Murat

Murat [myra'], Joakim, konung af Neapel, föddes d. 25 Mars 1771 i Bastide, nära Cahors (Frankrike), och var son af en värdshusvärd. Han ämnade blifva prest, men tog vid revolutionens utbrott (1789) tjenst såsom frivillig vid ett till Ardennesarmén hörande kavalleriregemente. Efter att derpå en tid hafva varit kypare i Paris och tillhört Ludvig XVI:s konstitutionella garde blef han 1791 officer och några månader senare öfverste vid ett kavalleriregemente. Vid skräckväldets fall (Juli 1794) afsattes M., men upptogs å nyo af Bonaparte efter d. 13 Vendemiaire år IV (d. 5 Okt. 1795), följde honom såsom adjutant 1796 till Italien och 1798 till Egypten, utmärkte sig for oförvägen tapperhet samt blef 1799 divisionsgeneral. När Bonaparte d. 18 Brumaire år VIII (d. 9 Nov. 1799) gjorde sin statskupp, sprängde M. med 60 grenadierer de Femhundrades råd i S:t Cloud. Såsom belöning derför fick han befälet öfver konsulsgardet och 1800 Bonapartes yngsta syster, Karolina (f. 1782), till hustru. Fälttåget uti Italien 1800 stadfäste M:s rykte såsom framstående kavallerigeneral. Efter kejsaredömets inrättande (1804) blef han marskalk, guvernör i Paris och kejserlig prins. I 1805 års krig, hvarunder han skar lagrar vid Austerlitz (2 Dec. 1805), gick han med kavalleriet såsom avantgarde och under 1806--07 års fälttåg mot preussarna hade han samma plats framför armén. 1806 utnämndes han till storhertig af Berg. 1808 skickades M. till Spanien såsom högste befälhafvare, kufvade upproret i Madrid samt förmådde konung Karl IV att begifva sig till det ödesdigra mötet med Napoleon i Bayonne, der Napoleon frånryckte Karl Spaniens krona. M. gjorde sig förhoppning om densamma. Hon gafs emellertid åt Napoleons broder Josef. Men d. 1 Aug. 1808 lät Napoleon utropa honom till Josefs efterträdare i konungariket Neapel under namnet Joachim I Napoleon. 1810 erhöll han dessutom, efter Bernadotte, furstendömet Ponte-Corvo. På allt sätt sökte M. befordra sitt lands väl och vann sina undersåtars förtroende. På Napoleons tåg emot Ryssland (1812) stod han å nyo i spetsen för hela kavalleriet och förde högsta befälet öfver armén, sedan Napoleon under återtåget lemnat densamma. I 1813 års krig i Tyskland förde han med lysande framgång högra flygeln till anfall vid Dresden (d. 27 Aug), men lyckades mindre väl med det stora kavallerianfallet vid Wachau (d. 16 Okt.). Efter Napoleons nederlag vid Leipzig skyndade han hem samt afslöt d. 11 Jan. 1814 med Österrike och England ett fördrag, som garanterade honom besittningen af Neapel, om han med 30,000 man deltog i kriget mot Napoleon. Han marscherade också emot vice konung Eugen af Italien, men efter Napoleons återkomst (1815) slöt han sig till denne och proklamerade hela Italiens oberoende. I grund slagen af österrikarna vid Tolentino (d. 2 Maj 1815), begaf han sig till Neapel, men måste fly derifrån till Frankrike och efter Napoleons nederlag vid Waterloo till Corsica. Derifrån afseglade han d. 28 Sept. med 250 anhängare för att återeröfra sitt rike. En storm skingrade skaran, och med endast 29 följeslagare landsteg han d. 8 Okt. vid Pizzo i Kalabrien. Der öfvermannades han och dömdes af en krigsrätt såsom upprorsstiftare till döden samt sköts d. 13 Okt. 1815 i en sal i slottet Pizzo. -- Hans enka bosatte sig under titeln grefvinna af Lipona nära Trieste. Hon dog i Florens d. 18 Maj 1839. Karolina skänkte sin gemål fyra barn, Napoleon Achilles (f. 1801, d. i Florida 1847, författare till flere arbeten öfver nord-amerikanska statsförfattningen), Napoleon Lucien Karl, prins M. (f. 1803, prins af Ponte-Corvo, en tid föreståndare för en flick-pension i Nord-Amerika, 1848 medlem af franska nationalförsamlingen, 1852 senator, d. 1878), Laetitia Josepha (f. 1802, d. 1859 såsom enka efter grefve Pepoli) och Lovisa Julia Karolina (f. 1805, enka 1877 efter grefve Rasponi). C. O. N.