Sida 253
Muridæ ...
andra förhållanden visade snart ohållbarheten af Berzelius' åsigter, och inom kort nödgades Berzelius att antaga Davys uppfattning. P. T. C.
Murkla (T. morchel), bot., tvänne slägten, Morchella Dill. och Helvella, bland skifsvamparna (Discomycetes Fr., kl. Cryptogamia L.). -- Morchella har sporbädden utbredd på ytan af den genom ribbor och rynkor nätlikt gropiga, koniska eller tapplika, skaftade »fruktkroppen», hvilken, liksom hos Helvella, ofta är af betydlig storlek, då deremot de flesta andra diskomyceter äro tämligen små. M. esculenta Pers. är den vanliga ätliga murklan, som framkommer under våren å ängsmarker eller å gräsbevuxna ställen i skogsmark och värderas som en läckerhet. Murklan kan lätt förvaras i torkadt tillstånd. Den nyttjas i steksåser o. dyl. -- Helvella har oregelbundet flikig hatt, ibland delad i 2 något utspärrade delar, såsom hos biskopsmössan, H. mitra Sow. Stenmurklan, H. esculenta Pers., når stundom en betydlig storlek, men är icke så omtyckt som den rätta murklan. En afart af stenmurklan (H. suspecta Krombh.) har vid förtäring medfört förgiftningssymtom, hvilken olägenhet dock sannolikt kan förekommas genom svampens förvällning före det egentliga anrättandet. Om möjligen murklor under vissa väderleksförhållanden (mycket regn?) kunna blifva i någon mån giftiga, såsom man hört påstås, är icke utredt. Många andra arter af M. och H. äro använda såsom goda matsvampar. O. T. S.
Murkrona (Lat. corona muralis), krona eller diadem, der de från pannringen utgående uppåtvända utsprången hafva formen af små rätvinkliga murtinnar i st. f. de vanliga bladen, uddarna eller kulorna. En murkrona af guld gafs hos romarna som belöning åt den krigare, som först hade bestigit en eröfrad stads murar. -- I den senare antika konsten såväl som i den moderna har murkronan användts för att känneteckna personifikationer af städer. Likaledes finner man den öfver sköldarna i städers sigill. Upk.
Murkrypareslägtet, Tichodroma, zool., hör till underfamiljen klättrare (Certhiini) inom mesfoglarnas familj (Paridae), tättingarnas ordning och foglarnas klass. Det igenkännes på sin skarpt böjda näbb och sin af mjuka, breda, i spetsen afrundade pennor bestående stjert. Till detta slägte hör murkryparen, T. muraria, som är askgrå, med svarta vingoch stjertpennor. De senare äro i spetsen hvita, vingpennorna deremot till halfva sin längd praktfullt högröda, andra--femte med hvita fläckar i det inre fanet och de öfriga med gula fläckar. Strupen är om sommaren svart, om vintern hvit. Längden utgör 16 cm. Murkryparen är hemma i södra Europas högre bergstrakter, från hvilka han om vintern drager sig ned till lägre, varmare och bättre skyddade ställen. Komma då några soliga dagar, skyndar han åter upp till höjdregionen, hvarifrån först återinträdande köld drifver honom tillbaka ned i dalarna. Murkryparen klättrar endast på fullkomligt kala klippor, aldrig på träd eller buskar. Under klättrandet sätter han ut vingarna bakåt och utåt från kroppen, som han håller lodrät. Enär stjerten dervid icke är till någon nytta, hålles den så långt ut som möjligt från klippväggen för att ej skadas. Huru utvecklad denna fogels förmåga att klättra är, kan man döma deraf att han i fångenskap förmår med lätthet löpa uppför tapeterna på en vägg. Flygförmågan ar väl utvecklad, dock något mindre i vågrät än i lodrät riktning. Natten tillbringar murkryparen i en remna i klippan eller i någon mur. Utom under fortplantningstiden lefver han mestadels ensam. Boet är stort, rundt och lågt, sammansättes af mossa, växtull, rotfibrer, hår m. m. och lägges i en grund klipphåla. C. R. S.
Murman, Johan Vilhelm, finsk skriftställare, f. 1830, student 1852, prestvigdes i Kuopio 1857. Sedan han derefter tjenstgjort dels såsom skollärare i Uleåborg och Viborg, dels såsom finsk öfversättare vid landtdagarna 1863 och 1867, flyttade han 1868 till Ingermanland, der han vardt finsk kyrkoherde. M. har utgifvit en mängd skrifter af olika innehåll, mestadels på finska. 1852 utgaf han den första svenska grammatik samt 1856 och 1860 de första populärt psykologiska skrifter (Setän opetuksia, Farbrors lärdomar) på finska språket. I den af Finska literatursällskapet föranstaltade tidskriften »Suomi» har M. offentliggjort tvänne etnografiska afhandlingar: Några upplysningar om finnarnes fordna vidskepliga bruk och trollkonster (på svenska) och Framställning om bröllopssederna uti Ingermanlands finska församlingar (på finska). O. G.
Murmanska kusten, norra kusten af halfön Kola i ryska guvern. Archangel, från udden Svjatoi nos till Kolaviken. Namnet anses vara en förvrängning af »norrmanska» (d. v. s. norska). Hafvet utanför kusten kallas Murmanska hafvet.
Murmeldjurslägtet, Arctomys, zool., räknas till familjen ekorredjur (Sciuridae) inom gnagarnas ordning och däggdjurens klass. Kroppen är undersätsig. Kindpåsar saknas. Öronen äro mycket små, pupillen rund, tummen rudimentär, med ofullständig klo, tredje framtån längst samt svansen kort och yfvig. -- Till detta slägte hör murmeldjuret, A. marmota, som blir 51 cm. långt, med svans af 11 cm. längd. Skulderhöjden utgör 15 cm. Öfre kroppsdelarna äro brunsvarta, sidorna gulgrå, undre delarna mörkt rödbruna och framtänderna brungula. Murmeldjuret är hemma på Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, vistas hälst tätt invid den eviga snön och går i allmänhet ej längre ned än till trädgränsen. Till vistelseort väljer det fria platser, omgifna af branta klippväggar samt vettande mot öster, söder eller vester, hälst så långt som möjligt från menniskoboningar. Der gräfva murmeldjuren hålor, sommartiden högre upp och till vintern längre ned på berget, stundom ett godt stycke nedom trädgränsen. Vinterboningen, som är afsedd för en hel familj, är ganska rymlig och igenkännes på det
Källa: Project Runeberg ·
