Uppståndelse

Uppståndelse, de dödes (Lat. resurrectio mortuorum), teol., lefvandegörelsen af de aflidna menniskornas kroppar och dessa kroppars återförening med sina själar. (Uttrycket »uppståndelse» hvilar på den föreställningen att kroppen, som ligger i grafven, skall »stå upp» och gå ut ur grafven. Betraktad såsom en handling af Kristus kallas uppståndelsen de dödes uppväckelse, Lat. resuscitatio mortuorum.) Denna bibliska lära är främmande för hedendomen, med undantag dock af den gamla parsismen (Zoroasters religion), som lär, att vid slutet af det sista årtusendet Ahuramazda (Ormusd) skall uppväcka alla döda och återgifva åt själarna deras kroppar till boning. Huruvida denna lära ursprungligen tillhört parsismen och i sådant fall möjligen derifrån upptagits af judendomen, eller om den tvärtom från judendomen inkommit i parsismen såsom en senare tillsats torde vara svårt att bevisligen afgöra. I Gamla test. finnes den egentligen endast antydningsvis framställd, såsom i Ps. 16: 9 och Hes. 37. Bestämdare framställes den likväl i Dan. 12: 2, och i 2 Makk. 7: 11 uttalas den tanken att kroppen skall uppstå. Fariséerna utbildade sedan läran om kroppens uppståndelse, som förnekades af det motsatta partiet, sadducéerna, och från judendomen upptog muhammedanismen denna lära samt gaf den en groft sinlig form. Fariséerna lärde en tvåfaldig uppståndelse: den första, vid Messias' ankomst, då alla frommas själar skulle förlossas ur dödsriket och iklädas sina kroppar, den andra, vid inessiasrikets fulländning, då alla de andre döde skulle uppstå och domen hållas. Nya test. lär likaledes menniskokroppens uppståndelse, men det nya i dess lära om uppståndelsen är att den grundas på Kristi uppståndelse (se Kristologi och Kristus) såsom ett faktum (1 Kor. 15: 12 o. f.). Frågan huru man har att tänka sig kroppens uppståndelse och den uppståndna kroppens beskaffenhet besvarar apostelen Paulus i 1 Kor. 15: 35 genom jämförelsen med hvetekornet (eller blomfröet), som lägges i jorden: på samma sätt, som ur detta korn (frö) genom Guds skaparekraft hveteaxet (blomman) »uppstår», så uppstår ock genom samma kraft en förandligad och, hvad de rättfärdige beträffar, en förhärligad eller förklarad (se Förklaring 2) uppståndelsekropp ur den döda menniskokroppen. Uppenbarelseboken talar, i likhet med fariseismen, om en tvåfaldig uppståndelse: den första, vid upprättandet af det tusenåriga riket, då de, som under förföljelserna varit Kristus trogna, skola uppstå och regera med Kristus i tusen år, den andra, efter det tusenåriga rikets och den sista stora stridens slut, då alla de återstående döde skola uppstå (Uppb. 20). Om denna tvåfaldiga uppståndelse talar ingen af Nya testamentets öfriga böcker, ehuru man velat se den antydd i 1 Kor. 15: 24, 25 och i 1 Tess. 4: 16, 17. I de öfriga nytestamentliga böckerna talas nämligen endast om en uppståndelse af både rättfärdiga och orättfärdiga vid Kristi tillkommelse, hvarvid de förre uppstå till »lifvets uppståndelse», de senare till »domens uppståndelse» (Joh. 5: 29; jfr Dan. 12: 2). Den kristna kyrkan intog läran om uppståndelsen i sina bekännelseskrifter: credo carnis resurrectionem (»jag tror på köttets uppståndelse») i det apostoliska symbolum, exspecto resurrectionem mortuorum (»jag förväntar de dödes uppståndelse») i det nicaeno-konstantinopol. symbolum och ad cujus adventum omnes homines resurgere habent cum corporibus suis (»vid hvilkens ankomst alla menniskor skola uppstå med sina kroppar») i det athanas. symbolum. Redan i den gamla kyrkan förekommo tre olika grundåskådningar angående uppståndelsen, till hvilka också de flesta af följande tiders teologiska uppfattningar låta, med större eller mindre modifikationer, hänföra sig: 1) Gnostikernas åskådning, enligt hvilken uppståndelse är detsamma som odödlighet, hvilken tager sin början i och med detsamma menniskan genom omvändelsen »uppstår» från den andliga (och eviga) döden och födes på nytt till det andliga (och eviga) lifvet; de förnekade således kroppens uppståndelse och lärde allenast en »andlig» uppståndelse, som försiggick blott med de omvände. 2) De vesterländske kyrkofädernas (Tertullianus', Hieronymus', Augustinus' m. fl:s) åskådning, enligt hvilken uppståndelsekroppen är densamma som den kropp, hvilken den uppståndna menniskan burit i tiden, ehuru den vid uppståndelsen blir förhärligad. Denna åsigt är den yttersta motsatsen till den förra. Mellan dem båda står 3) de alexandrinske kyrkofädernas, i synnerhet Origines', åskådning, enligt hvilken menniskosjälen vid uppståndelsen iklädes en immateriel, förandligad kroppslighet, till hvars bildande en begynnelse sker redan här i lifvet, när trons nya lif födes i en menniskosjäl. Denna andekropp är identisk med den jordiska kroppens verkliga väsende. Den yttersta konseqvensen af denna åsigt är, att man i egentlig mening kan tala endast om de troendes och rättfärdiges uppståndelse. -- Längst i sinlig uppfattning af uppståndelsen gick bland kyrkofäderna Tertullianus, och honom följde skolastikerna under medeltiden, hvilka lärde en uppståndelse af kroppen med alla dennes beståndsdelar, såsom hår, naglar o. s. v. Till viss grad gingo ortodoxismens målsmän inom den lutherska kyrkan på 1600-talet i deras fotspår. Den nyare kyrkliga protestantiska teologien intager i allmänhet sin ståndpunkt mellan den 2:dra och den 3:dje af de ofvan anförda grundåskådningarna, i enlighet med apostelen Paulus' lära. Jfr Odödlighet. J. P.