Munck

Munck, Adolf Fredrik, grefve, Gustaf III:s beryktade gunstling, föddes d. 28 April 1749 i Savolaks i Finland, på Randekylä gård, S:t Michels socken. Han tillhörde den adliga ätten Munck af Fulkila, hvilken anses ega rent finskt ursprung. Från fädernehuset -- en anspråkslös officersfamilj -- kom M. vid 16 års ålder till Stockholm, der han antogs till page vid kungliga hofvet. 1772 blef han Gustaf III:s förste kammarpage, s. å. hofstallmästare och 1777 förste hofstallmästare, avancerade på den militära banan till öfverstelöjtnant vid adelsfanan (1782--87) och innehade på 1780-talet ståthållareskapet på Drottningholms slott samt öfver dess och Svartsjö län äfvensom uppsigten öfver de kungliga slotten Haga, Ulriksdal och Karlberg. 1788 förordnades han till landshöfding i Upsala län, utnämndes s. å., innan han hann tillträda denna post, till president i Kammarrevisionen och var under en del af år 1789 t. f. öfverståthållare i Stockholm. Han blef ock ledamot af 1788 års s. k. utredningskommission för kriget mot Ryssland och af den regering, som sedan Juni 1789 fungerade under konungens frånvaro i kriget. I Nov. sistn. år utsågs han till främste ledamot i komitén för örlogsflottans utrustning i Karlskrona, hvilket uppdrag verkställdes med berömvärd kraft och skyndsamhet. Redan 1778 hade M., jämte två sina bröder, blifvit friherre; 1789 erhöll han greflig värdighet och 1790 serafimerbandet. Den lysande karrier, som sålunda gjordes af en vanlig hoftjenare, hvars enda framstående talang synes hafva bestått i en viss konsiderationslös driftighet, har fått sig tillagd en alldeles särskild förklaringsgrund. M. var nämligen den, som 1775 ombesörjde det närmande mellan Gustaf III och hans gemål, hvilket återställde det afbrutna äktenskapliga samlifvet dem emellan. Sqvallret bemäktigade sig med begärlighet denna omständighet och lät M. t. o. m. gälla såsom fader till den son (Gustaf Adolf), som drottningen födde 1778. Den af samtida memoarförfattare föga välvilligt skildrade hofgunstlingen störtade sig slutligen sjelf i olycka. Vid utbrottet af 1789 års krig hade Gustaf III låtit på Drottningholm tillverka falskt ryskt guldmynt, afsedt att spridas i Ryssland. M. hade varit invigd i hemligheten. För egen vinning öfvertalade han 1791 samma personer, som gått konungen till handa, att tillverka falska s. k. fahnehjelmare (se d. o.) till ett ansenligt belopp (93,350 Rdr bankok, under uppgift att det skedde i konungens intresse. Utprånglaren af de falska sedlarna blef i början af 1792 upptäckt i Finland och angaf M. Gustaf III, inför hvilken M. till en början fräckt sökte slingra sig undan anklagelsen, hann ej bringa saken till slut. Vid ett förhör inför hertigen-regenten d. 10 April s. å. nödgades M. dock vidgå saken samt förbinda sig att af egna medel gälda beloppet af de utprånglade sedlarna, lemna riket, byta om namn samt ombesörja att underrättelse ankom till Sverige att han var död. Han fick emellertid behålla sin presidentslön (1,666 Rdr 32 sk. banko) i pension och åtnjöt sedan 1800 ett årsunderhåll af 1,000 holl. dukater. Vid Gustaf IV Adolfs fall upphörde detta, men M. ansåg tillständigt att under såväl Karl XIII:s som Karl XIV Johans regering göra ansökning om understöd. M. vistades under landsflykten uti Italien samt blef d. 17 Aug. 1816 (ej 1817) naturaliserad och förklarad för grefve i hertigdömet Massa-Carrara. Han afled i Carrara d. 18 Juli 1831. -- Adliga ätten M. af Fulkila fortlefver i både Sverige och Finland, den friherrliga endast i det senare landet.