Sida 641
8. Nordenskiöld, Nils Adolf Erik
nödtorftigt botats, anträddes hemfärden (jfr A. E. Nordenskiöld: 1868 års svenska polarexpedition etc. i tidskr. »Framtiden», bd 2, 1869). 1869 erbjöd Dickson sig att bekosta utrustandet af en ny expedition till arktiska trakter. Planen för denna var att öfvervintra på Spetsbergens nordkust och derifrån under våren framtränga med slädar öfver isen mot norden. För att utröna huruvida hundar vore lämpliga såsom dragare på en sådan färd företog N. 1870, äfvenledes på Dicksons bekostnad, en resa till Grönland (jfr N:s Redogörelse för en expedition till Grönland 1870, i Öfvers. af Vet.-akad:s förhandl. 1870). Derunder upptäcktes vid Ovifak å Diskoön de kolossala, gedigna jernblock, om hvilkas ursprung sedermera en liflig polemik förts i vetenskapliga kretsar, och hvilka enligt N:s åsigt äro af meteoriskt ursprung. Dessutom lyckades N. att på den förut endast några få gånger af menniskofot beträdda inlandsisen framtränga en betydlig sträcka (omkr. 50 km.). På grund af upplysningar, inhemtade under Grönlandsfärden, kom N. till det resultat att hundar ej voro användbara för ofvannämnda ändamål. Uppgifter, som anskaffats från Lappland, utföllo deremot gynsamt i fråga om användbarheten af renar, hvilka, alltefter som de förtärde den för dem medförda renmossan, kunde nedslagtas och tjena expeditionens medlemmar till föda. Den expedition, som 1872 afgick till Spetsbergen, medförde derför ett antal af dessa djur jämte två lappar för deras skötande. Någon isfärd mot polen kunde emellertid icke häller denna gång företagas, emedan dels renarna straxt efter landsättningen sprungo sin väg, dels expeditionen till följd af ogynsamma isförhållanden nödgades öfvervintra på en betydligt sydligare punkt, Mosselbay, än afsedt var, dels slutligen till följd af den proviantbrist, som uppstod derigenom att tillsammans med öfvervintringspartiet och det derför afsedda fartyget isen instängde äfven expeditionens båda öfriga fartyg med deras talrika besättningar. Mot slutet af den af många försakelser utmärkta öfvervintringen företog dock N., jämte löjtnant L. Palander, en slädfärd utefter Nordostlandets nordkust samt öfver detta lands förut aldrig beträdda inlandsis. De vetenskapliga resultaten af denna expedition, som N. skildrat i Redogörelse för den svenska polarexpeditionen 1872--73 (i Bihang till Vet.-akad:s handl., bd 2, n:r 18, 1875), voro, liksom de föregående, betydande. Midsommartiden 1875 begaf N. sig å nyo, från Tromsö, på ishafsfärd. Det gällde då Kariska hafvet, hvars farbarhet under senhösten delvis blifvit ådagalagd af norska fångstskeppare. Med en liten segelskuta, »Pröven», uppnådde också N. Jenisejs mynning, färdades derifrån uppför floden och återvände landvägen genom Sibirien och Ryssland, under det att expeditionens fartyg lyckligt hemkom till Norge. N. har lemnat Redogörelse för en expedition till Jenisej och Sibirien år 1875 i Bihang till Vet.-akad:s handl. (bd 4, n:r 1, 1877) och sammanfört de bref och telegram han under expeditionen sände till O. Dickson, hvilken bekostade densamma, i Svenska färden till Novaja Sembla och Jenisej sommaren 1816 (1876). För att bevisa, att 1875 års färd icke var en ensam stående lyckträff, utan att genom henne en ny handelsväg blifvit öppnad till Sibirien, begaf N. sig i Juli 1870 med ångaren »Ymer» från Trondhjem på nytt till Jenisejs mynning. Äfven för denna, på omkr. en månad lyckligt fullbordade resa, har N. lemnat Redogörelse i Bihang till Vet-akad:s handl. (bd 4, n:r 11, 1877) samt i Expéditions Suédoises de 1876 au Yénisséi (1877).
Dessa vunna framgångar bestämde N. att planlägga ett nytt, ännu mera storartadt företag, hvilket ock genom konung Oskar II:s, Dicksons och den sibiriske köpmannen A. Sibiriakovs frikostiga understöd kunde sättas i verket. På grund af den erfarenhet han sjelf inhemtat och ett omsorgsfullt studium af äldre, i synnerhet ryska undersökningar af Asiens nordkust trodde N. sig kunna förklara, att det öppna farvatten, hvilket två år å rad fört honom öfver det förut så illa beryktade Kara-hafvet till Jenisejs mynning, enligt all sannolikhet sträckte sig ända bort till Beringssund, och att en kringsegling af Gamla verlden således vore möjlig. Den 21 Juli 1878 lemnade N. med tre fartyg och åtföljd af en fulltalig vetenskaplig stab Tromsö. Den 1 Aug. nåddes Dicksons hamn vid Jenisejs mynning; d. 19 i samma månad passerades Asiens nordligaste udde, Kap Tsjeljuskin. Från Lenaflodens mynning, der den lilla ångaren »Lena» skilde sig frän expeditionens hufvudfartyg, fortsatte detta, ångaren »Vega», förd af löjtnant Palander, ensam sin äfventyrliga färd mot öster, tills det d. 28 Sept. 1878, så godt som vid målet för sin färd, instängdes af is nära byn Pitlekaj (67° 4' n. br., 173° 23' v. lgd), belägen på Tsjuktsjerhalföns norra kust. Den nödtvungna öfvervintringen blef emellertid synnerligen rik på vigtiga vetenskapliga resultat. Den 18 Juli 1879 slapp »Vega» ur sitt isfängsel och fortsatte färden österut genom Beringssund in uti Stilla oceanen. Den 2 Sept. förkunnade telegrafen från Jokohama i Japan, att nordostpassagen var fullbordad. N:s hemfärd, hvarunder kortare besök gjordes i Hongkong, Labuan, Singapur, Ceylon och Aden, gick genom Sueskanalen och Medelhafvet samt artade sig alltmera till ett fullständigt triumftåg (Neapel, Lissabon, Paris, Köpenhamn), som fick sin mest storartade afslutning i »Vegas» högtidliga mottagande i Stockholm d. 24 April 1880. Expeditionens chef öfverhopades med ärebetygelser af Europas flesta regenter och vetenskapliga samfund samt utnämndes af konung Oskar till friherre. Redogörelsen för färden nedlade N. i ett verk (Vegas färd kring Asien och Europa, 2 bd, 1880--81), som, utom på modersmålet, samtidigt utgafs på tio olika språk (de ryska, böhmiska och holländska öfversättningarna äro emellertid ofullbordade). Resultaten af expeditionens rent vetenskapliga forskningar äro offentliggjorda i ett särskildt verk, Vega-expeditionens vetenskapliga iakttagelser (5 bd, 1882--87) och derjämte i ett bihang till reseberättelsen, med titel Studier och forskningar föranledda af mina resor i höga Norden (1883), båda
Källa: Project Runeberg ·
