Helsingfors universitet l., såsom dess officiella benämning är, Kejserliga Alexanders-universitetet, är deladt på fyra fakulteter, den teologiska, juridiska, medicinska och filosofiska, den sistnämnda delad på en historisk-filologisk och en fysisk-matematisk sektion. Styrelse: Universitetets högste styresman, kansleren, utnämnes af kejsaren-storfursten. Sedan 1816 har tronföljaren i Finland och Ryssland innehaft detta ämbete. Under hans minderårighet skötes kanslersämbetet af Finlands ministerstatssekreterare. I Helsingfors handhafves universitetets högsta styrelse under kanslers frånvaro af vicekansler, som äfven utses af regenten. Rektor och prorektor nämnas af kansler bland tre på förslag af univ:ts konsistorium uppställda ordinarie professorer. Deras ämbetstid är tre år, men de kunna återväljas. Konsistorium utgöres af rektor och tolf professorer; i rektorsval och i ärenden, som angå rent vetenskapliga frågor, deltaga samtlige ordinarie professorer. Lärare: De ordinarie professorsämbetena äro 32, nämligen 4 i teologiska fakulteten, 4 i juridiska, 7 i medicinska, 10 i filosofiska fakultetens historisk-filologiska och 7 i dess fysisk-matematiska sektion. Dessutom upptager univ:ts stat 3 fasta e. o. professurer. Till hvarje fakultet höra såsom ledamöter alla professorer och de, hvilka förestå ord. professurer. Ordförande i fakulteten är dekanus, som bland dess ord. professorer utses för tre år i sänder af kansleren. Professurerna tillsättas efter ansökan sålunda, att fakulteten yttrar sig om de sökandes kompetens, hvarefter konsistorium på förslaget uppför trenne, bland hvilka kejsaren-storfursten nämner en. Till e. o. professor eger konsistorium att hos kansleren föreslå sådana docenter, som visat sig vara utmärkte och nitiske lärare. Universitetets lärarekår utgöres vidare af 6 lektorer i moderna språk, 4 exercitiemästare samt ett obegränsadt antal docenter. Alla dessa nämnas efter förslag, af konsistorium af kansleren. Vid ingången af h. t. 1882 egde universitetet 25 ordinarie och 9 e. o. professorer, 1 prosektor, 6 lektorer, 4 exercitiemästare och 23 docenter. Vid universitetets kansli och vetenskapliga institutioner finnas särskilda tjenstemän anställda; af dessa tillsättes bibliotekarien på samma sätt som professorerna, vice bibliotekarien af kansler och de flesta öfriga af konsistorium.
De akademiska examina äro: studentexamen, som aflägges i Helsingfors inför ett
särskildt utskott; kandidat- och licentiat-examina i alla fakulteter; teologisk dimissions-examen (för blifvande prester); allmän rättsexamen (för inträde och befordran i alla civila och juridiska ämbetsverk); domareexamen (berättigar endast till inskränkt befordran i landets rättegångsverk); kameralexamen (för extra tjenstgöring i senatens ekonomi-departement samt för tjenster vid kamerala och förvaltande verk, dock med vissa inskränkningar), samt bergsexamen. Filosofie kandidatexamen fordras såsom förberedande examen till alla lärda grader i de öfriga fakulteterna. För licentiatgrads vinnande erfordras i alla fakulteter, utom den medicinska, disputationsprof; i medicinska fakulteten aflägges disputation endast för doktorsvärdighet. I de öfriga fakulteterna sammanfalla sålunda licentiat- och doktorsvärdigheterna.
Studenterna äro fördelade på sex "afdelningar" (nyländska, savolaks-karelska, tavastländska, vestfinska, viborgska, österbottniska). Hvarje afdelning styres af en af kansleren bland universitetets professorer utsedd "inspektor" och under honom af en "kurator", som väljes af afdelningen och nämnes af vicekansleren. Studentkårens gemensamma angelägenheter afgöras på allmänna möten; dess ordförande och viceordförande utses af vicekansleren bland trenne af kåren på förslag uppförda. Antalet inskrifne studenter var hösten 1882 1,393 (af dessa voro endast 805 närvarande vid universitetet).
