Nerike [nä'rke], det minsta landskapet i Svealand, är beläget emellan 58° 40' och 59° 28' n. br. samt 2° 11' och 3° 43' v. om Stockholms observatorium (18° 3' 30" ö. lgd fr. Greenw.). Det gränsar i n. till Vestmanland, i ö. till Södermanland och Hjelmaren, i s. till Östergötland och Vettern, i s. v. till Vestergötland samt i v. till Värmland. Arealen utgör 4,350 qvkm., hvaraf, med hänsyn till de i senare tider gjorda sjöaftappningar, 4,080 qvkm. kunna beräknas vara land och 270 qvkm. vatten. Landskapet omsluter derjämte vestra hälften (omkr. 290 qvkm.) af Hjelmaren och nordligaste delen af Vettern (omkr. 150 qvkm.). I landskapets nordligaste del inskjuter från Vestmanland en bergshöjd, som under namn af Kilsbergen sträcker sig i sydvestlig riktning genom gränstrakterna mot Värmland och längst i v. sänker sig till en låg landtrygg. Denna höjer sig åter under sydlig riktning mot Tiveden, som jämte bergstrakterna vid Vetterns norra ände upptager det område, som ligger intill Vestergötland. Ifrån Kilsbergen utgår i östlig riktning en landtrygg, Käglan, som bildar landskapets norra gräns, och från landtryggen vid Tiveden utgår en höjdsträckning i nordöstlig riktning mot Hjelmaren. Denna höjdsträckning, Tiveden, Kilsbergen och Käglan omsluta den bördiga och väl odlade Nerikes-slätten, som utbreder sig mot Hjelmaren och fortsättes af slättlandet på ömse sidor af denna sjö såväl i Södermanland som i Vestmanland. Nerikes-slättens största vattendrag är Svartån, hvars hufvudsakliga källsjöar, Laxsjöarna och Bodarnesjön, ligga vid Vestgöta-gränsen. Dessas förenade vatten strömmar åt n. till sjön Taften, hvarifrån Svartån flyter i nordöstlig riktning fram mot sjön Tyslingen, hvarefter loppet blir östligt ända till utflödet i Örebro-fjärden af Hjelmaren. Från ofvannämnda höjdsträckning, som bildar Nerikes-slättens sydöstra gräns, går genom slätten i nordlig riktning ett annat vattendrag, Telgeån. Sedan ån i kanalbädd genomgått den nu torrlagda Mosjön, blir hennes lopp östligt. Ännu för få år sedan drog hon sig i denna riktning fram genom Qvismarsjöarna och de stora sankmarkerna fram mot Hjelmaren; men numera, sedan Hjelmaren sänkts och de båda Qvismarsjöarna blifvit till stor del torrlagda, har flodbädden ersatts af en kanal till gamla utloppet i Hjelmaren. Söder om Nerikes-slättens gränshöjd ligga sjöarna Tisarn och Sottern, hvilkas förenade vatten under olika benämningar slutligen utfaller i Östersjön (vid trakten af Nyköping), och, skilda från dessa sjöar genom en bergshöjd, sjöarna Storsjön och Afvern, som på skilda vägar söka sig ner till Glan och sålunda utfalla i Bråviken. Bland öfriga sjöar och vattendrag må nämnas vid landskapets gräns längst i v, mot Värmland Letelfven, som utflyter i sjön Skagern, mot hvilken landskapet stöter.
De hufvudsakliga näringarna äro ett väl skött jordbruk och boskapsskötsel. Äfven skogs- och brukshandtering bedrifves och på några ställen, brytning af malm, som dock är af mindre betydenhet med undantag af Åmmebergsfältets zinkgrufvor, som ligga inom Lerbäcks och Hammars socknar och sträcka sig in på Östgötaområdet. I vissa trakter af landskapets mellersta del förekommer brytning af sandoch kalksten, som ock bearbetas och hugges eller brännes. Jordmånen är väsentligen olika å slätten och det öfriga landet. Grunden å större delen af Nerikes-slätten är sandsten med deröfver lagrad alunskiffer och kalksten, öfver hvilka äro svämmade lera och mergel, dock här och hvar genombrutna af sandåsar, som somligstädes utbreda sig i fält och kullar. I de öfriga trakterna deremot, både mot s. och v., äro sand och mojord vanligen förekommande betäckningar af gråberget. (Statistiska uppgifter angående näringarna m. m. lemnas i art. Örebro län.) Innevånarnas antal utgjorde vid 1886 års slut 109,240 och hade under de sista 10 åren ökats med blott 2,200 pers. Nerkingen åtnjuter anseende för måtta och duglighet samt en viss sjelfständighet, som grundar sig på ett genom arbete vunnet välstånd. I administrativt hänseende är landskapet, som bildar södra delen af Örebro län, deladt i två fögderier: Öster-Nerikes, med 5 länsmansdistrikt, och Vester-Nerikes, med 6 länsmansdistrikt. Den judiciella indelningen sammanfaller med fögderierna. Öster-Nerikes domsaga innehåller 4 tingslag och Vester-Nerikes 5. Landskapets städer äro Örebro och Askersund. I ecklesiastikt hänseende tillhör Nerike Strengnäs stift och är deladt emellan fem kontrakt: Örebro, Askers, Glanshammars, Kumla och Edsbergs. -- N:s vapen är två i röd sköld korslagda pilar af guld med uppåtvända spetsar af silfver. I hvar och en af de 4 vinklarna emellan pilarna är en fembladig ros af silfver. Skölden krönes af hertiglig krona.
Nerikes folkmål hör, som landskapets läge låter förmoda, till den rent svenska (medelsvenska) gruppen af skandinaviska folkmål, med tungspets-r och deraf beroende »tjocka» ljud, kakuminalt (»tjockt») l, förlust af slutande n, o. s. v. De kännetecken, som tillkomma nerkiskan till skilnad från angränsande landskaps mål, äro hufvudsakligen: tje-ljud utan explosion; a i st. f. öppet o-ljud, t. ex. falk, folk, kamma, komma; best. sing. af svaga fem. (1:sta dekl.) på långt slutet a, t. ex. stuga, stugan, piga, pigan; best. plur. af starka a-stammar och svaga mask. (2:dra dekl.) på -ar med långt slutet a-ljud, t. ex. nävar, näfvarna, grisar, grisarna. I Viby, Hardemo och Mellösa uttalas i- och y-ljuden mot tänderna, s. k. Viby-i och -y. Men denna sistnämnda egenhet förekommer icke i öfriga delar af Nerike och är å andra sidan ej inskränkt till detta landskap, utan finnes på spridda ställen äfven derutanför. Nerikesmålet är behandladt af G. Djurklou (»Ur Nerikes folkspråk och folklif», 1860; »Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål», 1883, de flesta på nerkiska) och af H. Hofberg (»Nerikes gamla minnen», 1868; »Allmogeord i vestra Nerikes bygdemål» i Nerikes fornm.-fören:s redogörelse för 1859--60). K. S. Lll.