Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

dagar» (1875--77) gjordes för första gången ett försök att i ett sammanhang skildra hvad fornforskaren och historikern känna om Sveriges hednatid. Under många år hafva M:s forskningar hufvudsakligen varit riktade på bronsåldern, denna lika intressanta som dunkla period i menniskoslägtets äldre kulturhistoria. För gången af dessa forskningar har han redogjort i flere uppsatser: Sur les époques de l'âge du bronze en Suède (kongressen i Bologna 1871), Bronsåldern i norra och mellersta Sverige (»Ant. tidskr. f. Sverige», 1871--73), Sur les sculptures de rochers de la Suède, Sur l'âge du bronze en Suède och Sur les poignées des épées et des poignards en bronze (kongressen i Stockholm 1874), Sur les celts en bronze (kongressen i Budapest 1876), Minnen från bronsålderns slut i Norden, Ett fynd från vår bronsålders äldsta tid och Den nordiska bronsålderns ornamentik (»Vitt. akad:s Månadsblad», 1880--81) m. fl. Resultaten af sina undersökningar rörande bronsåldern nedlade han sedan i Spännen från bronsåldern och ur dem närmast utvecklade former (i »Ant. tidskr. f. Sverige», 1880--82), i Tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende på Skandinavien (Vitt. akad:s handl., 30:de d., 1885) och i det under utgifning varande arbetet La civilisation primitive en Europe depuis l'introduction des métaux. Bland M:s öfriga skrifter må nämnas Statens historiska museum (vägledning för de besökande; 1:a uppl. 1872, 5:te uppl. 1886), Führer durch das Museum väterländ. alterthümer (1870), Bohuslänska fornsaker (h. 1--3,1874--79), Om de ovala spännbucklorna (i »Vitt. akad:s Månadsblad». 1873--77), Bibliographie de l'archéologie préhistorique de la Suède pendant le XIX:e siècle (1875, fortsatt i »Sv. fornminnesföreningens tidskr.»), Några minnen från Sardinien (i »Ymer», 1883) och Om våra förfäders invandring till Norden (i »Nordisk tidskrift», 1884). M. har vid sin forskning sökt använda och utveckla den strängt vetenskapliga, i väsentlig mån på det typologiska sammanhanget emellan formerna hvilande metod, för hvilken han redogjort i Den förhistoriska fornforskarens metod och material (i »Ant. tidskr. f. Sverige», 1884). För sitt svar på ett af Vitt. hist. o. ant. akademiens täflingsämnen erhöll han 1871 akademiens stora pris, och af Svenska akademien fick han 1885 för sin vetenskapliga verksamhet mottaga det af konung Karl XIV Johan stiftade priset. M. har 1874--80 redigerat »Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia», sedan 1875 »Svenska fornminnesföreningens tidskrift» samt sedan 1880 den af Letterstedtska föreningen utgifna »Nordisk tidskrift». För sin vetenskap har han verkat icke blott genom skrifter, utan äfven genom föreläsningar, dels i Statens historiska museum, dels på andra ställen.

Montemayor [-jår], Jorge de, spansk skald, f. omkr. 1520 i Montemor Velho i Portugal, ingick helt ung vid armén, men fick sedermera för sin vackra sångrösts skull anställning i Filip II:s kapell och åtföljde detta på resor i Tyskland, Nederländerna och Italien. 1552--54 vistades M. vid portugisiska hofvet. Han upplefde många romantiska händelser och ljöt döden i en duell 1561, i Turin. -- M. gjorde sitt namn berömdt genom herderomanen Diana (1560; nyaste uppl. 1802), hvilken blef urbilden till de bästa af samma art i flere lands literatur. Denna roman innehåller (i 7 böcker, på blandad prosa och vers) flere löst hopfogade kärlekshistorier i pastoral drägt. Den behagliga, rena stilen med sitt outtömliga förråd af uttryck för ömma känslor, i förening med versens ädla harmoni, gjorde boken omtyckt i de vidaste kretsar. Den är ofullbordad; bästa fortsättningen författade Gil Polo. M. skref äfven 3 autos och en samling innerliga lyriska poem, som utgåfvos 1554 (Obras) och 1561 (Cancionero; ny uppl. 1588).

Montemolin, stad i spanska prov. Badajoz, 103 km. s. ö. om Badajoz. Omkr. 3,500 innev. Don Carlos (se Carlos 3) kallade sig grefve af M., och med anledning deraf erhöll carlistpartiet namnet montemolinister.

Montenegro (Serb. Crnagora, Czernagora, Turk. Kara Dag, »Svarta berget»), furstendöme i vestra delen af Balkanhalfön, omgifves af Albanien, Herzegovina och Dalmatien samt framtränger endast med sin södra spets till Adriatiska hafvet. Arealen, oberäknadt andelen i Skutarisjön, utgör 9,030 qvkm. M. är alltigenom ett bergland. Vestra hälften, det egentliga Crnagora, består af skoglösa och mycket söndersplittrade kalkstensmassor af mörkgrå färg (deraf »Svarta berget») med talrika grottbildningar; den östra, Brda, är ett ännu mera högrest landskap på sandstensgrund, hvilken bär skogar och icke obetydliga alpbeten. De högsta bergen äro Durmitor (2,700 m.), Kom (2,430 m.), Zljeb (2,183 m.), Lebrsnik (2,174 m.) och Lovcen (1,759 m.). Af floderna tillhöra Piva, Tara och Lim (Drinas bifloder) Donaus system; de öfriga sända sitt vatten söderut till Skutarisjön genom Moraca, af hvars bifloder Zeta, på högra sidan, till en del har underjordiskt lopp och Sem, på den venstra, löper genom en trång cañon med flere tusen fot höga väggar. Af Skutarisjön eger M. nordvestra hälften. Klimatet är i allmänhet rått och ombytligt utom i s., der det liknar Roms. Landet producerar knappast något år tillräckligt för folkets behof, och tusentals menniskor vistas derför ständigt utom dess gränser för att söka sitt uppehälle. Bäst lottad är trakten kring den fiskrika Skutarisjön, der utom spanmål äfven tobak, vin, oranger, olja och fikon ingå i afkastningen. Boskapsskötseln är hufvudnäring; bergshandteringen deremot lönar sig icke, och industrien föraktas af bergsboarna, hvilka aldrig drifva den utöfver en tarflig hemslöjd. Landets afskilda läge i förening med dess ofruktbarhet och bristande kommunikationer har äfven hållit handeln på en mycket låg ståndpunkt. Till utförsel komma något kött och fisk, getskinn, ull, honing och skogsprodukter, till ett sammanlagdt värde af omkr. 3 mill. kr. Införselartiklar äro hufvudsakligen spanmål, salt och hvarjehanda väfnader, i värde af 1 mill. kr. Nästan hela handelsutbytet försiggår öfver Cattaro (Dalmatien), dit landets enda konstgjorda väg leder. För öfrigt