Sida 416
Nassau ...
fortsatte faderns regeringssystem till 1848, då oroligheter tvingade honom till eftergifter. N. erhöll 1849 en liberal författning med en enda kammare, vald genom allmän omröstning, men denna upphäfdes redan 1851 af hertigen, som derefter förde regeringen i fullkomligt reaktionär riktning i strid med folkrepresentationen. Äfven i den yttre politiken var hertigen af olika mening med sina undersåtar: medan desse hyste lifliga sympatier för Preussen, slöt hertigen sig mycket nära till Österrike. Han började i Juli 1866 krig mot Preussen, men måste redan d. 15 s. m. lemna landet som besattes af preussiska trupper och i Okt. förenades med Preussen. Hertig Adolf har i sitt senare gifte, med Adelheid af Anhalt (f. 1833, förmäld 1851), sonen Vilhelm (f. 1852) och dottern Hilda (f. 1864, förmäld 1885 med Fredrik Vilhelm, arf-storhertig af Baden). -- Ottos linie (Ottoniska linien) delade sig med grefve Vilhelm d. ä:s (d. 1559) söner Vilhelm d. y. (d. 1584, den store kämpen för Nederländernas frihet) och Johan (d. 1606) i 2 linier: N.-Oranien, så kallad sedan Vilhelm d. y. 1544 efter sin kusin ärft furstendömet Orange (Oranien), och N.-Katzenelnbogen. Det i verldshistorien frejdade huset N.-Oranien (Vilhelm I, Morits, Fredrik Henrik, Vilhelm II och Vilhelm III) innehade ståthållareskapet i Nederländerna och, sedan 1689, derjämte Englands krona samt utgick 1702 på manslinien med konung Vilhelm III. Linien N.-Katzenelnbogen klöf sig med Johans söner i 4 grenar: N.-Siegen (utdöd 1743), N.-Dillenburg (utdöd 1739), N.-Hadamar (utdöd 1711) och N.-Dietz. En medlem af sistnämnda gren, Johan Vilhelm Friso (d. 1711), arfståthållare i Friesland, ärfde 1702 den ofvannämnde Vilhelm III:s af Oranien besittningar (utom Oranien och ett par andra områden) samt antog titeln prins af Oranien. Från hans son Vilhelm (d. 1751), som 1748 blef arfståthållare i Nederländerna under namn af Vilhelm IV, och hvars sonson 1815 blef konung derstädes under namn af Vilhelm I (d. 1843), härstammar det ännu i Nederländerna regerande huset. Konung Vilhelm I:s son Fredrik (se Fredrik, sp. 327) var fader till svensk-norska drottningen Lovisa (d. 1871). -- 2. Stad i preussiska regeringsområdet Wiesbaden, på högra stranden af Lahn. 1,786 innev. (1880). Helsobrunn, kallvattenkuranstalt. På andra sidan Lahn ligga ruinerna af den i början af 12:te årh. uppförda stamborgen N. och borgen Stein, der en staty 1872 restes af den derstädes födde preussiske statsmannen friherre von Stein.
Nassau, stad på ön New Providence. Omkr. 8,000 innev. Se Bahama-öarna.
Nassau-Katzenelnbogen, Ludvig, grefve af. Se Ludvig, tyska furstar 5.
Nassau-Siegen [sigen]. 1. Johan Morits, furste af N.-S., kallad »Brasilianaren» eller »Amerikanen», nederländsk krigare och administratör, föddes i Dillenburg 1604 och var sonson till stiftaren af linien N.-S., Vilhelm I:s af Oranien broder Johan (se Nassau). Han vann tidigt ett aktadt krigarenamn i Nederländerna, häfdade såsom det nederländska Vestindiska kompaniets generalståthållare i Brasilien 1636--44 genom lyckliga krigiska och politiska åtgärder gent emot portugiserna det holländska väldet i detta land och hade sedermera höga befäl i Nederländerna. 1647 trädde han i brandenburgsk tjenst samt blef ståthållare öfver Kleve, Mark och Ravensberg, snart äfven öfver furstendömet Minden. 1652 blef han tysk riksfurste och valdes till Johannit-ordens härinästare i Tyskland. Ännu vid 70 års ålder kämpade han i nederländska armén (i slaget vid Senef 1674). Han dog 1679 på jagtslottet Berg en Dal på kleve-geldernska gränsen. -- 2. Karl Henrik Nikolaus Otto, prins af N.-S., rysk amiral, föddes 1745. Hans farfader Imanuel Ignatius var gift med en fransk dam Charlotte de Mailly, hvilken födde en son, som blef förklarad oäkta i Tyskland, men erkändes i Frankrike. Prins Otto, en son af denne, tjenade först i franska armén, medföljde derefter på Bougainvilles resa kring jorden (1766--68), återinträdde i fransk krigstjenst såsom öfverste och gjorde sig 1779 bemärkt genom ett misslyckadt försök att eröfra ön Jersey. I spansk tjenst utmärkte han sig 1781 på d'Arçons flytande batterier vid belägringen af Gibraltar och utnämndes till belöning derför till grand af första klassen. 1787 gick han i rysk tjenst, hvarefter han af Katarina II erhöll vigtiga uppdrag dels såsom sjömilitär, dels såsom diplomat. I förening med Paul Jones tillintetgjorde han i Juni 1788 en turkisk flotta i farvattnet utanför Oczakov. Under 1788--90 års krig mellan Ryssland och Sverige vann han d. 24 Aug. 1789 vid Svensksund en framgång mot den svenska skärgårdsflottan och innestängde i förening med andra ryska flottafdelningar i Juni 1790 konung Gustaf III med den svenska sjömakten i Viborgska viken, så att den endast genom det s. k. viborgska gatloppet lyckades rädda sig. Den 9 Juli 1790 deremot tillfogade Gustaf III honom det betydliga nederlaget vid Svensksund, hvilket påskyndade fredsslutet. Efter Katarina II:s död, 1796, vistades N.-S. tidtals i Frankrike under fåfänga försök att närma sig Napoleon. Död 1808.
Nasse. 1. Christian Friedrich N., tysk läkare, f. 1778, blef 1801 med. doktor och kallades 1815 till professor i medicin i Halle samt derifrån 1819 till enahanda befattning i Bonn, der han efter en synnerligen förtjenstfull lärareverksamhet dog 1851. Sin största betydelse har N. genom sitt ifriga arbete i den fysiologiska riktningen inom medicinen och derigenom att han var den förste tyske kliniker, som vid sjukbädden utöfvade den fysikaliska diagnostiken. Af hans många skrifter märkas Handbuch der speciellen therapie (1826--28), Handbuch der allgemeinen therapie (1840), Vermischte schriften psychol. und physiol. inhalts (1850) och Untersuchungen zur physiologie und pathologie (2 bd, 1835--39). -- 2. Erwin N., tysk nationalekonom, f. 1829 i Bonn, blef 1856 professor i Basel och kallades s. å. till Rostock. Sedan 1860 är han professor vid universitetet i Bonn. 1869--78 var han medlem af preussiska
Källa: Project Runeberg ·
