Sida 350
Mädler, Johann Heinrich von
aa. Näbben utan gulröd fläck vid hakvinkeln. Tarsen 49 mm. L. canus (fiskmås). bb. Näbben med gulröd fläck vid hakvinkeln. Tarsen 65 mm. L. argentatus (gråtrut). b. Handpennorna utan svart. aa. Vingarna räcka, hoplagda, betydligt utom stjertspetsen. Tarsen 59 mm. L. leucopterus (hvitvingad trut). bb. Vingarna räcka, hoplagda, knappt utom stjertspetsen. Tarsen 71 mm. L. glaucus (hvit-trut). 2. Manteln skiffersvart. a. Första handpennan med hvit spets. Tarsen 74 mm. L. marinus (hafstrut). b. Första handpennan med en hvit fläck innanför den svarta spetsen. Tarsen 62 mm. L. fuscus (sillmås). 3. Manteln hvit. Tarsen 37 mm. L. eburneus (hvitmås).
II. Tårna tre. L. tridactylus (tretåig mås).
Ofvannämnda arter, utom dvärgmåsen och liskmåsen, finnas beskrifna under särskilda rubriker. Dvärgmåsen har hufvudets och halsens öfre del glänsande svart. Manteln är ljust askblå, öfriga kroppsdelarna hvita, med rosenröd anstrykning på bröstet, de yttre handpennorna med hvita spetsar, näbben mörkröd, benen karmosinröda och kroppslängden 27 cm. Arten, som är hemma i östra Tyskland, norra Ryssland och Sibirien, har hos oss förr funnits häckande på Gotland, men försvunnit derifrån och sedermera blifvit anträffad blott tre gånger inom Sveriges gränser. -- Fiskmåsen är hvit, med askblå mantel. De yttre vingpennorna äro utåt svarta och vid spetsen mer eller mindre hvita. Näbben är gröngul, utåt gul, benen gröngula och kroppslängden 43 till 46 cm. Denna art är hemma i norra och mellersta Europa, vestra Asien och Sibirien. Hos oss häckar han allmänt öfver hela landet. C. R. S.
Mått, hvarje bestämd storhet, hvilken, tagen som enhet eller norm, tjenar till mätning af andra storheter, vare sig dessa afse tid, rum eller vigt (massa). Det är bekant, att man icke alltid och öfverallt begagnat eller begagnar samma mått, utan att hvarje land utbildat sitt måttsystem. Forntidens folk kände visserligen mått för linier, ytor och kroppar, de kände kropparnas absoluta och specifika vigt samt begagnade sig deraf, de hade metoder för att bestämma tiden och således kunskap om alla de områden, der mått användes, men sjelfva användningen saknade den noggranhet man nu fordrar. Till en början, och så är ännu fallet hos naturfolken, voro ungefärliga bestämningar tillräckliga: som tidsbestämning solens och stjernornas ställning på himmelen, som längdmått vissa delar af menniskokroppen, såsom hand, fot, arm, famn o. s. v. Men med samfärdselns och yrkesverksamhetens utveckling framträdde behofvet af ett ordnadt måttsystem. Man har emellertid aldrig haft någon fast utgångspunkt, någon naturlig enhet, utan blott en godtycklig sådan och i allmänhet gjort de olika slagen af mått helt och hållet oberoende af hvarandra. Vidare voro måtten afsedda för helt och hållet speciella ändamål; man hade, såsom t. ex. i Sverige, särskild medicinalvigt, guld- och silfvervigt, stapelstads-, uppstads-, bergs-, tackjerns-, råkoppar- och viktualievigt, hvilka stodo i intet eller mycket litet samband med hvarandra. I den mån handeln började blifva internationel, framträdde önskvärdheten af en reform och likformighet i måttoch vigtförhållandena i de särskilda landen. Många och långvariga öfverläggningar hafva ock hållits i frågan, men ej ledt till något resultat, enär hvarje land hållit på sitt system, och man har ej kunnat ena sig om ett internationelt sådant. De fordringar man bör ställa på ett dylikt äro: 1. att måttenheten är oföränderlig (den bör genom bekanta, möjligast enkla operationer när som hälst låta härleda sig från vissa i naturen förekommande oföränderliga storheter och vara en sådan, för hvilken, så vidt möjligt är, alla jordens innevånare hafva lika stort intresse); 2. att det på enheten grundade systemet i sina öfver- och underafdelningar uteslutande följer decimalindelningen, att längd-, yt- och rymdmått o. s. v. förete ett naturligt, enkelt och lätt öfverskådligt sammanhang samt att beteckningen öfverallt är konseqvent, så att förhållandet emellan, de olika måtten uttryckes genom deras namn. Åtskilliga förslag att finna en naturlig utgångspunkt hafva framkommit. Så föreslog Weidler 1727 afståndet mellan pupillerna hos vuxna personer som normallängd, A. Böhm 1771 en kropps fall i lufttomt rum under första sekunden, J. Herschel 1/10000000 af jordaxeln, Bouger sekundpendelns längd under 45:te breddgraden och Condamine densamma vid eqvatorn o. s. v. Förtjensten att först hafva grundat ett måttsystem på jordens storlek tillkommer astronomen G. Mouton i Lyon, hvilken 1670 föreslog längden af en meridianbåge om en minut som normalenhet under namnet milliare. Huru det likaledes på jordens storlek ursprungligen grundade metersystemet, som uppfyller alla billiga anspråk, utbildats och fått ett mera allmänt erkännande se Metersystemet.
Mädler, Johann Heinrich von, tysk astronom, f. 1794, fick 1824 anställning vid kommerserådet Beers privatobservatorium i Berlin. Gemensamt med denne egnade han sig der hufvudsakligen åt topografiska observationer af månen och planeterna, företrädesvis Mars. Resultatet af de förra var Beers och Mädlers Mappa selenographica (1834--36), en stor detaljerad månkarta, som, ända tills Schmidts månkarta 1878 utkom, var oöfverträffad. År 1840 kallades M. såsom F. W. Struwes efterträdare till direktor för observatoriet i Dorpat. Hans verksamhet var der hufvudsakligen riktad på stellarastronomien (fixstjernornas egna rörelser, dubbelstjernebanor). År 1865 drog han sig till följd
Källa: Project Runeberg ·
