Odört

Odört (af Isl. óþr, rasande, galen), Conium maculatum L., bot., farmak., en 2-årig, ofta tämligen högväxt, glatt ört, hvars stjelk är nedtill trind och upptill fårad samt beströdd med röda eller brunröda fläckar af vexlande storlek, hvilka fläckar äfvenledes förekomma å bladskaften. Dessa äro nedtill å stjelken slidomfattande och bära till omkretsen triangulära äggrunda bladskifvor, hvilka äro 2--3 gånger parbladigt delade. Blomställningen är en dubbel flock (nat. fam. Umbelliferae Juss., kl. Pentandria L.). Blomkronorna äro hvita. Frukten är en dubbel skalfrukt. Det är den torkade örten, samlad före blomningen, som utgör den officinella herba conii. Drogen består dock vanligen uteslutande af bladen och de spädare grentopparna samt har en äcklig, vidrig, om råtturin erinrande lukt. Smaken är något sötaktig, men tillika skarp. Odörten tillhör nästan hela Europa och förekommer i Sverige på åkrar, torra ställen, grusbackar o. s. v., vanligen nära gårdar eller städer och på ruiner, somligstädes mycket ymnig. Det anses otvifvelaktigt, att odörten var de gamle romarnas Cicuta, och att det var med denna ört, som den giftdryck var beredd, hvilken räcktes Sokrates. Odörten omtalas af Dioskorides såsom växande kring Athen, der densamma ännu i dag allmänt förekommer. Drogens verkan beror på det i hela växten, men i synnerhet i fruktskalets innersta del förekommande koniinet (se d. o.), en alkaloid, som är upptagen i Sv. farmakopén, emedan detta gift varit användt, mera förr än nu, i vissa nervsystemets lidanden och mot ljusskygghet under ögoninflammation. Det verkar ungefär som nikotin, men svagare. O. T. S.