Noshörningarna, Rhinocerotidae, zool., bilda en familj inom hofdjurens ordning (Perissodactyla) af däggdjurens klass. De äro groft och klumpigt byggda samt af betydlig storlek. Hufvudet är långsträckt och bär på främre ansigtsdelen ett eller två hörn (det ena stående bakom det andra). Halsen är kort, bålen kraftig, huden mycket tjock, hård, nästan naken och ofta af mjukare veck delad i stora fält. Svansen är kort, benen korta, starka, tjocka, krökta som på en taxhund och försedda med tre hofbeklädda tår på hvarje fot. Munnen är jämförelsevis liten, öfverläppen i midten vanligen utdragen till ett finger- eller trynelikt, rörligt utskott, näsborrarna baktill klufna och långt åtskilda, ögonen mycket små och öronen tämligen långsträckta. Hornen, som äro bildningar af öfverhuden, bestå af jämnlöpande, ytterst fina, runda eller kantiga, inuti ihåliga trådar af hornämne och sitta med sin breda bas fast på ansigtshuden. Noshörningarna förekomma i södra Asien (både på fastlandet och de största Sunda-öarna) och i Afrika. De lefva ensamma eller i små flockar med föga sammanhållning, vistas i vattenrika, hälst sumpiga trakter, vältra sig flitigt i gytjan för att skydda sig mot insekter och äro i rörelse mera under natten än om dagen. Noshörningarnas föda utgöres af gräs, blad och andra (ofta hårda) växtdelar. På odlade ställen förorsaka dessa djur mycken skada, enär de äro särdeles glupska. Af sinnena är hörseln bäst utbildad, dernäst lukten, hvaremot synen är dålig. Till sin natur äro noshörningarna tröga och lata; de röra sig ovigt, utom då de blifvit retade, hvilket händer mycket lätt, och hvarvid de rusa rakt fram med mycken snabbhet. Icke alla noshörningarter äro dock lika lättretliga; somliga äro mildare till sinnet. Då noshörningarna gå, flytta de samtidigt ett framben på ena och ett bakben på andra sidan af kroppen. Under språng hålla de hufvudet lågt och rakt framför sig samt upprista i sin vrede ofta djupa och långa fåror i jorden med hornet. Råka de i riktigt raseri, springa de hit och dit. Om de retas, angripa de både djur och menniskor; men de äro tämligen lätta att undgå, blott man låter angriparen nalkas på kort afstånd och derpå springer qvickt åt sidan, då han rusar blindt förbi och framåt. Jagten på noshörningar medför det oaktadt ofta fara. I fångenskap blifva noshörningarna i allmänhet jämförelsevis lätt tama och lefva ganska länge. Den nytta, som menniskan drager af dessa djur, uppväger icke den skada de anställa. Huden användes af infödingarna till sköldar, pansar, fat o. s. v. Fettet skattas högt, och af hornen förfärdigas dryckeskärl, hvilka i Österlandet anses komma giftiga vätskor, som hällas i dem, att brusa upp. -- Till noshörningarna hör endast noshörningslägtet, Rhinoceros, som innefattar flere arter. Om indiska l. enhornade noshörningen se Enhörningen. -- Java- l. vara-noshörningen, R. sondaicus, har glesa, korta, svarta borst öfver hela kroppen och ett horn af högst 25 cm. längd. Kroppen blir 2,5 m. lång och 1,4 m. hög; svansen håller 50 cm. Arten synes förekomma blott på Java. -- Pä Sumatra lefver Sumatra- l. badak-noshörningen, R. sumatrensis, som har glesa, svartbruna borsthår öfver hela kroppen samt längre hår i öronkanterna och svansspetsen. Hals- och ländvecken äro ofullständiga och dela huden i gördlar. Hornen äro två, det främre 25 och det bakre 12 cm. långt. Färgen är gråbrun, kroppens längd 2,8 och höjd 1,5 m.; svansen håller 55 cm. Nyssnämnda tre arter hafva lika tandbyggnad, näml. 1 framtand (i underkäken 2) samt 4 falska och 3 äkta kindtänder i hvarje käkhalfva. De afrikanska arterna ega deremot blott 4 falska och 3 äkta kindtänder i hvarje käkhalfva samt inga framtänder. Deras hud är slät och naken, hvarken delad i gördlar eller i sköldar samt blott mellan halsen och bålen försedd med tydliga veck. Hornen äro två och jämförelsevis smala. -- Afrikanska l. tvåhornade noshörningen, E. bicornis, blir 3,4 m. lång och 1,6 m. hög, med svans af 60 cm. längd. Färgen är smutsigt rödbrun. Det främre, högst 60 cm. långa hornet är i regeln större än det bakre (hos den under namnet keitloa kända formen är det bakre hornet längre än eller lika långt med det främre). Arten förekommer i Afrika mellan 18° nordlig och 24° sydlig bredd samt ända till 2,600 m. höjd öfver hafvet. -- Från de föregående arterna skiljer sig trubbnoshörningen l. hvita noshörningen, R. simus, genom sin runda, icke till någon spets utdragna öfverläpp, sin tjocka nos, sitt oformliga hufvud, som upptager nästan en tredjedel af kroppslängden, en knöl öfver skuldrorna och sin högst betydliga storlek. Kroppen blir nämligen 4,4 m. och svansen 60 cm. lång. Det främre hornet är nästan 1 m. långt och något framåtböjdt, det bakre mycket kortare och afstympadt. Färgen vexlar från blekt gråbrun till ljusgrå. Denna noshörning är hemma i södra Afrika och synes vara af ett mildare sinnelag än de öfriga arterna. -- Noshörningarna voro kända långt tillbaka i forntiden och torde vara omtalade redan i Bibeln. Romarna läto noshörningar uppträda i cirkusstriderna.
Under diluvialtiden förekom i mellersta Europa och norra Asien ullhåriga noshörningen, R. tichorhinus, hvilken hade en mycket tjock förbenad skiljevägg mellan näsborrarna (i stället för att de nu lefvande arterna hafva henne broskartad) och kroppen försedd med en tät hårbeklädnad. Hans horn utgifvas i sagorna ofta för gripklor. I Sibirien har man flere gånger funnit mer eller mindre fullständiga exemplar af denna art infrusna i isen och med köttet ännu fullkomligt friskt. C. R. S.