Ockasionalism (af Lat. occasio, tillfälle), filos., den åsigt, enligt hvilken öfverensstämmelsen mellan å ena sidan kroppens tillstånd och rörelser samt å andra sidan själens förnimmelser och viljeyttringar af Gud i hvarje ögonblick bringas till stånd genom en fortsatt skapelse (continuata creatio). Ett ockasionalistiskt betraktelsesätt var ingalunda främmande för Cartesius. Det utfördes vidare af hans efterföljare, särskildt af Geulincx, men bekämpades af Spinoza och Leibniz, hvilken sistnämnde uppställde läran om en förutbestämd harmoni (harmonia praestabilita) såsom förklaringsgrund för äfven den nämnda öfverensstämmelsen. Nyare forskningar hafva ådagalagt det oriktiga i antagandet att själ och kropp äro två skilda substanser och i stället sökt visa, att de äro organiska moment i samma lif. Härmed är sjelfva den grund fallen, på hvilken såväl ockasionalismen som de henne motsatta, men från liknande förutsättningar utgående åsigterna hvilat. L. H. Å.
Nordisk familjebok · första upplagan
Ockasionalism
Ämne: Filosofiska begrepp och riktningar · Filosofi, religion och bibeln
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 81–82 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