Universitetets ordinarie stat utgjorde d. 31 Dec. 1881 576,478 mark; dess egna fonder uppgingo vid samma tid till 5,425,714 mark, af hvilka 946,500 äro anslagna till stipendiefonder. Ordinarie professorernas löner äro 7,500 mark, med 750 marks tillökning efter 5 års tjenst och efter ytterligare 5 års tjenst. 750 mark; e. o. professorerna hafva i lön 5,000--6,000 mark; för docenterna upptager universitetets stat 12 understöd om 2,500--3,500 mark.
Historia. H:s universitet är en fortsättning af det forna universitetet i Åbo. Den 26 Mars 1640 utfärdades, hufvudsakligen genom generalguvernören öfver Finland Per Brahes outtröttliga bemödanden, fundationsbrefvet för Åbo universitet, hvars stat upptog 11 professorer (3 i teologiska, 1 i juridiska, 1 i medicinska och 6 i filosofiska fakulteten). Bland de förste lärarna märkas den utmärkte finske bibelöfversättaren Petraeus, historikern Wexionius, juristen Dalecarlus (Stiernhöök) och teologen Terserus d. ä. Under de första årtiondena spelade en genom sträng ortodoxi, vidsträckt andelös lärdom och formel klyftighet utmärkt teologi hufvudrollen. Såsom tolk för mera upplysta idéer uppträdde hufvudsakligen logices professoren Thuronius, hvars filosofiska åskådning närmast anslöt sig till Melanchthons. När mot 17:de årh:s slut nya tankar i och med Cartesius' filosofi ville göra sig gällande, använde de maktegande i filosofiska fakulteten allt sitt inflytande för att få dem undertryckta. Märkeligt nog var det teologerna, som försvarade enskilde universitetslärares rättighet att föredraga nya läror, för så vidt dessa icke stredo emot bibeln. Under naturvetenskapernas skydd gjorde de nya tankarna sitt egentliga inträde vid högskolan. Såsom naturvetenskapernas grundläggare derstädes utöfvade läkaren Tillandz och fysikern P. Hahn en minnesvärd verksamhet. Inom de juridiska och historiska vetenskaperna egde Abo universitet redan vid sin stiftelse sådana män som J. Stiernhöök och M. Wexionius(-Gyldenstolpe). Filologien betraktades långa tider såsom en tjenarinna åt teologien; först genom Gezelius d. ä., Fahlander-Tigerstedt, Ch. Alander och T. Rudén fick dess studium en friskare fläkt. Under "stora ofreden" flydde, med öfverhetens tillstånd, universitetets lärare och tjenstemän 1713 till Sverige. 1722 öppnades universitetet å nyo. I mångt och mycket märktes då en ny riktning inom detsamma. De filosofiska studierna vände sig öppet till det cartesianska systemet (J. Haartman), som dock inom kort fick vika för det wolfska (Welin, Mesterton), hvilket var rådande ända till århundradets slut och emot de kantiska idéerna hårdnackadt försvarades af Porthan och M. Calonius. Teologien hade stelnat och fortfor att hålla fast vid ett hufvudsakligen asketiskt syftemål, hvarvid såsom literär angelägenhet förnämligast bedrefs biblisk exegetik. Inom de filologiska vetenskaperna åstadkommo H. Hassel, Juslenius m. fl. ett nytt, friskt lif. Bäst kännetecknas tidehvarfvets anda af den fart, hvarmed exakta naturvetenskapliga och historiska forskningar började bedrifvas. Scarin, Mennander och Bilmark inlade stora förtjenster om Finlands historia och topografi; J. Brovallius, Jakob Gadolin, Kalm, P. A. Gadd m. fl. förvärfvade sig såsom naturforskare aktade namn långt utom fäderneslandets gränser. Inom medicinen märkas de framstående lärarna Spöring och Lecke. Under slutet af 1700-talet nådde det vetenskapliga och literära lifvet vid Åbo universitet sin höjd. Porthan gjorde genom djupgående forskningar det finska folket bekant med dess egen utveckling och dess odlings gamla inhemska grund. Omedelbart trädde i hans fotspår J. Tengström, F. M. Franzén och Calonius, medan naturforskningen och matematiken i Johan Gadolin, Lexell och Hällström erhöllo synnerligen framstående bearbetare. Juridiken