Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Norrsken

Ämne: Atmosfäriska ljusfenomen och meteorologi · Fysik, mekanik och instrument

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 11 (1887), sp. 2459–2462 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Norrsken (Lat. aurora borealis), meteor., ett ljusfenomen, som stundom visar sig om natten på himmelen, vid våra latituder mestadels åt norr, hvaraf detsamma fått sitt namn. På södra halfklotet ses det företrädesvis åt söder och benämnes derför syd- l. australsken. Det gemensamma vetenskapliga namnet är polarsken, emedan det uppträder oftast och starkast vid högre nordliga eller sydliga breddgrader och endast ytterst sällan inom tropikerna. -- I de mångfaldiga och vexlande former, under hvilka detta praktfulla fenomen visar sig hos oss, kan man urskilja 3 hufvudstadier, hvilka, när fenomenet kommer till sin fulla utveckling, uppträda i följande ordning. 1) Ljusbåge af 8°--10° höjd, begränsande ett mörkt, i brunt stötande segment, som hvilar på horisonten i norr. Denna båge, som i början är stillastående och lyser med ett svagt, jämnt, fosforiskt sken, kan bibehålla sig oförändrad i flere timmar. Vanligen uppkomma dock snart deruti ljusstarkare fläckar eller korta strålknippen, hvilka synas flytta sig fram i bågens riktning i ena eller andra leden, dock mest från dess vestra mot dess östra ände. Ofta bildar sig en eller flere nya bågar ofvanom den förste, och dessa uppstiga efter hvarandra mot zenit. 2) Strålar, som hastigt tändas och slockna, antingen uppskjutande från öfre kanten af en ljusbåge eller fristående på himlahvalfvet och i senare fallet ofta förbundna till knippen, hvilkas undre konturer bilda slingrande eller veckade kroklinier. Dessa gifva det hela utseendet af ett orgelverk med sina pipor, eller, när strålarna ligga mycket tätt tillhopa och ljusstyrkan oupphörligen vexlar, likhet med en fladdrande fana. Alla norrskensstrålar äro riktade mot en och samma punkt, det s. k. magnetiska zenit, hos oss belägen SSO om astronomiska zenit och på något afstånd från denna punkt. När strålningen uppnått en viss grad af utbildning, utbreder den sig t. o. m. öfver södra himlen, och äfven dessa sydliga strålar konvergera mot det magnetiska zenit. Då detta inträffar, öfvergår fenomenet till sitt tredje och praktfullaste stadium: 3) norrskenskronan l. norrskens-solen. Vid fullt utbildad krona ses omkring det magnetiska zenit en rund eller något aflång, vanligen ljus, men understundom mörk fläck, hvilken synes liksom sätta ett hinder för de honom i mängd omgifvande och mot honom uppskjutande strålarnas vidare framträngande. Samtidigt synes längre ned på himlen en massa långa strålar, ofta ordnade i rader, liksom våningar öfver hvarandra, hvarigenom firmamentet får utseendet af ett kupolformigt tält, hvars tak utgöres af ofvan nämnda fläck, medan strålarna bilda de ribbor, öfver hvilka tältduken är spänd. Utom den egentliga strålskjutningen eger äfven ett flammande rum nedifrån-uppåt öfver hela himlahvalfvet, liksom af eldsvågor, hvilka på samma sätt som strålarna hejdas, då de träffa den fläck, som omgifver konvergenspunkten, ett flammande, genom hvilket försvagade eller slocknade strålar å nyo tändas till lif. Utom i dessa hufvudformer och deras mångfaldiga variationer uppträder norrskenet någon gång med ett högst främmande utseende, som gör att, när inga andra af detta fenomens kända karakterer visa sig, man skulle kunna draga i tvifvel huruvida det man ser verkligen är ett norrsken. Så får man stundom se en intensiv smal båge med alldeles lugnt ofärgadt ljus och utan spår till strålar, sträckande sig genom zenittrakten från ö. till v. En annan märkvärdig form af norrsken är den, då himmelen helt och hållet eller delvis öfverdrages med en ytterst tunn, mestadels rosafärgad slöja, inom hvilken inga konturer kunna skönjas. När denna slöja sprider sig öfver himmelen, ser det ut som om ett tunt vätskelager flöte fram öfver firmamentets släta yta. Dess färg är dock ibland så intensivt röd, att man liknat den vid blodets, och vid jämnmulen himmel har man sett den täta molnslöjan antaga en blodröd färg. Så var förhållandet i Norrland vid det stora norrsken, som d. 4 Febr. 1872 var synligt öfver största delen af norra halfklotet, ända ned till Bombay vid 19° n. br., och som åtföljdes af ett vidsträckt sydsken på södra halfklotet. -- Till de vexlingar norrskenet undergår i afseende på formen sälla sig också dess färgvariationer, genom hvilka dess karakter af föränderlighet ytterligare ökas. Bågarna äro för det mesta ofärgade, men de på dem uppträdande fläckarna och från dem uppskjutande strålarna äro stundom färgade i grönt eller rödt, och det så, att antingen en och samma stråle har olika färg i nedre och öfre änden, eller ock så, att somliga strålar äro hvita, andra röda och åter andra gröna. Äfven flammorna äro någon gång färgade. Undersöker man norrskensljuset med spektroskopet, finner man, förutom flere mycket svaga linier, en af A. J. Ångström i Upsala (1867) upptäckt starkare linie i den gula delen af spektret, den s. k. norrskenslinien, som icke förekommer i något annat spektrum och derför ännu är af okändt ursprung. -- Man ansåg förr, att norrskensbågens högsta punkt låg i magnetiska meridianen. Men man vet numera, att detta blott tillnärmelsevis är händelsen, samt att afvikelsen från detta plan, hvilken hos oss är vestlig, varierar såväl till storlek som riktning på olika delar af jordytan. Strålarnas konvergenspunkt åter sammanfaller, åtminstone i det närmaste, med magnetiska zenit, eller det ställe på himlen, mot hvilket sydänden af inklinationsnålen (se Inklinatorium) inställer sig, ett förhållande, som först uppmärksammades af den svenske fysikern Wilcke (1777). Dessa omständigheter antyda med bestämdhet tillvaron af ett sammanhang mellan norrskensfenomenet och jordmagnetismen (se d. o.), hvilket ytterligare bekräftas deraf att vid stora norrsken starka, oregelbundna ändringar (s. k. perturbationer) visa sig hos de jordmagnetiska instrumenten. Detta iakttogs redan af Hjorter i Upsala (1741). Sitt närmare samband med jordytans och atmosferens elektriska tillstånd förråder norrskenet slutligen genom de elektriska strömmar, som vid starka norrsken uppkomma i telegraftrådarna, och hvilka vid flere tillfällen varit så intensiva, att de omöjliggjort all telegrafering. -- Norrskenen äro icke lika vanliga öfverallt på jorden. Talrikast och intensivast äro de på ett bälte af oval form, det s. k. norrskensbältet, hvilket i Gamla verlden faller helt och hållet inom Norra Ishafvet och tangerar fastlandet endast vid dess tvänne nordligaste punkter, Nordkap och Kap Tsjeljuskin, men i Amerika och Norra Atlanten går mycket sydligare, i nämnda haf ända ned till 57° eller 58° n. br. Inom detta bälte, således i polartrakterna, visar sig i regeln norrskensbågen vid södra horisonten och strålarna på södra himmelen. Norrskenen äro hos oss talrikast på våren och hösten vid dagjämningstiderna, i polartrakterna åter vid midvintern. Alla år visa dock ej samma norrskensfreqvens. Man har nämligen funnit, att norrskenet är underkastadt en 11-årig periodisk variation i styrka och talrikhet och, hvad som härvid är märkvärdigast, att denna variation i det närmaste sammanfaller med motsvarande periodicitet hos solfläckarna. Utom denna s. k. elfvaårsperiod har norrskenet äfven en eller möjligen flere längre perioder, men deras tidslängd har man ännu icke lyckats definitivt bestämma.

