Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval

inskränktare omfattning, å nyo och föranledde tillsättande af flere särskilda kommissioner åren 1640, 1642, 1643 och 1665. Slutligen tillsatte Karl XI 1686 den lagkommission, hvars arbete, under ledning först af Erik Lindsköld, derefter af Nils Gyldenstolpe och sist af Gustaf Cronhielm, fortgick omkring femtio år och hade till frukt Sveriges rikes lag, som, antagen på riksdagen 1734, af konungen stadfästes d. 23 Jan. 1736. (Om de åtgärder för landslagens revision, hvilka vidtogos från början af drottning Kristinas regering till antagandet af 1734 års lag, se Lagkommissionen.) 1734 års lag innehåller endast de rättsgrundsatser, som tillhöra den allmänna borgerliga rätten. Uteslutna äro sålunda dels statsrätt och kyrkorätt (en ny Kyrkiolag och ordning hade d. 3 Sept. 1686 blifvit stadfäst), dels sådana rättsgrundsatser, som angå politi, ekonomi och dylika förhållanden, hvilka lättare äro underkastade förändring. Deremot ersätter lagen, då den upptagit äfven de rättsgrundsatser, som gälla enligt stadsrätt, icke blott landslagen utan äfven stadslagen. 1734 års lag utgör i hufvudsakliga afseenden vårt lands ännu gällande rätt, ehuru visserligen i särskilda delar genom den följande tidens lagstiftning många förändringar blifvit gjorda. De mest omfattande och genomgripande af dessa bestå deri att Strafflagen af d. 16 Febr. 1864 ersatt lagens Missgernings- och Straffbalkar samt Utsökningslagen af d. 10 Aug. 1877 lagens Utsökningsbalk. Dessa nya lagar äro frukter af det arbete för lagens förbättring, som med ringa afbrott fortgått från början af detta århundrades andra årtionde. (Om åtgärderna i detta afseende se Lagkomitén, Lagberedningen och Nya lagberedningen.) -- Jfr Konrad von Maurer: »Udsigt over de nordgermaniske retskilders historie» (Kristiania 1878). I. L.

Nordisk Stil, konsthist. Under den gemensamma benämningen nordisk stil innefattas enligt gängse språkbruk flere sins emellan olika ornamentala stilarter, hvilka under skilda perioder förekommit i den skandinaviska norden. -- 1. Allmännast och riktigast användes ordet om den djurornamentik, som återfinnes å föremål från den mellersta och yngre jernåldern, folkvandringarnas och vikingatågens perioder. Inom denna ornamentik kan man skilja mellan två sins emellan olika stilriktningar, a) Den äldre torde till sina hufvuddrag vara gemensam för alla germanska folk under folkvandringstiden. Dess motiv utgöras af djurhufvud af ett fåtal, dock ej direkt naturefterbildande typer och, såsom planornament, af vridna, ofta breda, fylliga djurkroppar med ett fram- och ett bakben samt svans. Härtill komma fogelformer och, undantagsvis, ormlika djur. Derigenom att de enskilda kroppsdelarna (hufvud, lår, ben, fötter o. s. v.) uppfattats som sjelfständiga ornamentsmotiv, hafva de mest förvirrade och äfventyrliga sammanställningar stundom kunnat uppkomma. I sin största renhet och ädelhet förekommer denna tidigare djurornamentik på Gotland bland de derstädes gjorda rika fynden af metallföremål af olika slag. b) Den yngre stilarten, inom hvilken flere till tid och karakter olika skiftningar kunna uppvisas, är af väsentligen iriskt ursprung, införd genom den lifliga beröringen mellan den skandinaviska norden och Irland-England under vikingatiden. De här förekommande, likaledes konventionella, icke naturefterbildande djurformerna hafva en mycket långsträckt kropp, ofta med i bandverk upplösta, liksom klufna lemmar, hvilka på mångfaldigt sätt flätas i och genom hvarandra. Härtill komma vissa enklare lineära motiv samt bandslingor och knutar, s. k. »valknutar». Derigenom att fötterna utelemnats, antaga djuren ofta karakteren af ormar, »drakar» (jfr Drakslinga). I sina äldre, rikare former förekommer denna ornamentik på metallföremål från flere olika delar af Norden, synnerligen prydliga från Gotland. Dess yngre skiftningar anträffas å mellersta Sveriges runstenar, i deras ofta sirliga och vackra slingor. Exempel både från Sverige (Vrigstad) och Norge (Urnas m. fl. st.) visa, att denna ornamentik jämväl trädt i den äldsta kristna kyrkans, d. v. s. den romanska konstens, tjenst (se Sophus Müller: »Dyreornamentiken i Norden», 1880). -- 2. Vidare begagnas uttrycket nordisk stil om bronsålderns ornamentik med dess cirkelmönster, spiraler, sicksacklinier o. s. v. samt de sirliga totalformerna af svärd, dolkar, knifvar o. dyl. -- 3. Slutligen betecknas härmed äfven ett orneringssätt, som förekommer å med träsnideri prydda allmogearbeten från de nordiska landen (skrin, kafvelbräden, klappträn o. dyl.), härstammande i allmänhet från vårt eget eller närmast föregående århundrade. Dess motiv utgöras af cirklar och cirkeldelningar, rosetter, hjertformer samt enkla symmetriska bladlister. Något för Norden egendomligt innebär emellertid detta prydnadssätt icke. En liknande ornamentik torde tillhöra de flesta primitiva kulturstadier, och motsvarigheter förekomma mångenstädes, t. ex. i Nord-Tyskland.

Samtliga de här omtalade stilriktningarna hafva med större eller mindre framgång och mer eller mindre kritiskt upptagits af den moderna nordiska konstslöjden. Djurornamentiken har tillämpats å arbeten i metall och trä, t. o. m. fajans, i textila arbeten och i ornamentsmålning. Bronsåldersorneringen återfinnes å moderna metallföremål, särskildt från Danmark. De geometriska allmogemönstren hafva i Sverige vunnit en ganska vidsträckt och lycklig användning inom träsnideriets område. Någon hög konstnärlig betydelse får man öfver hufvud ej tillmäta dessa stilarters användning. Både den geometriska orneringen och djurornamentiken hafva säkerligen ett ringare värde än växtornamentiken, och det blir i alla händelser omöjligt att i dem inlägga någon djupare mening, någon symbolik, sådan vi älska att söka och finna på rikare prydda föremål. Men de äro för enklare konstslöjdalster mycket användbara, och de bidraga att gifva en större rikedom, omvexling och mångsidighet åt det konstindustriella lifvet i dess helhet. Upk.

Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur utgafs i Lund af professorn