Nordsjön

Nordsjön (Eng. German sea, T. Deutsches meer, D. Vesterhavet) kallas den del af Atlantiska hafvet, som ligger mellan Storbritannien och Europas kontinent och sammanhänger med Atlantiska hafvet genom Kanalen i s. samt Pentland firth och åtskilliga öppningar mellan Orken- och Shetlands-öarna i n. Mellan Shetlands-öarna och Norge öfvergår N. genom en bred öppning i den subpolara bassäng, som numera allmänt kallas Norska hafvet. Med Östersjön sammanhänger N. genom Skagerak och Kattegatt. N:s stränder hafva från äldsta tider varit bebodda af djerfva och tappra folk, kända som dådlystna sjöfarare, och nu omgifves N. af några bland Europas företagsammaste handlande nationer, till följd hvaraf den är ett af de mest trafikerade farvatten på jorden. Dess fisken, som äro bland de mest lönande, gifva sysselsättning åt tusentals personer. -- N:s största längd utgör 1,100 km., största bredden (mellan Skotland och Jylland) 670 km. Sitt största djup har den i en utmed Norges södra kust löpande ränna, der djupet uppgår till 500--750 m. eller mera. Utom denna ränna är N:s djup öfverallt mindre än 180 m., men bottnen är ganska oregelbunden. Södra hälften är grundare, och i allmänhet är djupet der större på sidorna än i midten, der Dogger-banken ligger. På denna är djupet 15--30 m., medan i Silver pit straxt s. derom djupet uppgår till 82 m. Dylika oregelbundenheter i sjöbottnen träffas på flere ställen och kallas af engelska fiskare »banks» och »pits». Längs kusterna af Holland, Belgien, Frankrike och Storbritannien finnes ett stort antal grund och sandbankar, hvilka antaga formen af åsar, löpande nästan parallelt med stränderna och bestående af sand och grus, som floderna medfört, och som sedan ordnats af tidvattnet. Tjocka, dimma och regn förekomma alla årstider. Strömmarna bero hufvudsakligen af vindriktningen. Den stora tidvågen från Atlanten delar sig, när den når britiska öarna, i två delar, af hvilka den ena går genom Kanalen, den andra n. om Skotland. I medeltal utgör skilnaden mellan ebb och flod 3,3 m., men vid nordvestlig storm stiger floden ända till 7 m. öfver den vanliga höjden och är då ej sällan högst förhärjande. Dylika s. k. stormfloder hafva kostat tusentals menniskor lifvet och under århundradens lopp åstadkommit betydliga förändringar på de flacka kusterna. Temperaturen hos ytvattnet varierar i Jan. mellan 4° och 7° C. och i Juli mellan 11° och 17° C. I södra hälften af N., der hafvet är jämförelsevis grundt, är bottenvattnet om sommaren föga kallare än ytvattnet, men längre norr ut är det en betydlig värmeskilnad, uppgående vid Aberdeen till 6°, vid norska kusten till 9,5°. Specifika vigten varierar mellan 1,0249 och 1,0270. Saltast är vattnet utanför norska kusten, minst salt i Skagerak och i södra hälften, der flere större floder falla ut, såsom Elbe, Weser, Ems, Rhen, Thames, Humber m. fl. Hafsfloran och faunan äro mycket rika, och flere fiskslag, såsom torsk, sill, hälleflundra och tunga, äro föremål för indrägtiga fisken, hvilkas årliga afkastning man beräknat till 450 mill. kr., och i hvilka alla kringboende nationer deltaga.