Sida 108
Molina ...
Macdonald i fälttåget mot de i Frankrike inbrytande allierade arméerna. Under fälttåget i Spanien 1823 förde M. 2:dra armékåren och bidrog genom sitt raska tillvägagående väsentligt till krigets afslutande. Till belöning fick han vid återkomsten marskalksstafven och pärsvärdighet. M. afled 1849 såsom kommendant i invalidhotellet. I Nancy har uppförts en minnesvård öfver honom. C. O. N.
Molkenkur, T., vasslekur (se d. o.).
Moll (af Lat. mollis, mjuk), musikt., ursprungligen beteckning på det sänkta, »mjuka» l. »runda» b (b, b molle l. rotundum) i motsats till det höjda, »hårda» l. »fyrkantiga» b ([Återställningstecken], b durum l. quadratum, vårt h); sedermera beteckning på det hexakord, som använde nämnda sänkta b (jfr Hexakord); slutligen och för närvarande beteckning på det tonslägte, som karakteriseras af sänkt (liten) ters. Då treklangen med liten ters icke i likhet med durklangen, som har stor ters, eger någon förebild i de naturliga aliqvottonerna (så vida man ej vill gå upp till deri 10:de. 12:te och 15:de, hvilka äro så godt som oskönjbara), så har mollklangens konsonans alltid varit af osäker natur, och fordom brukade man oftast afsluta äfven stycken, som gingo i moll, med en durklang. I nyare tid har man (v. Oettingen, Riemann) sökt rädda mollklangens konsonans och likberättigande med durklangen genom att fatta den såsom en polarisk motsats till den senare, så att, liksom en durklang (C-dur) bildas från c uppåt genom de harmoniska öfvertonerna till c (g, e, o. s. v.), bildas en mollklang (F-moll) från c nedåt genom de harmoniska »undertonerna» till c (f, ass, o. s. v., eller m. a. o. de toner, i hvilka c sjelf ingår såsom öfverton). För att emellertid undertonerna skola kunna sägas vara likställda med öfvertonerna, måste de liksom dessa vara objektivt hörbara i och med anslåendet af hufvudtonen (c), men detta hafva undertonsteoriens anhängare icke lyckats bevisa. Det betviflas också af Helmholtz, som kallar mollklangen en grumlad (»getrübte») konsonans och uppfattar densamma såsom en tvåfald af klanger (t. ex. c ess g = c-klang + ess-klang), hvilken af Hostinsky t. o. m. kompletteras till en trefald (ass- + c + ess-klang). Helmholtz' förklaring torde tills vidare vara den antagligaste, dock synes den hota mollklangens egenskap af konsonans, så sant konsonans är = klangenhet. -- Ej blott ackordiskt, utan äfven till sin skala har moll visat sig mera vacklande än dur. F. n. plägar man uppställa tre former af mollskalan, en harmonisk (a h c d e f giss a) och två melodiska (uppgående: a h c d e fiss giss a; nedgående: a g f e d c h a). Den sistnämnda motsvarar den eoliska kyrkotonarten. Tänka vi oss den nedgående mollskalan från dominant till dominant, hafva vi den frygiska kyrkotonen, eller grekernas doriska oktavslägte, hvilket verkligen i intervallens läge bildar en polarisk motsats till dur: e d c h a g f e = c d ef g a h c. -- Jfr Dissonans. A. L.
Moll, Willem, nederländsk kyrkohistoriker, f. 1812, d. 1879, blef 1846 professor vid »Athenaeum illustre» i Amsterdam samt skildrade det kristna kyrkliga lifvets äldsta historia i arbetet Geschiedenis van het kerkelijke leven der christenen gedurende de zes eerste eeuwen (1844--46; 2:dra uppl. 1855--57) och Nederländernas kyrkohistoria före reformationens tid i det monumentala verket Kerkgeschiedenis van Nederland voor de hervorming (2 delar i 6 bd, 1864--71).
Molla (Målla), socken i Elfsborgs län, Gäsene härad. Areal 4,151 har. 660 innev. (1885). Annex till Od, Skara stift, Ås kontrakt.
Mólla (Arab. máula l. méwla, »herre») har i de särskilda muhammedanska landen en olika användning och betydelse. I Turkiet betyder detta ord dels »Vår Herre», »Gud» (uttal. méwla), dels betecknar det den högsta klassen af de lärde (jfr Ulema) och är en titel för vissa domare och ämbetsmän (uttal. mólla). I Bagdad betyder det »frigifven slaf», och i Marokko (der det uttalas múlej) är det sultanens ständiga titel (jfr Marokko, sp. 968). I Ostindien betyder molla »skriftlärd», »rättslärd», muhammedansk teolog och jurist i en person, och detta är äfven ordets vanligaste betydelse i europeisk literatur. H. A.
Mollbergsson, Olof, psevdonym för K. J. Livijn.
Moller, Hendrik, en af reformationens förste martyrer, föddes 1488 i holländska grefskapet Zütphen och kallas vanligen Heinrich von Zütphen. Vid 16 års ålder ingick han i augustinorden, gjorde 1515 i Wittenberg Luthers bekantskap och blef 1516 klosterprior i Dortrecht, men måste såsom lutherskt sinnad afgå (1520). Högt uppburen som predikant, var han en ledare af den reformatoriska rörelsen i Holland, men måste tvänne gånger genom flykten undandraga sig förföljelser. Från Bremen, der han blifvit vald till predikant och en tid qvarstannat, begaf han sig till Ditmarsken, på anhållan af en dervarande pastor, för att rödja väg för reformationen. Snart nådde honom förföljelsen äfven der. En af munkar ledd och eggad hop grep honom i Meldorf och släpade honom till Heide. Utanför denna stad led han med ståndaktighet en gräslig martyrdöd d. 11 Dec. 1524. Hans döda kropp stympades, och delar af densamma brändes. På platsen, der detta skett (nu en kyrkogård), restes 1824 en obelisk till martyrens minne. G. R-l.
Moller, Arvid, lärd, universitetslärare, föddes på godset Vorhoff nära Dorpat d. 19 Febr. 1674, blef student i denna stad 1691 och sedermera rektor vid Lyceum carolinum derstädes. Vid ryssarnas infall i Livland 1700 måste läroverket upplösas, och M. flydde till Narva. Derefter utnämndes han till professor vid gymnasiet i Reval, en syssla, som han bestred 1702--10 med mycken heder. Å nyo måste han flykta för fienden och förde sedan ett kringirrande lif under de följande svåra åren, tills han omsider 1717 utnämndes till professor i natur- och folkrätt samt moral vid Lunds universitet. Der öfvade han en förtjenstfull verksamhet såsom lärare och vetenskaplig författare. Ej mindre än 56 akademiska afhandlingar
Källa: Project Runeberg ·
