Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

frukten den förstnämnda formen; den senare utmärker slägtet Tofieldia Huds. Den svenska N. ossifragum L. har 15--30 cm. hög, uppstigande, trind, enkel stjelk. Från den krypande rotstocken uppstiga tätt intill stjelken styfva, jämnbreda, nästan gräslika blad af 5--10 cm. längd, vid basen omslidande hvarandra. Stjelkbladen bestå nästan blott af slidor. Blommorna sitta i klasar, stödda af lansettlika till borstlika skärmblad. Blomkalken är invändigt gul, utvändigt med en grön midtlinie å kalkbladen. Denna lilla vackra ört förekommer här och der i torfmossar och vid bäckstränder från Skåne upp till Jämtland. Örtståndet beskylles, sannolikt med orätt, att förorsaka benskörhet, om det fortäres af boskapen (deraf artnamnet ossifragum, »benbräckande»). Man har ock förr användt rotstocken och örten, under namn af radix et herba graminis ossifragi, mot grus och sten i urinvägarna. O. T. S.

Narthex. 1. (Lat. Ferula.) Hos forntidens greker namnet på en hög buskväxt med ihålig, märgfylld stam, enligt beskrifning närmast liknande vår fläderbuske. I narthexstängelns märg brukade man för längre tid förvara glimmande eld, och enligt sagan förde Promethevs i en sådan stängel elden från himmelen. Äfven nyttjades sådana stänglar af bacchanterna såsom thyrsosstafvar och af skolmästarna såsom bestraffningsredskap. (Af den latinska benämningen på narthex, ferula, är det svenska ordet, ferla bildadt.) Narthex kallades äfven en cylindrisk dosa eller ett fodral till förvaring af parfymer, läkemedel m. m. -- 2. Byggnadsk., i den fornkristna basilikan den stundom befintliga inre, smala förhallen, hvilken sträckte sig öfver byggnadens hela bredd och var afsedd för de församlingsmedlemmar, som blifvit ådömda kyrkliga disciplinstraff (kyrkoplikt). Likaledes var narthex platsen för de personer, som beredde sig att upptagas i församlingen, de s. k. katekumenerna. -- 3. Narthex asafoetida, bot. Se Dyfvelsträck. 1. A. M. A. 2. Upk.

Naruszewicz [-sje'vitj], Adam, polsk författare, historiker, f. i Pinsk 1733, inträdde redan vid unga år i jesuitorden, studerade i utlandet, blef professor i poetik först i Vilna, derefter vid adelskollegiet i Varsjav, slutligen biskop först i Smolensk, sedan i Luck. I sina lyriska stycken, mest hofpoesi, gratulationer o. d., hyllar han den psevdoklassiska smaken. Stilen är tung och patetisk, innehållet magert. Mera betydande äro hans satirer. Han är demokrat och vänder sina blickar till den gamla tiden, då konungen ännu hade någon myndighet. Han förutser förderfvet; den fyraåriga riksdagen, hvari han sjelf deltog, fyller honom med dyster förtviflan, åt hvilken han ger uttryck i sin berömda dikt »De dödas röst», som man kallat »Den polska reformens filosofi». N:s vigtigaste arbete är emellertid Polska folkets historia. Af denna utkommo 1780--86 7 band, i hvilka berättelsen föres fram till jagellonska husets tronbestigning. Det är den första kritiska behandling af ämnet, en säker grundval och utgångspunkt för senare forskare. Fosterlandets olyckor betogo författaren lusten att fortsätta, och han öfverlefde ej länge dess undergång. Bland hans öfriga skrifter förtjenar att nämnas hans biografi öfver Chodkiewicz och hans Taurica (historia och beskrifning öfver Krim). N. dog i Janów vid Bug 1795. Lll.

Narv (narf) l. arv (Isl. arfi), i folkspråket benämningar på åtskilliga örter, vanligen med slankiga, nedliggande, mer eller mindre utbredda stjelkar, hvilka örter tillhöra nat. fam. Alsinaceae (se d. o.). Man begagnar dessa ord endast i sammansättning, t. ex. vassnarv, vass-arv eller våtarv, Stellaria media L., äfven kallad fogelnarv l. fogelnate, emedan denna växt gerna fortäres af burfoglar. Hönsarv är namnet på slägtet Cerastium L. Ett mycket mjukt och spädt grässlägte, Catabrosa P. Beauv., som växer på fuktiga ställen, har fått namnet narv-gräs. O. T. S.

Narva, stad i ryska guvern. Petersburg, vid Baltiska jernvägen, på venstra stranden af Narova, som der bildar ett 5,5 m. högt, genom en holme tudeladt vattenfall. Omkr. 6,500 innev. N. består af den mest af tyskar bebodda egentliga staden, v. om floden, samt den midt emot belägna mest af ryssar bebodda förstaden och forna fästningen Ivangorod (se d. o.). Staden, som var befäst till 1864, drifver liflig handel med trävaror, spanmål, lin och hampa, men industrien är obetydlig. N. anlades enligt ryska krönikor 1256, hörde länge till hanseförbundet och den livländska ordensstaten, men eröfrades 1558 af tsar Ivan IV Vasiljevitj. Svenskarna under Pontus de la Gardie stormade staden d. 6 Sept. 1581 och behöllo den till d. 10 Aug. 1704, då den något öfver 5,000 man starka besättningen under H. R. Horn efter det mest lysande försvar måste gifva sig åt ryssarna. Under svenska perioden var staden tidtals säte för generalguvernören öfver Ingermanland och Keksholms län samt hade en luthersk superintendent. I N. afled hertig Karl Filip, Gustaf II Adolfs broder, d. 25 Jan. 1622.

Mest kändt har N. blifvit genom det slag, som utkämpades derinvid d. 20 Nov. 1700. En stor rysk armé under tsar Peter inneslöt d. 17 Sept. n. å. N., hvars 1,800 man starka svenska besättning under H. R. Horn höll sig tappert trots ryssarnas bombardement från 5 batterier samt natten emellan d. 7 och 8 Nov. företagna 3 stormningar mot Ivangorod. Karl XII, som samlat sina trupper till Wesenberg (i norra Estland, 7 dagsmarscher v. om N.), beslöt att undsätta staden, lemnade derför 5,000 man till Livlands skydd och afmarscherade d. 13 Nov. med 5,100 man infanteri samt 3,100 man kavalleri och dragoner mot N. Under natten till d. 18 togs genom öfverraskning passet Pyhhajöggi, som försvarades af general Sjeremetjev med 6,000 man, och d. 19 inträffade svenskarna vid Lagena, 10--12 km. från N. Vester om staden hade ryssarna uppfört en 7,000 m. lång befäst linie med vall och graf, hvilken stödde sina båda flyglar mot floden. Denna linie besattes af 40,000 man (medräknas äfven det hären åtföljande lösa folket, torde summan hafva stigit till nära 80,000 man) under befäl af hertigen af Croy emedan tsaren