Sida 633
Nordenflycht, Hedvig Charlotta
gjorde ett djupt intryck på den unga flickan. Men då hennes fader på sin dödsbädd (1734) uttalade den bestämda önskan att hon skulle blifva Tidemans maka, var det först efter lång strid och tvekan hon lydde befallningen. Deras förbindelse såsom förlofvade varade, under svåra pröfningar, tre år, då den 1737 upplöstes genom fästmannens död. Ett år sörjde hon denne sin »Mentor». Återkommen till Stockholm, lärde hon känna prestmannen Jakob Fabricius, hvilken ingaf henne en öm böjelse, besvarade den lifligt och, sedan han blifvit amiralitetspastor i Karlskrona i Maj 1741, hemförde fröken N. som brud. Med rörande innerlighet har fru N. (hon behöll enligt den tidens sed alltjämt sitt fädernenamn) skildrat sin korta lycka och dess plötsliga slut genom makens död blott sju månader efter bröllopet. Hon föll i en långvarig sjukdom, begaf sig efter tillfrisknandet till Stockholm och hyrde sig, otröstlig och verldsled, ett torp på Lidingön för att i ro få sörja ut. Der började också hennes skaldeådra att gifva sig fullt och fritt lopp i några saknadens utgjutelser, som »en medlidande åhörare» samlade och utgaf under titeln Den sörgande turtur-dufvan (1743), och hvilka först torde tillvunnit författarinnan allmännare uppmärksamhet, i synnerhet som de voro »under vackra melodier sammansatte». Efter ett år tvungo henne tilltagande giktkrämpor att återflytta till Stockholm för att åtnjuta läkarevård. -- Efter denna tid vidtager egentligen fru N:s poetiska verksamhet. Hon strödde ganska flitigt omkring sig qväden vid kungliga fester, vid bröllop och grafvar. Man lär bäst känna hennes äldre poesi genom samlingen Qwinligit tankespel. Af en Herdinna i Norden (4 del., 1744--50; 1:sta d. öfvers. på danska, »Qvindeligt tankespill», 1746), som innefattar flertalet af hennes mindre stycken intill midten af seklet. Hon visar sig der starkt påverkad af den karolinska vitterheten, och blott i ett eller annat sångstycke framträda drag af en sjelfständigare, renare och innerligare konst. I synnerhet lider hon i de flesta af sina äldre dikter af en betydlig bredd och äfven af en betänklig inkorrekthet. Till Dalin sluter hon sig i Den frälsta Swea (1746), ett episkt poem i fem sånger. Bland flere andra särskildt utgifna dikter från detta skede må för öfrigt nämnas Tanckar om skaldekonstens nytta i et väl inrättadt land (1744). Af de arbeten för teatern hon 1745 omtalar torde intet numera finnas i behåll, med undantag af Den äregiruge intrigueuren, komedi (handskr. i Upsala univ. bibl.). Dessutom utgaf hon 1744 sin aflidne mans poesier under titeln Amaranther. Lars Salvius understödde henne i hennes torftighet genom att förlägga dessa arbeten. Äfven nådegåfvor af konungahuset tillföllo henne tid efter annan, liksom sedermera ständiga pensioner, hvilket gjorde det möjligt för henne att i lugn och utan alltför stora ekonomiska bekymmer egna sig åt sina käraste sysselsättningar. -- Med året 1753 begynner det senare skedet af fru N:s skaldskap. En betydande inverkan på henne utöfvade då hennes inträde i ordenssällskapet »Tankebyggare» (se d. o.), der hon knöt bekantskap med de unge skalderna Creutz och Gyllenborg. Fru N. erkändes af alla såsom sällskapets mest begåfvade skald, och i de arbeten det utgaf under titeln »Våra försök» (1753--55) äro hennes bidrag både många och framstående. Det var hon, som i sina små berättelser Den gröna fogelen, Allegorie, De svenska poeter m. m. gaf exempel på en lätt och smakfull behandling af prosan för diktens ändamål. Straxt efter 1755 upphörde sällskapets verksamhet. Men dess yppersta medlemmar utgjorde den vänkrets, som närmare slöt sig kring fru N., och ur hvars gemensamma granskning den andra, alldeles omarbetade och med en mängd nya bidrag riktade upplagan af »Våra försök» framgick. Den utkom under titel »Vitterhetsarbeten, utgifne af et samhälle i Stockholm» (2 dlr, 1759, 1762) och är epokgörande inom vårt lands vitterhet. Fru N:s stycken visa de nya inflytelser, som en förtrognare bekantskap med den franska literaturens stormän, Voltaire, Rousseau m. fl., begynte öfva på det yngre slägtet. Men tillika är flertalet bekajadt med en förståndsmässighet, en moraliserande och filosoferande syftning, som, oaktadt formens glättning, gör dem tunga och i grunden opoetiska. Äfven åt episka försök egnade hon sig: så i Konung Carl Gustafs tog öfver Balt 1658 (urspr. täflingsskrift i Vitterhetsakademien och tryckt i Kassel 1754). I det storartade poemet Fruentimrets försvar emot J. J. Rousseau uttalar hon sig med värme för qvinnans rättigheter, i det hon ger luft åt den sorg och harm, som närts hos henne genom samtidens vränga omdömen om henne sjelf. -- Fru N:s enskilda lif hade under dessa år varit underkastadt en våldsam skakning. Förlusten af hennes förtrogne vän och stöd, akademisekreteraren Karl Klingenberg (d. 1757), upprörde henne på det häftigaste och, enligt en samtida utsago, gjorde henne för någon tid »så godt som rubbad till sina sinnen». Hans minne sökte hon bevara genom att samla och utgifva de uttalanden och beklaganden, som sågo dagen med anledning af dödsfallet, under titeln Skuggor af en förlorad vän (1759). Sannolikt under inflytande af denna saknad utgaf hon 1758 sina Andelige skaldeqväden. 1761 lärde hon känna den i hennes vittra krets införde Johan Fischerström. Emellan dem uppstod snart ett förhållande, som den 43:åriga skaldinnan förgäfves sökte bemantla med namnet af en »liflig vänskap», men som, å hennes sida åtminstone, i sjelfva verket var brinnande hängifvenhet. Genom sitt inflytande skaffade hon, enligt hvad som sades, Fischerström det förmånliga arrendet af Sjö egendom och bosatte sig samtidigt (1762) å en liten landtgård under Skokloster, kallad Qvarnlöten, der hon uppbyggde ett litet trefligt hem, Lugnet, midt emot Sjö. Huru förhållandet utvecklade sig är ej med full säkerhet bekant. Några dikter från skaldinnans sista lefnadsår, i synnerhet den djupt rörande heroiden Hildur till Adil, skänka oss emellertid en inblick i de häftiga strider, som utkämpades inom henne, och hvilka, i förening med kroppslig ohelsa, slutligen
Källa: Project Runeberg ·
