Nock

Nock (Holl. nock, spets), sjöv., benämning på den yttersta änden af ett föremål, såsom rånock, spirnock, spelnock o. s. v. -- Nockbensel, en lina, som sitter fast i ett råsegels båda yttre hörn, och med hvilken man fäster dem till rån, då seglet skall »slås under». -- Nockgårding. Se Gårding. -- Nocklödra, den lödra på ett segel, som medelst nockbenseln fästes vid rån, då seglet »slås under» (se Lödror). -- Nockpert. Se Pert. -- Nocktalja (kallades förr äfven nocktakel), en fyrskuren talja, som vid båtars och svårare tyngders in- och uttagning uppsättes på underrån. Dessutom finnes på hvardera underrånocken en smäckrare talja, »lilla nocktaljan», med en skänkling, nocktaljeskänklingen, hvilken med sitt öga är krängd på rånocken, straxt innanför brassblocket. De »små nocktaljorna» användas till borgbrassar för underrårna, till lättare tyngders förflyttande o. dyl. Nocktaljan får namn efter sin rå. t. ex. focke-nocktalja och store-nocktalja. R. N.