Murad (Arab., »åstundad», »efterlängtad»), namn på fem turkiska sultaner. 1. M. I Rasi (»segraren»), f. 1319, efterträdde 1359 sin fader, sultan Orkhan, på tronen. Begåfvad med stor fältherretalang, kraftfull och rättvis, förstod M. att i betydlig mån utvidga och befästa det unga osmanska väldet. Sedan han tvungit fursten af Karaman att afträda Angora, gick han öfver sundet vid Dardanellerna (1361), bemäktigade sig Adrianopel m. fl. städer och hela det öppna landet ända till Balkan, vände sig sedan mot de förbundne furstarna af Ungern, Serbien, Bosnien och Valakiet samt slog dem i grund vid Maritza (1363). Derefter förlade han rikets residens till Adrianopel (1365), utsträckte sina eröfringar öfver allt större delar af Tracien och gjorde 1375 furstarna Lasar af Serbien och Sisman af Bulgarien samt 1379 bysantinske kejsaren Johannes V skattskyldiga. De följande åren egnade M., som redan 1365 infört tugra (se d. o.) som sultanens signet, åt den redan af Orkhan påbörjade organisationen af hären och förvaltningen, men snart fortsattes eröfringarna. M:s storvesir Ali Pascha eröfrade Bulgarien, och M. sjelf slog i grund serberna vid Kossova (Juni 1389), men blef på sjelfva segerns dag nedstucken af en fången serber, Milosj Kobilovitj. Han efterträddes af sin son Bajasid I.
2. M. II, född 1401, följde 1421 sin fader, Muhammed I, på tronen. Hans regeringstid upptogs nästan h. o. h. af krig. I början hade han att kämpa med tvänne upprorsmakare, först Bajasid I:s (föregifne?) son Mustafa och sedan sin egen yngre broder Mustafa. Hans försök att storma Konstantinopel (Aug. 1422) misslyckades väl, men han tvang kejsar Johannes VI att erkänna sig skattskyldig (1425). I Asien eröfrade M. efter hand furstendömena Kastamuni, Isfendiar, Sinope och Mentesje (1423--30), och i Europa gjorde han furstarna af Epirus och Akarnanien skattskyldiga (1431) samt låg i ständiga strider med ungrare och serber. Efter den misslyckade långvariga belägringen af Belgrad (1440) led M. det ena nederlaget efter det andra i kampen mot Johan Hunyady (1441--43). Efter freden i Szegedin (Juni 1444), der han måste afstå det eröfrade Serbien och Herzegovina åt Georg Brankovitj, afsade M. sig regeringen till förmån för sin son Muhammed II. Men då ungrarna bröto freden, skyndade han emot dem och vann en lysande seger vid Varna (Nov. 1444). Sedan han 1445 kufvat ett uppror af janitsjarerna, vände han sig mot Grekland och tvang Johannes VI att afträda allt land mellan Pindusbergen och Korintiska näset, hvarjämte Morea blef skattskyldigt under turkarna. M:s plan att göra slut på det då maktlösa Bysantinska riket hindrades dels af Johan Hunyadys infall i Serbien, der M. dock tillfogade honom ett blodigt nederlag vid Kossova (Okt. 1448), dels ännu mer af den obetvinglige albanske frihetshjelten Skanderbegs lysande framgångar 1441--48. M. afled i Adrianopel i Febr. 1451 och efterträddes af sin son Muhammed II. M. II var en af de största regenter osmanerna egt samt en af de få, hvilkas lif icke fläckats af grymhet och laster. Hans graf i Brussa vördas ännu i dag som en helgedom.
3. M. III, f. 1546, efterträdde 1574 sin fader, Selim II, på tronen och lät genast strypa sina fem bröder. Han var en feg, grym, girig och genom alla slags utsväfningar förslappad regent, som förde styrelsen h. o. h. efter harems nycker. Under hans regering eröfrade turkarna (1590) från Persien efter ett 14-årigt förhärjande krig Georgien, Luristan, Sjirvan och Tebris jämte en del af Aserbejdsjan. Äfven med Österrike utkämpades ständiga, af stillestånd då och då afbrutna, strider i Ungern ända till M:s död, Jan. 1595. Den enda fredliga handlingen under hans regering var afslutandet af den första turkiska handelstraktaten med England (1580). M. efterträddes af sin son Muhammed III.
4. M. IV, f. 1609, Achmed I:s andre son, kom redan i Aug. 1623 som minderårig på tronen genom ett uppror, som störtade hans farbroder Mustafa I. Efter en treårig, af modern ledd förmyndareregering öfvertog M. sjelf styrelsen och förde denna med stor kraft, ehuru han snart nog öfverlemnade sig åt de bägge laster, som satte prägeln på hans lif, dryckenskap och grymhet. M:s regering upptogs af ständiga krig. En mer än 9-årig fejd med Persien (1625--34) ledde trots turkarnas framgångar ej till något resultat. Ett på Rysslands föranstaltande företaget krig mot Polen slöt efter nederlaget vid Kaminiec (Okt. 1633) med en för Turkiet ofördelaktig fred (Nov. 1634). S. å. lyckades M. få i sina händer den upproriske Abasas pascha, som afrättades, och den berömde druserfursten Fachr-ed-din, som nära 30 år kämpat för sitt folks frihet. Äfven denne afrättades (1635). De ofta förnyade upprorsförsöken af janitsjarer, sipaher och ulema i Konstantinopel drefvo M. slutligen till blodtörstig vildhet. Han skall hafva låtit afrätta 25,000 (enl. andra 100,000) menniskor och ofta sjelf förrättat bödelns värf. År 1635 drog han sjelf till Persien samt eröfrade Erivan och Tebris; men då han 1636 återvändt till Konstantinopel, föll Erivan åter i persernas våld, och turkarna slogos i grund vid Mihreban (1636). Äfven i Siebenbürgen, der Stefan Bethlen understöddes af turkarna mot sin medtäflare Kakoczy, ledo turkarna ett blodigt nederlag, vid Szalonta (1636), och M. måste erkänna Rakoczy som vojevod af Siebenbürgen. År 1638 tågade M. åter till Persien, eröfrade Bagdad efter 40 dagars belägring, men slöt 1639 fred i Sehab, hvarvid Turkiet afstod från Erivan, men behöll hela Mesopotamien med Bagdad. M. afled i Febr. 1640 och efterträddes af sin broder Ibrahim I.
5. M. V, f. 1840, Abdu-l-Medjids äldste son, blef vid sin farbroder Abdu-l-Asis' störtande af det mäktiga triumviratet storvesiren Muhammed Kusjdi, statsrådspresidenten Midhat och krigsministern Husein Avni uppsatt på tronen (Maj 1876). Men slö ända till svagsinthet, förblef han under hela sin korta regering en viljelös docka i Midhats hand. Denne lät slutligen statsrådet besluta, under det vanliga skenet af en fetva från sjeichu-l-islam, att M. skulle afsättas (Aug. 1876). Han efterträddes af sin närmaste broder, den ännu (1887) regerande Abdu-l-Hamid II, och hålles fortfarande i fängsligt förvar. H. A.