Öcken

Öcken, öken (D. örk, örken, af ett äldre ödken af öde, jfr ödemark) kallar man en större, ingalunda alltid jämn landsträcka, som till följd af ringa eller ingen nederbörd hufvudsakligen saknar växtlighet och derför är obeboelig. Med steppen (se d. o.) delar öcknen karakteren af tröttande enformighet, men skiljer sig från denna väsentligen deruti att hon, fullständigt obetvinglig af menniskan och vegetationens mäktiga inflytande, förblifver i sin ursprungliga vildhet och erbjuder intet annat än naken och död ödslighet, medan steppen åtminstone någon del af året bär en sparsam gräsväxt. Hvarken den stora hettan eller markens beskaffenhet, utan blott den af vindarna förorsakade bristen på atmosferisk fuktighet har skapat öcknar och stepper; de äro i första hand en meteorologisk produkt. Tänka vi oss en med yppig vegetation smyckad större landyta plötsligt försatt i ett sådant geografiskt läge, att blott torra vindar kunna blåsa öfver henne, skall vegetationen, hvars tillvaro är på det närmaste förbunden med det för densamma lämpliga måttet af fuktighet, inom få år alldeles försvinna och gifva plats för en efemer vegetation af gräs och succulenta växter. Floderna förlora småningom sitt vatten och äro slutligen icke mer i stånd att nå sin forna mynning i hafvet eller ett invatten, utan sina ut kanske redan på halfva vägen. På samma gång komma äfven de invatten, som förut egde ett aflopp, att sakna sådant, då tillopp tryta; vattenspegeln sjunker alltmer, och det stagnerande vattnet förändrar ögonskenligen äfven sin kemiska sammansättning : det blir salt, och med åren afsättes saltet på bottnen som en fast skorpa. Betrakta vi denna gördel af stepper och öcknar från Chinganbergen i östra Asien till Atlantiska kusten i Nord-Afrika, finna vi alla dessa kännemärken utpräglade: kalheten hos den mot öcknarna vända sluttningen af bergen, hvilkas relief genom storartade erosionsföreteelser påminner om deras forna vattenrikedom, floder utan mynning, uttorkade, djupt nedskurna flodbäddar, hela grupper af små, afloppslösa sjöar och sjöbildningar, hvilkas spegel sjunker alltmer, och hvilkas vattens salthalt alltmer ökas eller redan gått så långt, att en saltskorpa döljer sig under sanden. Att vid uppkomsten af dessa öde sträckor hvarken hettan eller markens beskaffenhet bär skulden, bevisar det faktum att öfverallt, der konstgjord bevattning fuktar marken, eller der naturliga källor upprinna, denna är mäktig af en relativt yppig kultur, ja att t. o. m. flygsanden i Aregs dynlandskap efter ett några timmars regn liksom genom ett trollslag på några timmar betäckes med en grön, blomsterrik gräsmatta. Derför lider det intet tvifvel, att öcknarna måste vara en produkt af de torra, regnlösa vindarna. Emedan Sahara till hela sin utsträckning ligger i norra passadbältet, blifva alla vindar, äfven när de såsom nordanvindar komma från Medelhafvet, regnlösa, enär de från ett kallare haf blåsa öfver en stor, upphettad landyta och dervid alltmer aflägsna sig från sin mättningspunkt. Såväl de öfriga öcknarna i Gamla verlden som ock alla till omfång mera vidsträckta öckenområden i Nya verlden låta med afseende på sin uppkomst hänföra sig till den nämnda orsaken, öfvervägande torra vindar. Men till den klimatiska verkan af dessa vindar sällar sig äfven en mekanisk, som ännu mer förhöjer det sorgliga utseendet hos dessa trakter och under århundradens lopp förändrar det yttre utseendet på stora sträckor. Vi lära först då mäta storleken af denna vindarnas mekaniska verkan på öcknen, när vi erfara, att der i dag på hundratals qvadratkilometer ett kaos af sanddyner utbreder sig, hvars passerande icke sällan är förenadt med lifsfara, rådde ännu i historisk tid, på Kartagos blomstringstid, en jämförelsevis stor vatten- och vegetationsrikedom, att skogar betäckte sluttningarna af Schottplatån, att elefanten och krokodilen lefde i dessa trakter. Att exempelvis Sahara en gång egt relativt stor vattenrikedom, bevisa de storartade