Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

judarnas tempelsång ännu i dag någon likhet med den ursprungliga. Grekerna nämna som tonkonstens uppfinnare än Apollon, än Hermes (lyran), än Athene (flöjten), än Pan (herdepipan), hvarjämte sagorna om Amfions och Orfevs' musikaliska under tyda på gudomligt ursprung. Vid de stora festspelen, särskildt de pythiska, spelade musikaliska täflingar en betydande rol. Vid de dramatiska föreställningarna sjöngos åtminstone körerna och en del monologer. Någon harmoni i modern mening kände dock grekerna icke; instrumenten ledsagade i unison eller oktaver, på sin höjd äfven med några utsmyckningar och »genomgående» toner. Grekernas diatoniska skala sträckte sig genom två oktaver, afdelade i fem »tetrakord» (fyrtonsgrupper) på följande sätt: H c d e, e f g a, a b c¹ d¹, h c¹ d¹ e¹, e¹ f¹ g¹ a¹. Ur denna skala, ursprunglig eller transponerad genom höjning eller sänkning (grekerna kände nämligen alla kromatiska intervall), fick man olika oktavslägten (oegentligt kallade tonarter) genom att skära ut olika oktaver, hvarvid oktaven e--e¹ fick namn af det doriska, d--d¹ det frygiska, c--c¹ det lydiska, H--h det mixolydiska oktavslägtet; sedermera tillkommo det iastiska och det eoliska, äfvensom alla dessa namn, tillökade med prefixen hypo- och hyper-. Utom de diatoniska tetrakorden hade man kromatiska (t. ex. h c dess e) och enharmoniska (h c hiss e). Grekernas notskrift var bildad af bokstäfver ur det forngrekiska alfabetet. I instrumentalmusiken hade man tecken för pauser och tonlängder; i sången rättade sig dessa helt och hållet efter versmetern. De vigtigaste instrumenten voro lyra, kithara och aulos. (Grekerna använde ej stråkinstrument.) Berömda musiker voro Terpandros, Sakadas, Archilochos, skalden Alkaios och skaldinnan Sapfo. Teoretiker och skriftställare öfver den grekiska musiken voro Lasos, Aristoteles, Aristoxenos, Pythagoras, Ptolemaios, Quintilianus, Boëtius; i nyare tid märkas F. Bellermann, Paul och Westphal. Romarna lånade teori och utförande från grekerna; sin offermusik synas de dock hafva hemtat från etruskerna. De utbildade framförallt krigsmusiken. Äfven deras vältalare begagnade instrumentalister för att låta sig angifvas tonen för föredraget. Om araberna se Arabisk musik.

Den kristna tonkonsten upptog hebreiska psalmer och grekiska hymner i sin ritual. Teorien var den grekiska, genom Boëtius' förmedling. Tonartsystemet blef dock till följd af missförstånd något afvikande (se Kyrkotonarter). Ambrosius (d. 397) införde antifonier och hymnsång. Gregorius I (d. 604) redigerade antifonariet för hela kyrkan. Kyrkosången förbättrades af Karl den store genom införande af sångskolor (i S:t Gallen, Metz). Den äldsta vesterländska tonskriften var neumerna (se d. o.). Det 9:de--12:te årh. karakteriseras af ansatser till flerstämmig musik och sträfvande efter en fullkomligare tonskrift. I stället för den forna flerstämmigheten i oktaver uppträdde en ledsagning af den kyrkliga melodien i qvarter och qvinter (se Organum). Munken Hucbald (d. omkr. 932), som först beskref organum, nyttjade redan notlinier. Samtidigt framträdde en tonskrift af de första bokstäfverna i latinska alfabetet. Guido (d. 1037) sammansmälte neumerna med bokstafsskriften och blef grundläggaren af den moderna notskriften; äfven befriade han tonsystemet från den stela diatonikens fjättrar medelst solmisation och mutation (se dessa ord). Under 12:te--14:de årh. fick organum friare gestalter, och behaget af stämmornas motrörelse mot hvarandra (discantus) blef erkändt. Äfven parallelrörelsen i terser och sexter (fauxbourdon) kom i användning och utträngde det äldre organum. En rikare utveckling af rytmiken fordrade tecken för tonernas inbördes längd och ledde till mensuralmusiken (se d. o.). Franco från Köln var den förste, som skref om denna musik. Äfven utanför kyrkan anslog musiken nya, folkligare toner genom trubadurer och minnesångare. Instrumenten riktades genom snabbt sig utvecklande stråkinstrument, orglar och klavér.

Den egentliga kontrapunktens (se d. o.) blomstring inträffade under 14:de--16:de årh. Marchettus från Padua och Joannes de Muris uppställde de regler för stämföring och dissonansbehandling, som blefvo gällande långt in i senare tider. Framför alla var det nederländarna, som utvecklade kontrapunkten och slutligen bragte den medelst konstgrepp, såsom augmentationer, diminutioner, ömvändningar, gåtkanon m. m. (se Imitation och Kanon), till en höjd af hårklyfveri, som omsider framtvang en reaktion (Palestrina). Dufay stod i spetsen för den äldre, Okeghem för den yngre nederländska skolan. Willaërt stiftade den venezianska skolan, hvars förnämsta medlemmar voro Merulo och de båda Gabrieli. Goudimel stiftade den romerska skolan, hvari främst glänste Palestrina, derjämte äfven Festa, Nanini och Marenzio. De berömdaste kontrapunktikerna voro för öfrigt tyskarna Finck, Isaak, Senfl, Hasler och Eccard, spaniorerna Morales och Vittoria, engelsmännen Tallis och Bird samt nederländarna Josquin des Prés och särskildt Orlando di Lasso (1520--94), som afslutade den nederländska epoken och jämte Palestrina är den äldre musikens största namn. Teoretiker voro Tinctoris, Aaron, Zarlino, Glareanus. Petrucci uppfann nottryck med rörliga typer. Jämte de lärdare formerna mässa, motett och madrigal odlades äfven de enklare frottola, vilanella, i Tyskland liedlein. Dertill kom i 16:de årh. den hufvudsakligen från tyska folkvisan härstammande protestantiska koralen. Sången var alltid flerstämmig och a cappella (med intet eller blott unisont ackompanjemang). Endast för orgel, klavér och luta bragte slutet på denna period de första försöken till ren instrumentalmusik. Denna hade sina egna slag af notskrift, kallade tabulaturer. Instrumenten voro mångahanda: giga, fiol; luta, teorb, guitarr; klavér, hackbräde, klavicymbal; orgel, positiv,regal; skalmeja, snabelflöjt, tvärflöjt, krummhorn, zink, basun m. m. Endast sångare och organister räknades för bildade musiker; öfriga instrumentister skilde sig från dem och utgjorde särskilda skrån (»pipare»).