variera från 30--40 till omkr. 200 i minuten, och talomfånget på Mälzels metronom är likaledes 40--208. De snabbare måtten verka upprörande, de långsammare lugnande. Harmoniens grundval, treklangen, finnes likaledes i naturen, näml. i en grundtons närmaste aliqvottoner. - Musiken indelas i teoretisk och praktisk. Musikteorien i vidsträcktare mening omfattar akustik, eller ljudlära, estetik, eller tonkonstens filosofi, samt grammatik, eller allmän musiklära (melodik, harmonilära, kontrapunktik o. s. v.). Den praktiska musiken omfattar tondiktning (komposition) och utförande (exekution). I afseende på de yttre medel, som musiken använder, skiljer man emellan vokalmusik, för menniskoröster, och instrumentalmusik, för instrument; båda äro ofta förenade. I afseende på musikens olika bestämmelse kan man skilja mellan kyrkomusik, teatermusik, kammar- och konsertmusik, militärmusik o. s. v.

Musikens historia begynner, uti sin första rudimentära gestalt, i Orienten. Tonkonstens uppfinning tillskref man gudarna. Så var för egypterna Osiris hennes upphof. Deras musikaliska kultur känner man blott genom afbildningar af instrument och utöfvande konstnärer. Instrumenten voro harpa eller lyra, flöjt, trumma, sistrum m. fl. Antagligen hafva hebréer, greker och araber lånat både praxis och teoretiska frön från egypterna. Ännu äldre är måhända kinesernas system, som lär vara grundadt mer än 2,650 år före Kristus. Det skall vara ordnadt af Lyngly i en fullständig skala, liknande vår. Den äldsta gestalten är, liksom hos de flesta folk, sträng diatonik, ursprungligen sannolikt med undvikande af halftonsförhållandet (femtonig skala, utan qvart och septima). Kinesiska instrument voro flöjt, psaltare, munharmonika, cittra (kin) och tamtam. För inderna gällde guden Nared som musikens fader, Bherat som den förste tonkonstnär och uppfinnare af natak (dram med sång och dans) samt af ett tonsystem (de gamle hinduerna kände fyra sådana). Instrument voro cittra, snabelflöjt, stråkinstrument (serinda och ravanastron) m. fl. Enligt hebréernas saga var Jubal uppfinnare af de första instrumenten. Som en af de äldsta sånger med instrumental ledsagning omtalas Mirjams lofsång efter tåget genom Röda hafvet. Efter Moses tid verkade profetskolorna gynsamt för musikundervisningen. Under Samuel infördes vexelsången emellan olika körer eller emellan kör och instrument. Under David nådde hebréernas musik sin blomstring. Deras instrument voro harpa (kinnor), luta (nebel), flöjt (chalil, makroschita), trumpet (chazozra), puka (toph) m. fl. Sannolikt eger kärnan af