Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

finnas blott eländiga stigar, der transporten är öfverlemnad åt lastdjurens eller lika ofta menniskans rygg. Handelsflottan räknar 3 smärre ångare och 30 segelfartyg. Postväsendet är föga utveckladt; telegrafen, som bygts med ryska penningar, har en linielängd af 444 km. Det allmännast förekommande myntet är österrikiskt. Befolkningen uppgick år 1882 till 236,000 pers. (approximativ siffra). Den stora massan utgöres af montenegriner (Serb. crnagorei), sydslaver med serbiskt språk, hvilka trots sin fåtalighet gjort sig synnerligen bemärkta under de krigiska förvecklingarna på Balkanhalfön och ega ett naturfolks alla såväl dygder som fel. Fosterlandskärlek, okuflig tapperhet och enkelhet i seder äro parade med mycken grymhet och råhet. Boningarna äro af sten, vanligen utan fönster samt med ett gemensamt rum för familjen och husdjuren. Samhällsförhållandena äro i hög grad patriarkaliska. Den äldste för spiran inom familjen; flere familjer bilda ett broderskap (bratstvo), och öfver detta står byn. Flere byar utgöra en stam (pleme). Största delen af befolkningen tillhör den grekisk-katolska religionen. 4,000 äro romerska katoliker (albaneser) och lika många muhammedaner (albaneser och serber). Högsta andliga värdigheten tillkommer den grekiske metropoliten i Cetinje. Den romerska kyrkan står under biskopen af Antivari. Af den moderna civilisationen är M. ännu tämligen oberördt. Före 1834 egde landet ingen enda skola, men har nu 75 folkskolor, 1 gymnasium 1 lärareseminarium och 1 högre läroanstalt för flickor.

M. är sedan 1853 en absolut monarki, inom hvilken furstevärdigheten är ärftlig på familjen Njegus' manliga linie. Vid sin sida har fursten 6 ministrar, hvilka tillhöra den af 8 medlemmar bestående rådsförsamlingen. Folkförsamlingen (skupltina) utöfvar stort inflytande på furstens beslut. För rättskipningen finnas 1 högre domstol samt 40 lägre. Nu gällande lag daterar sig från 1876. Statsinkomsterna anslås till omkr. 1 mill. kr. och äro dels direkta, såsom personliga gärder, jord- och boskapsskatt, dels indirekta, såsom beskattning på salt (statsmonopol), tobak och spirituosa, sammanlagdt 178,000 kr. Furstens civillista uppgår till 178,000 kr. utom ansenliga pensioner från Ryssland och Österrike. Krigsmakten består i fredstid af ett beridet lifgarde samt 3 bataljoner å 500 man, i krigstid af alla vapenföra män, till en styrka af omkr. 45,000 man. Nationalfärgerna äro rödt och hvitt; landets vapen är en krönt dubbelörn i silfver med ett gyllene lejon i den blå bröstskölden. Administrativt är M. deladt i 23 kretsar (nahija). Hufvudstad är Cetinje, med omkr. 2,000 innev. Bland andra städer märkas Podgoritza (4,000 innev.), Dulcigno (3,000) och Antivari (2,500).

Historia. M. omtalas första gången på 1300-talet. Det var då en vasallstat under Serbien. Slaget vid Kossovopolje 1389, som medförde Serbiens underkastelse under osmanerna, skänkte M. fullt oberoende, men inledde på samma gång en oafbruten rad af fejder mot venezianer och osmaner. Sedan dynastierna Balsic (Balsja) och Crnojevic efter hvarandra innehaft furstevärdigheten, öfvergick makten 1566 till metropoliten Vavil, och M. förvandlades derigenom till en teokratisk stat, hvars andlige styresman bar titeln vladik. År 1697 kom den ännu regerande ätten till styret med Danilo Petrovic Njegus, som i 33 år under ständiga krig häfdade rikets sjelfständighet och 1710 lade grund till M:s förbindelser med Ryssland. Till detta land stod M. sedan dess i ett slags länsförhållande: vladikerna vigdes i Petersburg till biskopar och pensionerades af tsaren. Peter I (1777--1830) tillintetgjorde vid Kruse (1796) Kara Mahmuds 30,000 man starka här, hvarigenom han för lång tid hämmade osmanernas angrepp. Han utgaf M:s första lagbok, 1798. Äfven Peter II (1830--51), M:s »största historiska personlighet», och hans brorson Danilo (1851--60) arbetade, trots de ständiga krigen mot osmanerna, på landets civilisation. Den sistnämnde utropades 1852 till ärftlig furste, inträdde i äktenskap och afsade sig biskopsvärdigheten (som dock förbehölls åt en af den furstliga familjens medlemmar). Han upphäfde sålunda den teokratiska styrelseformen. Turkiet, som alltid gjort anspråk på M., utan att hafva egt en fotsbredd af dess jord, angrep till följd af dessa förändringar M. 1852--53, men utan framgång. Danilo, som vid Pariskongressen (1856) sökte få Europas erkännande af landets oberoende, drog osmanerna 1858 på nytt öfver sig, men de blefvo slagna. Bättre lycka hade de mot Danilos brorson och efterträdare Nikita (1860). Montenegrinerna understödde Herzegovinas uppror och anföllos derför 1862 af turkarna. De kämpade som lejon under anförande af Nikitas fader, Mirko, »M:s svärd», men besegrades likväl af turkarna. År 1875 understödde Nikita i tysthet ett nytt uppror i Herzegovina, slöt förbund med Serbien och förklarade 1870 öppet krig mot turkarna. Montenegrinerna hade åtskilliga framgångar, men serberna ledo nederlag. Genom Rysslands hot tvangs Porten i slutet af 1876 till vapenstillestånd med de båda furstendömena, och den samtidigt i Konstantinopel sammanträdande europeiska konferensen yrkade på landutvidgning för M. Då emellertid Porten ej ville beqväma sig till eftergifter, blef detta en af Rysslands anledningar till öfverfallet på Turkiet 1877--78. Montenegrinerna följdes fortfarande af lyckan: Niksic, Spuz, Medum, Antivari föllo i deras händer, och när vapenstilleståndet afslöts d. 31 Jan. 1878, kunde montenegrinerna berömma sig af att hafva segrat i 12 större slag, 10 träffningar och 50 smärre fäktningar. Genom fördraget i San Stefano tillerkändes M. en landvinning af öfver 10,000 qvkm. med 200,000 innev. Området afknappades dock på kongressen i Berlin (1878) med två tredjedelar, men M. erhöll äntligen sin sjelfständighet officielt erkänd af Porten. De svårigheter, som från albanesernas sida mötte vid besittningstagandet, föranledde ytterligare några smärre ändringar. S. A. L.