Nation (Lat. natio, egentl. slägte, af nasci, födas). 1. Folk; sammanfattning af menniskor, som hafva gemensamhet i härkomst, kroppsbildning, skaplynne, fosterland, språk, kultur, religion, rättsordning, sedvänjor, styrelse och historiska minnen. Orden nation och folk nyttjas öfver hufvud i svenskan utan åtskilnad. -- Nationalkarakter, inbegreppet af de böjelser i godt och ondt, hvilka i allmänhet äro egendomliga för individerna af en och samma nation till skilnad från dem, som utmärka individer af en annan nation. -- 2. Nationer l. landskap (nationsföreningar l. landskapsföreningar) kallas de föreningar bland de studerande, hvilka vid de svenska universiteten utgöra sammanslutningar af studenterna efter gemensamhet i hembygd, d. v. s. efter stad, landskap eller stift. Såsom redan namnet »nation» ger vid handen, är denna inrättning bildad efter utländska mönster. Detta namn träffar nämligen illa in på våra förhållanden, der det skall beteckna landskapsföreningar; och uttrycken »landsman» (medlem af samma nation som talaren), »utländing» och »främling» (medlem af annan nation än talaren) klinga i våra universitetsstäder egendomligt för den ovanes öra. Men om man deremot tänker t. ex. på universitetet i Paris under medeltiden, der fördelningen verkligen berodde på olika nationalitet, så äro uttrycken på sin plats och kunna användas i egentlig bemärkelse. Man kan för öfrigt följa denna indelning af de studerande vid universiteten efter hembygd än längre tillbaka. Redan i Bologna slöto sig studenterna från hvart och ett enskildt land tillsammans på liknande sätt. Ja t. o. m. vid den högskola, som i slutet af antiken verkade i Athen, fanns en organisation af de studerande, som förvånande noggrant öfverensstämmer med förhållandena, sådana de än i dag äro vid våra universitet. -- Men om sålunda helt visst främmande förebilder medverkat till upprättandet af landskapsföreningarna eller »nationerna» vid de svenska universiteten, så må man dock ej föreställa sig, att de ursprungligen ingått i dessa bildningsanstalters äldsta organisation eller tillkommit genom påbud af myndigheterna. Den ursprungliga officiella indelningen af studenterna vid vårt äldsta universitet, det i Upsala, utgick ej från hembygden såsom indelningsgrund, utan, liksom i en skola, från de olika studieämnena och deri gjorda framsteg (jfr de tyska universitetens »cominuniteten»), och det var under lifligt ogillande från de akademiska myndigheternas sida, som i början på 1600-talet de studerande, hvilka kommo från samma landskap eller genomgått samma läroverk, allt bestämdare slöto sig tillsammans i »Conventus nationales». Redan från början torde dessa kamratföreningar afsett att bereda ej endast ungdomliga förströelser, utan jämväl ömsesidigt understöd vid armod och sjukdom. Och snart utvidgade de sitt inflytande i samband med den vid dåtidens skolor och gymnasier gängse »pennalismen» till en disciplinär och uppfostrande myndighet af den största betydelse i afseende på ledningen af de unge studenternas såväl lefverne som studier under de äldre kamraternas ofta stränga uppsigt. Att detta de äldres sjelftagna förmynderskap öfver de yngre inom nationsföreningarna i det hela varit af gagn, utesluter ej att det ofta missbrukades; och redan 1633 klagade universitetets rektor öfver de utpressningar till dryckeslag för seniorerna, hvilka inom en del nationer blifvit ett vedertaget bruk. Och i 1655 års universitetskonstitutioner förbjödos »nationalia conventicula», men utan påföljd. År 1663 blef nationsinrättningen genom ett konsistoriebeslut formligen stadfäst, i det att nämligen vissa professorer utsagos till inspektorer öfver de enskilda nationsföreningarna. Sedan dess hafva dessa föreningar förblifvit de enda officielt organiserade inom universitetet. Efter deras förebild ordnades sedermera förhållandena både i Lund och Åbo (sedermera Helsingfors; se Helsingfors universitet). I Upsala finnas f. n. (1887) tretton sådana nationer och i Lund åtta (se Lunds universitet och Upsala universitet).
Nationsföreningarnas ändamål är enligt universitetens statut »att främja flit, sedlighet och god ordning bland de studerande och åt föreningens medlemmar bereda tillfälle till inbördes biträde och understöd». De flesta nationer i Upsala hafva egna lokaler, bibliotek och stipendiefonder. Förr hafva genom s. k. nationsexamina de äldre öfvat uppsigt öfver de yngres studier; men denna inrättning har nu upphört, och de förut påbudna latinska disputationsöfningarna hafva med latintalandets umbärlighet efterträdts af frivilliga diskussioner på modersmålet. De äldres ledning af de yngres studier har inskränkts till det å ömse sidor frivilliga inflytande, hvartill det kamratliga umgänget inom nationerna mellan äldre och yngre »landsmän» ger tillfälle. Hvarje nation står under ledning af en eller flere kuratorer (se d. o.), och medlemmarna äro efter ålder och åtnjutet förtroende indelade i olika åldersklasser med större och mindre rösträtt: i Upsala uti seniorer, juniorer och recentiorer, i en del lundensiska nationer tillkomma derjämte seniores juniorum och novitier. Vid inskrifningen vid universitetet är hvarje student skyldig att uppgifva hvilken nationsförening han ämnar tillhöra, och hvar och en är berättigad att inträda i den nationsförening, till hvilken han hör efter födelseorten eller sina föräldrars hemvist eller efter det läroverk, der han njutit undervisning, eller i den, der hans fader under sin vistelse vid universitetet varit inskrifven. För afläggande af akademisk examen fordras s. k. nationsbetyg, ett af en inom nationen utsedd nämnd afgifvet utlåtande rörande examinandens flit och uppförande. -- Flere af nationerna i Upsala utgåfvo vid jubelfesten 1877 historiker öfver sina föreningars öden, nämligen Vestmanlands-Dala författad af G. H. Eneström och M. B. Swederus, Göteborgs af K. J. Warburg, Uplands af E. Lewenhaupt, Gestrike-Helsinge af F. von Schéele, Värmlands af E. H. Lind, Gotlands af G. A. Gustafson, Smålands af J. G. W. Palmberg, Stockholms af L. H. Åberg. 1885 utkom Östgöta nations historia, af C. Falk. S-e.