Odel, Anders, vitter författare, f. i Hångsdala prestgård, Vestergötland, 1718 (fadern hette Odhelius), blef student i Upsala 1738. Hans förstlingsqyäde, Hjeltarnes samtal med . . . majoren . . . Malcom Sinclair (»Sinclairsvisan»), diktadt 1739 under psevdonymen CelAdOn (O:s vanliga författarenamn), utgafs sannolikt först 1741 och vann då en popularitet, som kanske varit större än någon annan svensk dikts. Redan s. å. författade han en ny dikt, Det lystra och belefvada Stockholm, i hvilken han beskrifver hufvudstaden och delvis satiriserar den smak dess innevånare röjde för allt utländskt. Ännu ett tredje arbete från ungefär samma tid är De makalösa, högstsaliga konungarnas, konung Gustav Adolphs och konung Carl den tolftes rop ifrån de dödas rike til hieltinnan Svea (1741), hvilken dikt i flere afseenden tål en jämförelse med »Sinclairsvisan». Med dessa tre arbeten är O:s första författareskede afslutadt (en honom tillskrifven berättelse »Hjalmars dröm och resa til Walhall», 1741, är af A. Hesselius). Om de närmast följande åren af hans lif känner man intet. Han reste 1748 utomlands för att studera sidentillverkningen samt återkom 1751 och blef då appretör under manufakturkontoret. 1757 utnämndes han till direktör i hall- och manufaktur-rätten. O. var, från början af deras tillvaro, talman i Frimurareordens Stockholmsloger och föredrog i denna egenskap några tal, hvilka han utgaf 1768, och bland hvilka Sagan om grötfatet (1753, flere uppl.) är det mest lyckade, ehuru till anläggningen en efterbildning af Dalins bekanta »Sagan om hästen». -- Med den 1761 utgifna Sagan om Mercurius och Vulcanus vidtager O:s andra författareskede, som hufvudsakligen rör sig på partipolitikens område och endast i början brukar den vittra formen såsom omklädnad. Han utgaf de följande åren Plato om Sverige (1764) och Sagan om lagen och friheten, Hjalmar och folket (1766), i hvilken senare han allegoriskt afhandlar de olika regeringssätten och sedan tämligen naket berättar hela svenska historien i sammandrag. Det var naturligt, att 1765 års mössriksdag skulle söka hämd äfven på O., som var en af hattpartiets talangfullaste skriftställare. Han miste då sin lön såsom direktör i siden-appreteringsverket, men återbekom den samt ersättning för den förlorade 1769, då han äfven för sig och sina efterkommande erhöll som gåfva det af allmänna medel bekostade appreteringshuset och verket. Den frihet tryckpressen vunnit 1765 begagnade O. under de följande åren flitigt. Bland de icke få i hattpartiets anda författade skrifter, som han utgaf, må såsom de vigtigaste nämnas Den rätta och sanna ähran hos et folk och samhälle (1767), Den nya Svenska Argus (1767--68), Echo och återskall på Uplysningen för svenska folket (1769), Den svenska Socrat (s. å.), Den svenske Plato til den svenska Diogenes (s. å.) och Myssan (s. å.). I den häftiga partiliteratur, som närmast föregick revolutionen 1772, tog han, så vidt man känner, ingen del. Han öfverlefde emellertid ej länge denna tilldragelse. Han afled nämligen d. 16 Sept. 1773 i Stockholm. -- O:s namnkunnighet hos efterverlden grundar sig uteslutande på »Sinclairsvisan» (»Sist när på ljuflig blomsterplan Jag mina lam utförde» etc.). Och denna vittra bragd af en tjugoettåring tillhör också de märkligaste inom den svenska literaturen. Den gaf luft åt stämningen hos ett helt folk: det länge kufvade hatet mot Ryssland, minnet af de ärorika bragderna under Karl XII, hoppet om en ny tid af segrar och storstatsvälde. Genom sammansmältningen af herdedikt, episk skildring och lyrisk prakt samt med en omtyckt och behaglig melodi, var den äfven till det yttre synnerligen egnad att slå an, och sjelfva utförligheten i målningarna, hvilken synes vår tid ett fel, var snarare en förtjenst i förfädrens ögon. Dikten bidrog utan tvifvel att underhålla den anda af nationel fåfänga och bålstora förhoppningar, som framträdde i 1741 års krigsförklaring, och den har således på visst sätt ingripit i svenska folkets historia. I allt torde den vara upplagd i närmare 100 upplagor såsom skillingstryck. -- O:s efterlemnade handskrifter förvaras å k. biblioteket. Han var äfven boksamlare och öfvade målning med ingalunda vanlig skicklighet. Jfr I. Fehr: »Anders Odel» (1880). -rn.
Nordisk familjebok · första upplagan
Odel
Ämne: Uppsalalärda: universitetslärare, skolmän och präster · Svenska präster, lärda och universitetsmän
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 93–94 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