Sida 730
Northwich ...
musicae. Se Noter. -- Notae romanae. Se Neumer.
Nota [nåta], Alberto, italiensk komediförfattare, f. i Turin 1775, d. 1847 såsom generalintendent i Cuneo, var den bäste af Goldonis efterföljare och utmärkte sig särskildt i karaktersteckning. Bland hans lustspel må nämnas Il progettista, La fiera, La pace domestica, Il filosofo celibe, Educazione e natura. Egendomlig för N. är en viss allvarlig, melankoliskt färgad ironi. Han vardt mindre omtyckt uti Italien än i utlandet. Hans arbeten äro flere gånger utg., bl. a. i 8 bd (Teatro comico) 1842--43.
Notabel (Lat. notabilis), anmärkningsvärd, utmärkt; förnäm. -- I Frankrike kallades i äldre tider de mest betydande personerna i en provins eller en stad notabler (les notables). Konungarna sammankallade dem stundom (första gången 1369) för att inhemta deras råd i vigtigare fall. En sådan församling hette notabel-församling (assémblée des notables) och bestod af prinsarna af blodet, medlemmar af högadeln och kyrkan, höga statsämbetsmän samt några de förnämste af municipaliteten. De sista och mest bekanta notabelförsamlingarna höllos d. 22 Febr.--d. 25 Maj 1787 (för att förmå de privilegierade stånden att hjelpa staten i dess ekonomiska betryck) och d. 6 Nov.--d 12 Dec. 1788 (för öfverläggning om tredje ståndets ledamotsantal och omröstningssättet i den till 1789 sammankallade riksdagen). -- Ordet notabler i ofvannämnda betydelse af rikets »herrar» har användts äfven utom Frankrike. Notabler kallades t. ex. i Danmark den församling af 21 af konungen utsedda män (6 från konungariket, 9 från Slesvig och 6 från Holstein), hvilken d. 14 Maj--d. 17 Juli 1851 var samlad i Flensburg för att rådslå om monarkiens författning, särskildt om Slesvigs ställning.
Nota bene, notabene (Lat., »märk väl!»), väl att märka, välforståendes; anmärkning. Förkortas vanligen till n. b.
Notabilitet (af Lat. notabilis, märkbar, i ögonen fallande), utmärkthet, berömdhet, högt ansedd eller betydande person.
Notae, Lat. Se Nota.
Notalgi (af Grek. notos, rygg, och algos, smärta), med., värk i ryggen.
Notarialprotest. Se Notarius publicus.
Notariat, jur., sammanfattningen af de personer, notarier, hvilka enligt lagstiftningen i vissa land, t. ex. Frankrike, finnas auktoriserade af staten för upprättande och bestyrkande af handlingar (urkunder) angående rättsaftal mellan enskilda. De af notarierna upprättade urkunder ega i dessa land trovärdighet såsom offentliga urkunder, d. v. s. deras innehåll anses såsom juridiskt sant, tills motsatsen bevisas. Notariat-institutionen, hvilken anses leda sitt ursprung från de romerske tabelliones eller notarii (se Nota), fortlefde och utvecklades under medeltiden uti Italien, så att derstädes redan vid slutet af 12:te årh. notarierna bildade särskilda korporationer under egna föreståndare, med viss sjelfstyrelse och med befogenhet att förvalta den s. k. jurisdictio voluntaria, d. v. s. att upprätta och inregistrera urkunder angående försäljning och pantsättning af fast egendom, testamenten, gåfvobref, förlikningar o. s. v., äfvensom att föra protokollet vid domstolarna och bestyrka de af dem utfärdade urkunder. Från Italien utbredde sig notariat-institutet till Frankrike och Tyskland, och det har i Frankrike erhållit sin fullständigaste utveckling. De franske notarierna, hvilka anställas af staten till visst antal inom hvarje departement, ega att handhafva »jurisdictio voluntaria» äfvensom auktionsväsendet och äro berättigade att åsätta de af dem utfärdade notarialurkunderna bevis för verkställighet, hvarigenom dylika urkunder erhålla samma exekutiva kraft som en laga kraftvunnen dom. Disciplinär myndighet öfver notarierna utöfvas af notariats-kammare (Fr. chambres des notaires), bildade af notarierna. Dessa kammare ega jämväl att afgöra stridigheter mellan notarie och hans klient angående arvodet. -- I Sverige ifrågasattes af Lagkomitén, att vid häradsrätterna skulle förordnas notarier, hvilka det tillkommer att föra häradsrättens protokoll, och för hvilka det borde blifva en pligt att, när det äskades, biträda enskilda vid handlingars författande. Den af Lagkomitén sålunda föreslagna inrättningen i fråga om protokollsföringen vid häradsrätterna har icke föranledt någon åtgärd. Inom riksdagen har vid särskilda tillfällen fråga blifvit väckt om införande af notariat-institutionen. Efter det Rikets ständer i skrifvelse d. 2 Jan. 1858 anhållit om utarbetandet af förslag till en lag, som till omfång och beskaffenhet ordnade notarius-publicus-befattningen och åt denna institution gåfve en med dess syftning öfverensstammande utbildning (hvilken skrifvelse föranledt utfärdandet af en särskild stadga angående notarius-publicus-befattningen), hafva särskilda gånger motioner blifvit väckta om införande af notariat-inrättning. Vid senast afslutade riksdag (Juli 1887) beslöts ock af Första kammaren en skrifvelse till K. M:t med anhållan att K. M:t täcktes låta utreda frågan om inrättande af en notariat-institution och derefter, i fall omständigheterna dertill föranledde, genom tillägg vid 1882 års stadga angående notarius-publicus-befattningen eller annanstädes göra bestämmelser för införande af en notariat-institution till allmänhetens betjenande mot bestämda afgifter, men utan statsverkets betungande. Af Andra kammaren blef deremot förslaget om aflåtande af en dylik skrifvelse afslaget. L. A.
Notarie (Lat. notarius, egentl. snabbskrifvare, stenograf; se Nota), i allmänhet detsamma som protokollsförare, särskildt benämning å vissa tjenstemän i hofrätternas civilexpeditioner eller i de centrala ämbetsverkens kanslier. Dessa notariers befattning är hufvudsakligen att föra protokoll vid domstolens eller ämbetsverkets sessioner samt att ombesörja uppsättandet och expedierandet af domar, utslag och beslut. Se vidare Konsistorie-notarie, Notariat och Stads-notarie. L. A.
Notarius publicus (Lat., »offentlig notarie»). Ehuru notariat-institutionen (se Notariat), i sin helhet icke blifvit införd i Sverige, har dock rörelsens behof föranledt, att i de största
Källa: Project Runeberg ·