representerades på ett lysande sätt af Calonius, och äfven inom de medicinska vetenskaperna egde högskolan att uppvisa nitiska och framgångsrika lärare. Kom så 1808 års krig och skilsmässan från Sverige. De nya förhållandena tycktes i början och icke utan orsak verka nedstämmande på sinnena, men snart väcktes själens spänstighet åter till lif, och med ny kraft börjades på nytt det vetenskapliga arbetet. Genom 1811 års stat hade antalet professurer ökats till 20 och adjunkturerna till 19. Till de från den föregående tiden qvarstående kommo nya krafter med historikerna W. G. Lagus och J. J. Tengström, läkaren I. Hwasser. kemisten P. A. von Bonsdorff m. fl. Akademien syntes sålunda åter gå en lycklig framtid till möte, då den 4--5 Sept. 1827 Åbo stad helt och hållet nedbrann. Genom en förordning af d. 21 Okt. s. å. flyttades universitetet till Helsingfors, hvarjämte dess officiella titel ändrades till "Kejserliga Alexanders-universitetet". Dess stat upptog då
21 professurer och 16 adjunkturer. -- Genom, branden hade universitetets lifskraft icke gått förlorad; tvärtom företedde sig efter flyttningen till Helsingfors det andliga lifvet derstädes i allt friskare gestaltning. J. L. Runebergs och E. Lönnrots första skrifter sågo samtidigt dermed dagen och gåfvo med ens den kraftigaste impuls till hängifvet, oförtröttadt arbete i den fosterländska odlingens tjenst. Uti G. Rein fick fosterlandets historia en ny och lycklig bearbetare; filosofen J. V. Snellman lät snart sin väldiga stämma ljuda, uppmanande till ihärdigt arbete på nationel grund; M. A. Castrén grundade den jämförande finska språkforskningen; i Wallin fick högskolan en orientalist af första rang; astronomen F. V. A. Argelander, fysikern Nervander, zoologen Nordmann och anatomen E. J. Bonsdorff förde hvar på sitt håll den finska naturforskningens talan med ära. Dock hade universitetet att strida mot många yttre svårigheter, vållade genom inskränkthet och småsinne hos de styrande. Derigenom förlorade det den utmärkte rättshistorikern J. J. Nordström, som helt och hållet öfvergaf Finland. De nya statuten af 1852 indrogo bl. a. adjunkturerna och inskränkte sålunda öfver höfvan de äfven dessutom små utsigterna för dem, som ville egna sig åt vetenskapligt arbete. Det ljusnade dock, sedan Alexander II uppstigit på tronen. Universitetet hade aldrig förlorat sin spänstighet äfven under de svåraste tiderna. Från universitetet gjordes af F. L. Schauman det första offentliga yrkandet på ständernas sammankallande. Från denna tid företer universitetet en bild af ett oupphörligt framåtskridande. Nya lärostolar hafva instiftats, universitetets institutioner hafva på mångfaldigt sätt utvidgats, docenternas ställning har väsentligen förbättrats, och genom allt detta har äfven det vetenskapliga lifvet börjat pulsera allt friskare. Väl har den språkstrid, som under flere år egt rum i Finland, mycket förbittrat stämningen vid universitetet, väl hafva genom denna strid äfven de rent vetenskapliga intressena lidit afbräck och partihänsynen då och då öfvervunnit den vetenskapliga, men i alla fall har universitetet under de tre senaste årtiondena gjort mycket stora framsteg. Bland de män, som under den senaste perioden verkat vid universitetet, men numera äro döde, må nämnas: skalden och vältalaren F. Cygnaeus, historikern M. Akiander, exegeterna G. Geitlin och Ingman, kirurgen J. Estlander, juristen Rosenborg, språkforskarne E. J. V. af Brunér och Kellgren. Jfr A. J. Lagus "Oratio panegyrica 17 Juli 1811"; J. J. Tengström "Chronologiska förteckningar och anteckningar öfver det finska universitetets forna prokanslerer samt fakulternas medlemmar" (1836); R. A. Renvall, "Biografiska anteckningar öfver det finska universitetets lärare" (1869). R. T-dt.