Öfverbefolkning

Öfverbefolkning, ett i ett land uppkommande tillstånd af gradvis sjunkande välstånd till följd af befolkningens alltför starka ökning i förhållande till förhandenvarande underhållsmedel. Nationalekonomen Malthus dref den satsen, att befolkningen har tendens att tillväxa i geometrisk progression (såsom 1, 2, 4, 8), d. v. s. alltjämt fördubblas, inom en viss period, ehuru han är långt ifrån att påstå, det en ökning i sådan progression verkligen också eger rum. Han ansåg den tillbakahållas af vissa positiva hinder (nöd och last), hvilkas ersättande med preventiva (återhållsamhet) han förordade (jfr Malthus). Denna ökningstendens låter sig såsom princip knappast bestridas, om man än kan vilja sätta fördubblingsperiodens storlek vida högre än till 25 år såsom Malthus. Mot dennes i sammanhang dermed framkastade sats, att näringsmedlen samtidigt kunna på sin höjd ökas i aritmetisk progression (såsom 1, 2, 3, 4 o. s. v.) kan invändas, att menniskoslägtet ännu ej på långliga tider har att motse faran af objektiv brist på näringsmedel, så länge oerhörda jordsträckor alls icke eller föga uppodlats och det möjliga maximum af jordbrukets intensitet i de gamla kulturlanden ingalunda uppnåtts. Riktig är emellertid iakttagelsen att i tätt befolkade land det fattigaste befolkningslagret reduceras genom nöd och elände, såsom siffrorna öfver barnadödligheten der visa, och att den ökade konkurrensen stöter äfven mången ur de bättre lottade klasserna ned i armod. Detta är dock ett väsentligen socialt ondt. Tusenden dö årligen af umbäranden och hungersjukdomar, icke derför att icke de näringsmedel, som de behöfva, äro till finnandes, utan derför att de ej ega medel att skaffa sig dem; och så länge de obemedlade samhällsmedlemmarna begagna hvarje tillfällig förbättring i sitt läge till att obetänksamt ingå giftermål och proletariskt föröka sig, torde detta onda ej kunna häfvas på den nuvarande samhällsordningeris grund. Men äfven om man tänker sig en kommunistisk idealstat förverkligad, skulle ej häller denna på längden tåla vid en oinskränkt folkökning sådan som motsvarar den naturliga tendensen, utan menniskoförnuftet måste till slut å nyo uppträda gent emot den otyglade naturdriften. Att såsom Carey, Proudhon eller Spencer antaga, att en högre utveckling af menniskans nervsystem och andliga verksamhet skall medföra en nedsättning af fortplantningsförmågan, är godtyckligt och alltför optimistiskt. Öfverbefolkning kan nog likafullt uppkomma, och skall menniskans fortskridande andliga utveckling råda bot, lär denna bot icke vara att förvänta på avtomatisk-organisk väg, utan på den medvetna sjelfbeherskningens.