erosionsföreteelserna i flere bergssträckor, och hvad sedan vindens eroderande verkan uträttat synes på det tydligaste i de genom bisarra former utmärkta s. k. ghurs på de nakna ytorna och på sluttningarna af Hammada samt dessa sandhaf, som i en bredd af 100–500 km. bågformigt fylla vestra Sahara. Att dessa oerhörda sandmassor icke kunna vara återstoden af en forntida hafsbotten, bevisa intyg af den arabiska befolkningen, som generation efter generation haft tillfälle att iakttaga nybildning af stora dynkomplex. Uppkomsten af dessa dynhaf låter lätt förklara sig på följande sätt. Under inflytande af en intensiv insolation, det ovanligt starka solljusets kemiska dekompositionskraft samt slutligen de stora temperaturvexlingarna under dygnet bringas sandstenen, som på stora sträckor bildar Saharas grund, att vittra. Har förvittringen af den fasta stenen gått så långt, att vinden kan utöfva sin kraft på de enskilda partiklarna, samlas i vindens strykningsriktning småningom korn vid korn vid första bästa hinder, de minsta partiklarna i lä, och utgöra första början till flygsanddyner. Nästa gebli eller samum bortsopar de förvittrade massorna i större mängd från den fasta kärnan, och så ökas dynerna, tills de, såsom t. ex. i Areg mellan Wargla och Rhadames, nå en höjd af 100–150 m. och ett omfång af 4–6 km. vid basen. I många fall och i vissa delar af Sahara ordna sig dynerna likformigt efter den förherskande vindriktningen (n. och n. ö.) till parallella kedjor, men oftast bilda de ett kaos. Dynernas vandring är ett faktum, som knappt mer kan betviflas och är konstaterad i alla öcknar. Så har t. ex. vestra delen af Gobi af den förherskande nordöstvinden betydligt flere och större anhopningar af sand än den östra, hvilken snarare är en stenöcken (i Sahara kallas en sådan »stenöcken» serir). Ett storartadt exempel på hur stora de sandmassor äro, som genom vinden sättas i rörelse, är den på vestkusten af Nord-Afrika belägna Arguinbanken, som, uteslutande en produkt af öcknen, sträcker sig flere mil ut i hafvet och torrlägges vid ebb. — Gamla verldens största öckenbildning är den, som från Atlantiska hafvet genomgår hela Nord-Afrika till Röda hafvet med ett smalt afbrott för Nildalen (se Sahara). På andra sidan Suesnäset och Röda hafvet begynna Petreiska Arabiens, Syriens och Arabiens öcknar, och bortom Persiska viken och de vest-iranska bergterrasserna den iranska platåns öcknar, hvilka såsom ofantliga sand- och saltstepper genomgå hela Persien från trakten af Kaspiska hafvet till Indiska hafvet. Denna iranska öcken skiljes af Indus från indiska öcknen Thurr. Norr om Persien ligga Turkestans öcknar, på ömse sidor om Tiansjans alpland, fortsatta österut genom hela Mongoliet af den ofantliga, dels sand-, dels stenöcknen Gobi l. Sjamo (Hanhai), som bildar den yttersta östra flygeln af Gamla verldens stora öckenbälte, hvars hela areal skattas till 13,75 mill. qvkm. Södra Afrika har Kalahari-öcknen. Det inre af Australiens kontinent har jämte stepper vattenlösa öcknar af obekant utsträckning. Äfven Amerika, der steppnaturen eljest är förherskande, såsom i Argentina, saknar ingalunda verkliga öcknar. Utmed Stilla hafvet, i Perú, Bolivia och Chile, ligger Atacamaöcknen, men de största öcknarna i Nya verlden har Nord-Amerika i Stora Saltsjöns bäcken, i Mohaveöcknen, i Llano estacado (mellan New Mexico och Texas) samt i Balson de Mapimi i mejikanska staterna Chihuahua och Coahuila. Djur- och växtverld, om ock helt naturligt sparsamma i öcknar, pläga dock ej fullständigt saknas. Af växter finnas blott sådana, som kunna uthärda såväl stor torrhet i luft och mark som stora temperaturvexlingar, mest succulenta eller bladlösa, taggiga växter. Kakteerna äro bl. a. utmärkande för de amerikanska öcknarna, mimosorna för Gamla verldens. Af denna sparsamma vegetation nära sig snabbfotade gazeller och antiloper; för öfrigt finnas blott några få mindre rofdjur, gnagare och särskildt i sanden gräfvande spindlar, ödlor o. s. v.