Sida 635
Nordens förhistoriska tid
hvilka, ehuru de måste vara något yngre än de nyss omtalade, dock höra till en mycket tidig del af stenåldern. Nordens dåvarande innevånare synas hafva uppehållit sig hufvudsakligen vid kusterna och uteslutande lefvat af jagt och fiske. Kjökkenmöddingarna innehålla nämligen i ofantliga massor skal af ostron och andra musslor samt ben af fiskar, foglar, vildsvin, rådjur, hjortar, uroxar m. fl. vilda djur, men endast af ett husdjur, hunden. Benen af de större djuren äro klufna för märgens skull. Bland dessa qvarlefvor efter födoämnena träffar man dels de af kol ännu betäckta eldstäderna, dels en mängd groft slagna, aldrig slipade, verktyg af flinta samt bitar af tjocka lerkärl, redskap af ben och horn m. m. Kjökkenmöddingar från den äldre delen af stenåldern äro visserligen ej kända från Sverige (eller Norge), men man har i södra delen af vårt land funnit åtskilliga flintsaker af de för nämnda tid i Danmark egendomliga former. Från den äldre delen af stenåldern äro hittills inga grafvar anträffade i Skandinavien; men åtskilliga omständigheter tala för, att det folk, som då bodde der, icke varit våra germanska förfäder, utan beslägtadt med de nu i Skandinaviens nordligaste trakter lefvande lapparna. Vapnen och verktygen från den äldre delen af vår stenålder äro groft huggna och oslipade. Under stenålderns senare del lärde man sig icke blott att allt bättre bearbeta både flinta och andra stenslag, utan äfven att slipa dem. De nordiska arbetena från denna tid röja ock en så öfverlägsen skicklighet och en sådan smak, att icke någon annan del af Europa har att uppvisa motstycken dertill. Den yngre stenålderns nordboar hade redan kommit så långt i utveckling, att de icke blott utförde sådana arbeten, som voro oundgängliga för lifvets nödtorftiga uppehälle, utan att de äfven nedlade en icke obetydlig möda för att få sina arbeten så prydliga som möjligt. Att man med de, såsom vi tycka, simpla sten verktygen kan åstadkomma ganska fina arbeten, visas både af erfarenheten från Nya verldens stenåldersfolk och af de väl gjorda saker af ben, horn, bernsten o. dyl., som stundom träffas i fynden från vår stenålder. Det bekräftas äfven fullständigt af anställda försök, då det visat sig, att man med yxor och andra verktyg af flinta kan utan svårighet fälla träd och utföra allt arbete, som behöfves för att bygga en stuga med både fönster och dörr. Att stenålderns boningar här i Norden icke behöft vara alltför dåliga, visas af det nyss anförda: och att man utan tvifvel äfven verkligen redan då haft stugor af trä här, blir i hög grad sannolikt deraf att stenålderns folk i mellersta Europa, hvilka ej stodo högre än nordboarna, bott i sådana stugor, såsom ruinerna af pålbyggnaderna visa. Huruvida dylika pålbyggnader funnits äfven i Norden är ännu oafgjordt. Antydningar derom saknas dock ej helt och hållet. Kläderna voro väl hufvudsakligen af skinn eller läder, och verktyg använda vid förfärdigandet af sådana äro funna. Grofva tyg af ylle voro dock måhända icke okända, emedan fåret hölls såsom husdjur. Som prydnader användes mycket bernsten, ett ämne, som i forntiden skattades särdeles högt, och som ymnigt förekom på Jyllands kust samt någon gång äfven i andra trakter af södra Skandinavien. -- Jagt och fiske voro de förnämsta näringsfången under stenåldern. Kjökkenmöddingarna visa, att de voro de enda under periodens äldre del. De i nordiska grafvar från stenålderns senare del funna benen af sådana husdjur som nötkreatur, häst, får, (get?) och svin visa emellertid, att nordboarna under den tiden icke voro för sitt uppehälle hänvisade uteslutande till jagtens och fiskets afkastning. Af nyligen gjorda fynd synes framgå, att nordboarna under stenåldern också idkat något åkerbruk, hvilket är så mycket sannolikare, som jordbruket redan då var af ganska stor betydelse för mellersta Europas folk. -- Grafvarna från denna tid äro vanligen stora, af ohuggna, men på insidan tämligen släta stenblock eller stenhällar bildade grafkammare, kända under namnen stendösar (se Dös), gånggrifter och hällkistor (se dessa ord). De döda begrofvos alltid obrända, liggande eller sittande. Många gånggrifter innehålla qvarlefvor af 50--100 lik. Vid den dödes sida nedlades vanligen ett vapen, ett verktyg eller några prydnader. Ofta finner man i grafvarna från denna tid lerkärl, hvilka numera äro fyllda endast med jord; sannolikt hafva de en gång innehållit födoämnen, hvilka den döde ansågs kunna behöfva för lifvet på andra sidan grafven. Den omsorg, som egnades den dödes hvilorum, antyder nämligen tro på ett kommande lif; men de vid den dödes sida nedlagda sakerna visa, att detta lif troddes vara endast en fortsättning af jordelifvet, med samma behof och samma nöjen. Grafvar från stenåldern finnas icke blott i Danmark och Götaland, utan också i vissa delar af Svealand och södra Norge. En mängd i jorden funna fornsaker från stenåldern vittnar emellertid om, att utom nämnda trakter äfven andra, något nordligare delar af Skandinaviska halfön redan före stenålderns slut egt någon befolkning. Att det var våra germanska förfäder, som redan då bodde i dessa trakter, synes vara i hög grad sannolikt. -- Stenålderns slut inträffade i Skandinavien snarare före än efter år 1500 f. Kr., således omkr. 3,500 år före vår tid.
Utom nu beskrifna i Danmark och södra hälften af Skandinaviska halfön funna minnen från stenåldern har man hufvudsakligen i de nordligaste delarna af halfön funnit åtskilliga fornsaker af sten (vanligen skiffer), hvilka visat sig icke gerna kunna hafva tillhört det folk, som byggt stendösarna och gånggrifterna. Dessa stensaker, hvilka mycket likna dem, som anträffas i andra af lappar eller med desse beslägtade folk bebodda nordliga land, betraktas med skäl såsom minnen af lapparna och från den tid, då detta folk ännu var obekant med metallernas bruk. Det jämförelsevis stora antal sådana stensaker, som träffas i de af lappar nu icke bebodda svenska kustlandskapen från Vesterbotten till Gestrikland samt i Dalarna, torde emellertid antyda, att lappar fordom bott i sydligare trakter af Sverige än nu.
Källa: Project Runeberg ·