Norrskenen hafva alltsedan början af 1700-talet utgjort föremål för studier och vetenskapliga undersökningar, hvarför också literaturen öfver detta fenomen är ganska rikhaltig. Mairans klassiska arbete: »Traité physique et historique de l'aurore boréale» (2:dra uppl. 1754) upptager allt hvad på hans tid var kändt om detta fenomen. I det tal, som Wilcke höll vid nedläggandet af presidiet i svenska Vetenskapsakademien, 1778, beskrifver han på ett utmärkt sätt norrskenets mångfaldiga former och vexlingar samt redogör för de många teorier, som redan då voro uppställda för dess förklaring. Vigtiga bidrag till fenomenets utredning hafva lemnats genom de i arktiska trakter sig uppehållande polarexpeditionerna, förnämligast af Bravais under den gaimardska expeditionens vistelse i Bossekop i Finmarken (1838 och 1839), af Wijkander under den nordenskiöldska expeditionens öfvervintring vid Mosselbay på Spetsbergen (1872--73), af Nordenskiöld under Vegaexpeditionens uppehåll vid Pitlekaj (1878--79) samt af Carlheim-Gyllenskiöld, som i en innehållsrik monografi sammanställt och bearbetat de norrskensobservationer, som utfördes (1882--83) vid den svenska polarstationen å Kap Thordsen på Spetsbergen. Observationer på norrsken under längre tidsperioder har man inregistrerat i s. k. norrskenskataloger. Bland sådana kataloger från senare tid böra i främsta rummet nämnas amerikanen Loverings: »On the periodicity of the aurora borealis» (1868)» och Fritz': »Verzeichniss beobachteter polarlichter» (1873), såsom upptagande norrskensiakttagelser från hela jorden. För de i Sverige t. o. m. 1877 observerade norrskenen eger man »Catalogue des aurores boréales observées en Suède» af R. Rubenson (i Vet. akad:s handl., bd 15 o. 18) samt en äldre i Nürnberg (1733) tryckt katalog med titel: »CCCXVI observationes de lumine boreali ab a. 1716--1732, partim a se, partim ab aliis, in Suecia habitas, collegit A. Celsius». Angående norrskenets fysiska orsak förefinnes ett rikt förråd af hypoteser. Men alltsedan de la Rive framställde sin elektriska norrskensteori, har åsigten om denna företeelses elektriska natur och analogien mellan norrskensljuset och det ljus, som uppkommer, när den elektriska strömmen passerar ett luftförtunnadt rum, varit allmänt antagen. Den teori, som emellertid fullständigast af alla förklarar de särskilda norrskensföreteelserna har blifvit gifven af Edlund (1878) i en uppsats med titeln »Recherches sur l'induction unipolaire, l'électricité atmosphérique et l'aurore boréale» (i Vet. akad:s handl., bd 16).- - Med s. k. »norrskensapparater» har man lyckats eftergöra ett och annat af norrskenets fenomen. Sådana apparater hafva blifvit konstruerade af de la Rive i Genève och Lemström i Helsingfors i afsigt att belysa de af dem uppställda norrskensteorierna. R. R.