Sida 640
8. Nordenskiöld, Nils Adolf Erik
vistades bortåt två år. N. afled i Helsingfors d. 21 Febr. 1866. C. P. S.
8. Nordenskiöld, Nils Adolf Erik, friherre, vetenskapsman, forskningsresande, den föregåendes son, föddes i Helsingfors d. 18 Nov. 1832. Efter att hafva åtnjutit undervisning dels i hemmet, dels vid Borgå gymnasium, blef N. 1849 student i Helsingfors och 1853 kandidat samt 1855 licentiat i matematisk-fysiska fakulteten derstädes. Redan innan han aflade studentexamen, hade han under faderns ledning börjat idka mineralogiska studier, hvilka sedermera fortsattes vid universitetet och under resor till Finlands vigtigaste mineralfyndorter. Hösten 1853 följde han sin fader på en mineralogisk resa till Ural, under hvilken rika samlingar gjordes, företrädesvis vid de demijdovska jernoch koppargrufvorna vid Tagilsk. Efter återkomsten till Helsingfors, våren 1854, började han sitt vetenskapliga författareskap med offentliggörande af åtskilliga smärre mineralogiska och kemiska afhandlingar (i »Finska Vetenskapssocietetens acta») samt utgaf, tillsammans med A. E. Nyländer, Finlands mollusker (1856). Under tiden hade han blifvit utsedd till kurator (1855) för matematisk-fysiska fakulteten och utnämnts till e. o. bergskonduktör (s. å.), från hvilka båda befattningar han emellertid afskedades s. å. Orsaken dertill var, att han deltagit i en kamratfest, der man höll en del skämtsamma, på den samtida europeiska politiken anspelande tal. Generalguvernören grefve v. Berg tog detta till förevändning för att bestraffa de redan förut misshaglige festdeltagarna. N. reste då till Berlin, der han uppehöll sig en del af året 1856 under fortsatta studier. Följande år ämnade han, efter erhållet stipendium, företaga en ny studieresa, men bevistade dessförinnan årets promotion i Helsingfors, vid hvilken han kreerades till såväl filos. magister (primus) som filos. doktor (ultimus). Dervid inträffade en händelse, som blef betydelsefull för N:s följande bana. Vid en afskedsfest för en till promotionen inbjuden deputation från de svenska universiteten höll han nämligen ett tal för Finlands minnen och hopp, om hvilket han sjelf yttrat, att det »gick i den under festernas lopp rådande tonen, kanske något mer pointeradt än de andras, som fått oantastade drunkna i glömskans sjö», och dessutom utsade han vid samma tillfälle en protest mot det olämpliga sätt, hvarpå prof. Fr. Cygnaeus sökte borttaga verkan af de alltför djerfva orden. Vid valet mellan att lemna landet eller att göra ett slags afbön, som med anledning häraf förelades honom, bestämde han sig för det förra och afreste på sommaren 1857 till Stockholm, der han fortsatte sina mineralogiska studier vid Naturhistoriska riksmuseets mineralkabinett, hvars intendent, prof. Mosander, mottog honom med synnerlig välvilja. Efter dennes död kallades han d. 8 Dec. 1858 till professor och intendent vid naturhistoriska riksmuseets mineralogiska afdelning, hvilken befattning han ännu (1887) innehar.
Samma år, som N. utnämndes till professor, hade han tagit första steget på det verksamhetsfält, inom hvilket han sedermera blifvit verldsberömd. Han gjorde nämligen 1858 sin första ishafsexpedition, såsom deltagare i O. M. Torells första färd till Spetsbergen. Under denna besöktes fjordarna på landets vestra kust, och bland de fynd, som derunder gjordes, böra särskildt nämnas växtförsteningar från tertiärtiden, de första, som anträffats på Spetsbergen. År 1861 utgick en ny svensk expedition till Spetsbergen, äfven denna gång under Torells befäl. I densamma deltog N. såsom den vetenskaplige ledarens närmaste man ombord å expeditionens ena fartyg, skonerten »AEolus». En grundlig naturhistorisk undersökning af stora delar af Spetsbergen utfördes under denna färd. Deremot måste man öfvergifva planen att från landets nordligaste kust framtränga mot norr med båtar dragna på slädar af hundar, ty expeditionen hölls länge instängd af is i Treurenberg bay. Efter befrielsen derifrån deltog N. med Torell i tvenne båtfärder till Nordostlandet, under hvilka dettas norra och vestra kuster kartlades. Resultaten af de geografiska och geologiska forskningar, som N. derunder utförde, nedlade han i Geografisk och geognostisk beskrifning öfver nordöstra delarne af Spetsbergen och Hinlopen Strait (Vet.-akad:s handl., 1863). För att fullborda en under 1861 års färd påbörjad gradmätning å Spetsbergen utgick år 1864 en ny arktisk expedition från Sverige, denna gång under N:s befäl. Den förberedande undersökningen till det föreslagna gradmätningsnätet blef derunder fullständigt slutförd, södra delen af Spetsbergen kartlades och nya bidrag insamlades till kännedom om ögruppens flora och fauna. Expeditionens vetenskapliga resultat offentliggjordes i Utkast till Spetsbergens geologi, Anteckningar till Spetsbergens geografi och Förberedande undersökningar rörande utförbarheten af en gradmätning på Spetsbergen (alla i Vet.-akad:s handl., 1866; de båda sistnämnda tillsammans med N. C. Dunér). De dittills utförda svenska arktiska expeditionerna hade väsentligen bekostats af svenska staten. Men då nu intet vidare offentligt bidrag var att hoppas, och N. ville fortsätta Spetsbergens vetenskapliga utforskning och särskildt upptaga det försök, som gjorts 1864, att med fartyg uppnå en hög nordlig breddgrad, vände han sig till dåv. landshöfdingen grefve A. Ehrensvärd, på hvars initiativ medel för ändamålet insamlades i Göteborg. Grosshandlaren Oskar Dickson i Göteborg började då utöfningen af det storartade mecenatskap, som oupplösligt förenat hans namn med N:s. Sålunda möjliggjordes 1868 års expedition med jernångfartyget »Sofia», å hvilken frih. F. W. von Otter var fartygschef. Denna expedition är berömd företrädesvis derigenom att på henne nåddes d. 19 Sept. 1868 den högsta nordliga latitud, 81° 39', som dittills blifvit hunnen med fartyg, och hvilken ännu icke inom den gamla hemisferen blifvit öfverträffad. Ett nytt försök att tränga norr ut afbröts derigenom att expeditionens fartyg d. 4 Okt. under storm vid 81° n. br. kastades mot ett isberg och dervid fick en så svår läcka, att man endast med nöd kunde nå tillbaka till Spetsbergen. Sedan skadan der
Källa: Project Runeberg ·
