Odödlighet. Menniskans odödlighet är den egenskapen hos henne, att någon sida af hennes väsende, oberoende af hennes lekamliga död, i all evighet fortfar att vara till. Naturligtvis är detta den sida hos menniskan, som utgör hennes egentliga väsende, ty ett väsende i egentlig bemärkelse kan ej upphöra att vara till (aliquid nihil fieri nequit); endast tillfälliga bestämningar kunna detta. Hvad man då anser vara det odödliga hos menniskan beror tydligen på hvad det är, i hvilket man finner det väsentliga hos henne. Materialismen känner konsekvent ingen annan odödlighet hos menniskan än den, att de materiella stoftatomer, af hvilka hennes kropp består, under förändrade former fortlefva i tidernas tider. Panteismen och med denna beslägtade verldsåsigter antaga deremot hvad man kallat en generel odödlighet. Något andligt eller åtminstone något annat och mer än det rent kroppsliga fortlefver visserligen, men detta är ej den menskliga individen sjelf, utan något mer eller mindre allmänt, för flere eller alla menniskor gemensamt. I detta allmänna ser nämligen panteismen vårt väsende. Individualiteten är endast en tillfällig form, hvari detta uppenbarar sig. På särdeles ofullkomligt sätt framträder den generella odödlighetsläran i antagandet att menniskans odödlighet skulle bestå deri att hon fortlefver i sina efterkommande, i menniskors erinring (»namnets odödlighet») eller i sitt verk. I mer frigjord form visar den sig redan der, hvarest man hänvisar till menniskoslägtets antagna eviga fortbestånd på jorden. I sin renhet är den emellertid för handen egentligen först i sådana åsigter, hvilka betrakta menniskan som en manifestation af verldsanden och i den senares odödlighet se hennes. Man har på denna ståndpunkt träffande förliknat menniskan vid en bölja i hafvet: när den sjunker, är den ej mer till såsom denna bölja, men allt det vatten, hvaraf hon bestod, är qvar som integrerande del i hafvets stora vattenmassa (Spinoza). Men menniskan kan i tanke och vilja mer eller mindre troget uppenbara sig som en form af verldsanden eller, som man ock uttryckt detta, deltaga i dennes tänkande och viljande. Hon gör det trognare i samma mån, som det hon tänker är sant och det hon vill är godt, i samma mån, som båda utgöra det väsentliga i menniskolifvet. I den mån hon gör detta, tänker och vill hon äfven det odödliga och eger då odödlighet i sannare mening än den, hvars tanke och vilja riktats på det oväsentliga och förgängliga. Den förra räddar undan förgängelsen det väsentliga i sitt lifsinnehåll. Den senare kan ej göra detta; hennes tankar och hennes vilja dö med henne. Endast en teistisk verldsåsigt kan med bibehållen konseqvens tillerkänna menniskan en personligt individuel odödlighet. Förutsättningen härför är naturligtvis att man lyckats visa, att menniskans individuella personlighet utgör hennes väsende, något som i sin ordning förutsätter, att man tillägger den individuella personligheten öfver hufvud en absolut betydelse. Till uppvisandet af det förra syfta ytterst de vanliga s. k. »bevisen för själens odödlighet». Flere sådana hafva framstälts. 1) Det ontologiska beviset sluter från menniskosjälens andlighet till hennes oförstörbarhet och odödlighet. 2) Det teologiska finner menniskoandens förintelse oförenlig med Guds vishet och godhet. 3) Det teleologiska finner denna förintelse oförenlig med verldens ändamålsenlighet, alldenstund menniskan eger anlag, som här aldrig utvecklas, mål, som här aldrig nås, och behof, som här aldrig fyllas -- följaktligen visar sig danad för evigheten. 4) Samvetsbeviset sluter från vårt medvetande om en ovilkorlig förpligtelse, som ej låter sig förklaras ur det timliga lifvets förhållanden, till vårt medlemskap i ett öfversinligt rike, till att vi äro evighetsvarelser. 5) Det moraliska beviset, framstäldt af Kant, utgår från vårt sedliga medvetandes fordran att dygd och lycksalighet en gång skola förenas och sluter derifrån, att, alldenstund ofta ej så sker här i verlden, det är i ett annat lif dygden skall få sin belöning, lasten sitt straff. -- Alla dessa bevis syfta tydligen tillbaka till den menskliga personlighetens karakter af att vara ett väsende i egentlig bemärkelse, ehuru uppvisad och fattad ur olika synpunkter. Det är denna dess karakter, som teoretiskt röjer sig i dess andlighet, praktiskt deri att den är grund till en oafvislig fordran; det är ock denna, som gör dess förintelse oförenlig med vare sig Guds egenskaper och verldens ändamålsenlighet i allmänhet eller särskildt en sedlig verldsordning. Samtliga de fordringar, som utgå från vårt personliga lif, skulle nämligen sakna all betydelse, i fall detta lif vore endast en tillfällig form hos det opersonliga. Men oförtydbart röjer detta lif å andra sidan sin odödlighet redan deri att vi äro medvetna om förgängelsen och ofullkomligheten. Ty detta medvetande är ingenting annat än den negativa sidan af vårt medvetande om oforganglighet och fullkomlighet -- om att vi äro evighetsvarelser. Man har ock derför träffande sagt, att vi i medvetandet om vår dödlighet ega »försäkringsbrefvet på vår odödlighet». -- En hufvudsaklig svårighet vid antagandet af den individuella odödligheten har man trott sig finna deruti att menniskans andliga lif här i tiden är beroende af de kroppsliga organ, som i döden förstöras. Härvid är dock att märka, att detta beroende är endast relativt och afser endast andens aktualitet här i verlden, hvadan det ej häller innebär något hinder för vår personliga fortvaro i andra lifsformer, der anden är frigjord från detta beroende. Emellertid måste man dervid göra sig fri från åtskilliga sinliga föreställningssätt, som förorenat odödlighetsläran och gjort den orimlig. Ett sådant föreställningssätt är t. ex. antagandet att anden är ett slags materia, som genom döden lösslites från kroppen för att likasom förflyttas till en annan del af verlden. Det rätta betraktelsesättet är att tänka sig öfvergången till ett annat lif såsom en inre omdaning af det menskliga väsendet, en öfvergång till ett högre utvecklingsstadium, som kräfver upphäfvandet af det lägre. Döden kan då lämpligen framställas under formen af ett insomnande, som utgör vilkoret för andens uppvaknande till en högre form af lif och medvetande.
Inom den menskliga bildningens historia har odödlighetsmedvetandet aldrig fullständigt saknats. Det röjer sig hos den råaste vilde lika väl som hos den mest utvecklade kulturmenniska. Men det kan framträda med större eller mindre styrka och under olika former. Mäktigt röjande sig i den platonska filosofien, har det dock ingenstädes gjort sig gällande med sådan renhet och styrka som inom kristendomen, hvilken städse och med större bestämdhet, än någonsin förr skett, lärt en individuel odödlighet för menniskan (»uppståndelsen»). Också har ett starkt odödlighetsmedvetande städse varit väsentligt för den kristna bildningen. L. H. Å.