Nabo

Nabo (af Gammalsv. na, nära, och bo, en som bor, boende) kallas man i förhållande till en annan, för så vida man i stad eger hus eller tomt, som omedelbart gränsar intill den andres hus eller tomt. I lagspråket sättes nabo sålunda hufvudsakligen i motsats till viderboende (Gammalsv. vidherboande, viþerbo, af viþer, tillsammans med), hvilket åter betecknar den, som med en annan har del i samma hus eller tomt i staden. -- Naborätt betecknar egentligen inbegreppet af de rättigheter, som man har mot annan i sin egenskap af dennes nabo. Dessa rättigheter äro således inga andra än de, som i allmänhet följa af ett granskapsförhållande (se d. o.), endast att, då nabo särskildt utmärker sådan granne i stad, med hvilken man har gemensam gräns på marken, dessa rättigheter härigenom få sitt innehåll närmare bestämdt. I det hela saknar emellertid vår rätt sedan gammalt särskilda lagstadganden angående naboskap. Endast så till vida hafva lagstiftarna häråt egnat uppmärksamhet, att de för vissa fall jämväl tillagt nabo den viderboende redan sedan gammalt tillkommande lösningsrätten (se d. o.). Och vid den allmänna lagens i öfrigt iakttagna tystnad om rättsförhållandet torde med naborätt vanligen förstås ifrågavarande lösningsrätt. Utsträckandet af lösningsrätten till nabo är för öfrigt ej häller af synnerligt gammalt ursprung i vår lagstiftning. Det skedde nämligen genom en k. resolution af d. 20 Dec. 1721, som utgör förebilden till nu gällande bestämmelser i ämnet (Jord. B. 7). A. W.