Förklaring, teol. 1. Kristi förklaring, den tilldragelse, som omtalas i Matt. 17: 1--9, Mark. 9: 2--9 och Luk. 9: 28--36. Traditionen förlägger den till berget Tabor i Galileen, men enligt sammanhanget måste den hafva egt rum antingen på Hermon eller på något annat af Libanons utsprång i trakten af Caesarea Philippi (möjligen det Paneiska berget). Det var ett af de tillfällen, då Jesu inneboende gudomliga härlighet genomträngde den menskliga naturen och lät honom synas åtminstone delvis i den gestalt, som han skall hafva vid sin sista tillkommelse (2 Petr. 1: 16--18). Jesus hade kort förut för sina lärjungar för första gången förkunnat sitt stundande lidande. Såsom en motvigt deremot och för att stärka deras tro låter han tre af dem, sina förtrognaste, blifva vittnen till detta frambrytande af hans härlighet, hvilket var ett förspel till hans fullkomliga och eviga förklaring. Men emedan denna härlighet först i uppståndelsens ljus kan rätt förstås, förbjudas lärjungarna att tills vidare omtala den underbara tilldragelsen. Moses och Elia, representanter af lagen och profetian, uppenbara sig och samtala med Jesus om hans bortgång, genom hvilken både lag och profetia skulle nå sin uppfyllelse. Genom rösten af himmelen får Jesus, likasom förut vid sitt dop, ett erkännande af sin gudomliga natur och sin messianska värdighet. -- Den nyktert historiska prägel, som hvilar öfver de tre evangelisternas samstämmiga berättelser om denna tilldragelse, förbjuder att försöka ett mytiskt förklaringssätt, och den omständigheten att de tre lärjungarna alla se och höra detsamma hindrar antagandet af en blott vision, dröm o. s. v. -- En dylik förklaring, om ock i lägre grad, vederfors äfven Moses, sedan han talat med Gud (2 Mos. 34: 29--35). -- Kristus säges äfven "förklaras" (förhärligas) i den mening att han genom lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd skulle återtaga sin gudomliga härlighet (Joh. 7: 39, 17: 1 m. fl.). -- 2. Kroppens förklaring, en förklarad lekamen, det tillstånd, hvari menniskans kropp efter uppståndelsen (se d. o.) skall befinna sig. Han skall då icke, såsom nu, vara beroende af tid och rum, utan, genomträngd af andens krafter (en "andlig lekamen", 1 Kor. 15: 44), utgöra en fullt trogen spegelbild af och ett oinskränkt redskap för anden och dennes
verksamhet. Kristus undfick en sådan kropp efter sin uppståndelse. Se Fil. 3: 21. 1 Kor. 15: 35--39. E. J. Ö.