Officium

Officium (plur. officia), Lat., pligt, åliggande; syssla, tjenst; uppvaktning. I den senare romerska kejsaretidens förvaltningsspråk betecknade officia de ämbetsbyråer, som biträdde hvarje högre civil och militärisk ämbetsman i de särskilda grenarna af hans förvaltning. Inrättningen var ursprungligen och ända till kejsar Diocletianus' tid (284--305) af rent militärisk karakter, i det under den äldre kejsaretiden officerare och soldater kommenderades till biträden åt befälhafvare och provinsståthållare. Mycket erinrade äfven efter nämnda tid om dess ursprung (tjenstemännen buro uniform och erhöllo i likhet med de militäre veteranerna s. k. honesta missio, hedrande afsked, åtföljdt af vissa företrädesrättigheter o. s. v.). Medlemmarna i dessa officia kallades med ett gemensamt namn officiales, men erhöllo olika benämningar efter de olika chefer, under hvilka de tjenstgjorde. Så t. ex. kallades officialerna i den byrå, som stod under praefectus praetorio praefectoriani, de, som tjente under en comes, comitiaci, o. s. v. Personalen i hvarje byrå var i allmänhet ganska stor, men i synnerhet talrik inom de pretoriske prefekternas officia. Så t. ex. voro öfver 1,000 snabbskrifvare anställda vid den pretoriske prefektens öfver Orienten byrå. I de byråer, som stodo under ämbetsmän med både civil- och kriminaljurisdiktion, märkas förnämligast följande funktionärer: princeps, byråchefen, som föreslog befordringar och afsked inom officiet; cornicularius, hvilkens bifall och kontrasignation erfordrades för ärendenas verkställande, som i allmänhet ombesörjdes af honom; princeps' biträde i rättskipningen, adjutor, hvilken det särskildt ålåg att ombesörja domars verkställighet. Desse tre funktionärer bildade byråns egentliga styrelse. Dernäst i rang kom commentariensis, som var protokollsförare i brottmål, hade uppsigt öfver fängelset samt ombesörjde tortyr och verkställigheten af ådömda straff. Ab actis var protokollsförare i civilmål. Vidare funnos i hvarje byrå tvänne numerarii (räntmästare) eller tabularii (kamererare), som voro kassaförvaltare och räkenskapsförare, ett stort antal funktionärer af hvarjehanda slag, såsom notarii (sekreterare) m. fl., och slutligen en mängd extraordinarie tjenstemän (supernumerarii, »surnumeraires»). Inom hvarje byrå skedde befordran efter tjensteår och från grad till grad i fastställd ordning. -- Detta byråväsende var en inrättning af stor vigt och betydelse för hela förvaltningen under den senare kejsaretiden, ty hos byråpersonalen funnos den erfarenhet och den rutin, som oftast saknades hos de högre för ett, två eller på sin höjd några få år tillsatte ämbetsmännen. Också voro byråtjenstemännen offentligen ansvariga för sina ämbetshandlingar och de råd de gåfvo den öfverordnade ämbetsmannen. Om denne deremot afvek från deras uttalade mening och sjelfrådigt följde sin egen, drabbade hela ansvaret honom ensam. Denna i sitt slag fulländade institution erinrar i mycket om byråväsendet i nyare stater med centraliserad förvaltning. -- Officium divinum, i katolska kyrkan benämning på gudstjensten. -- Officium sacrum, »heliga ämbetet», benämning på inkvisitionen. -- Bona officia, »goda tjenster», en regerings bemödande att utjämna differenserna emellan två (eller flere) andra regeringar. S. F. H.