Ögondietetik, läran om ögats vård och skötsel såväl i friskt tillstånd (ögonhygien) som vid sjukdomar (se Ögonsjukdomar). Det normala ögat är likasom öfriga organ i kroppen inrättadt så, att det, om yttre skadligheter afhållas och öfveransträngning undvikes, i allmänhet sköter sig sjelf. Bland utifrån kommande skadliga inflytanden spelar smittämnens direkta införande en hufvudrol. De mest förstörande ögonsjukdomar, såsom den gonorrhoiska konjunktiviten (en varig bindehinneinflammation) och den egyptiska ögonsjukan, bero på direkt införande af smittämne uti bindesäcken. Andra ögonsjukdomar, såsom det frätande hornhinnesåret (ulcus serpens), uppkomma genom obetydliga skador, t. ex. genom en främmande kropp, om bindesäcken eller tårsäcken innehålla varbildande bakterier. Men äfven från andra delar af ögats omgifning kan smittämnet komma in, så till exempel från såriga processer i näsan eller från ett utslag å den närgränsande huden vid skrofler. Slutligen kunna äfven föroreningar uti luften, såsom tobaksrök, dam och skadliga utdunstningar, åstadkomma ögonsjukdomar. Då en rätt vård af det friska ögat måste afse att förekomma ögonsjukdomarnas uppkomst, bör den uppenbarligen motverka dessa skadliga inflytanden. Smittämnenas införande i ögat undvikes bäst genom renlighet icke blott å den omgifvande huden, utan i hela ansigtet och framförallt å fingrarna samt genom påpasslig och sakkunnig skötsel af de sjukdomar, t. ex. gonorré, tårsäckskatarr, skrofulösa utslag, af hvilka bindehinnan eller hornhinnan kan smittas. Till en samvetsgrann vård af ögonen hör äfven att undvika sådana ställen, der luften är starkt förorenad, såsom schweizerier, balsalar o. s. v. Ett annat slag af yttre skada, som kan träffa ögat, är bländning, för hvilken i synnerhet de personer äro utsatta, som utan försigtighetsmått en längre tid stirra på solen (såsom vanligen sker vid solförmörkelser), eller hvilkas ögon direkt utsättas för det starka, från solbelysta ismassor eller snöfält reflekterade ljuset, såsom vid gletschervandringar eller långa vinterfärder i nordliga land, eller slutligen arbetare, hvilka nödgas uppehålla sig i omedelbar närhet af starka elektriska båglampor. I alla dessa fall undvikes skadan genom användande af mörka, helst gråa, glas i lämplig nyans. Svåra sjukdomar kunna orsakas i ett öga genom en främmande kropp, t. ex. en metallsplittra eller en stenflisa, som träffar ögat med stor hastighet. I synnerhet arbetare inom vissa yrken, förnämligast metallarbetare och stenhuggare, äro utsatta för dessa faror, till hvilkas undvikande lämpliga skyddsglasögon af glimmer eller med metallgitter äro att förorda. En försigtighet, som hvar man bör iakttaga, är att blunda med det öga, som är mest utsatt för faran, då man passerar förbi en stenhuggare vid hans arbete, ett hus, som håller på att rifvas, o. s. v. Slutligen bör ej lemnas obeaktadt, att man bör undvika häftigt luftdrag, t. ex. vid öppet fönster i en jernvägskupé, hvilket, om det också ej i och för sig skulle kunna orsaka sjukdom, likväl under alla omständigheter genom inverkan på kärlsystemet kan bereda en fruktbar jordmån för ett tilläfventyrs i bindfrsäcken förhanden varande sjukdomsfrö.
Utom afhållande af dessa yttre skador från ögat består dess skötsel och vård i det friska tillståndet hufvudsakligen uti undvikande af öfveransträngning, hvarmed menas ej blott sådan sysselsättning, som åstadkommer en känsla af obehag eller trötthet i ögonen, utan äfven sådant arbete, som utan att förorsaka någon förnimmelse af ansträngning kan leda till sjukliga förändringar i ögat. Det är framförallt arbete på nära håll, som på detta sätt verkar skadligt. Vid läsning, sömnad o. s. v., i synnerhet om stilen är mycket fin och otydlig eller styngen måste vara små och tråden föga afsticker mot tyget, t. ex. svart tråd på svart tyg, förefinnes en naturlig böjelse att närma boken eller handarbetet intill ögat, en böjelse, som nästan antager formen af ett tvång, om belysningen är dålig. Detta närarbete innebär i sjelfva verket en stor ansträngning såväl af ögats ackommodation som af dess yttre rörelseapparat. Den förra måste sörja för att hvartdera ögat städse är skarpt instäldt för den för ögonblicket fixerade punkten, och den senare måste ombestyra de metodiska rörelser af ögonen, som äro nödvändiga t. ex. för flytande läsning, hvarvid dessutom städse båda ögonen måste vara inriktade för samma punkt. Att skarpt fixera en punkt, äfven en jämförelsevis närbelägen, innebär en långt obetydligare ansträngning än den, som är förenad med läsning af otydlig stil på samma afstånd, enär härvid ackommodationen måste vexla med snart sagdt hvarje bokstaf och dessutom vara olika stark på båda ögonen samt konvergensen (samriktningen af ögonaxlarna till en punkt) är underkastad kontinuerliga vexlingar, under det samtidigt båda ögonens riktning förflyttas åt ena eller andra sidan. Endast i de fall, då raderna äro så korta och afståndet till boken så stort, att hvarje bokstaf befinner sig på ungefär samma afstånd från ögonen, bortfalla dessa skadliga element. Slutligen må omnämnas, att en onaturlig kroppsställning med framåthängande hufvud och genom en styf eller åtsittande halskrage orsakad hoppressning af halsens blodkärl är synnerligen egnad att genom försvårande af nutritionen uti ögat göra ansträngningen så förderfbringande som möjligt. I synnerhet under uppväxten och skoltiden äro dessa ansträngningar farliga och leda lätt till närsynthet, ehuru härmed ingalunda är sagdt, att hvarje individ, som under denna period anstränger sina ögon öfver måttan, blir närsynt, eller att en person med utprägladt ärftligt anlag för närsynthet kan vara säker att undgå sitt öde genom iakttagande af tillräcklig varsamhet. Men äfven under senare perioder af lifvet kan ansträngningen orsaka sjukdomar. Så hafva på senare åren fakfa framlagts, hvilka bestämdt tyckas häntyda på att uppkomsten ej blott af den verkliga gråa starren, utan äfven af glaukom (s. k. »grön starr») i viss mån är beroende af öfveransträngning af ögats ackommodation.
De mått och steg, som man har att vidtaga till undvikande af denna öfveransträngning, bestå förutom i en tidig korrektion af sådana medfödda brytningsfel uti ögonen (hypermetropi och framförallt astigmatism), som i och för sig medföra en ansträngning af ackommodationen, samt den genom åldern inträdande presbyopien (»långsynthet») dels uti undvikande af alltför kort afstånd till arbetet, i synnerhet boken, dels uti val af sådant arbete eller, vid läsning, af sådant boktryck och papper, som så litet som möjligt anstränga ögonen. De omständigheter, som inverka på arbetets eller bokens afstånd från ögat, äro i främsta rummet belysningen, i det andra kroppsställningen. Utan god belysning äro andra försigtighetsmått så godt som vanmäktiga. Särskildt verkar den i vårt nordiska klimat med dess långa skymning så utbredda ovanan att läsa vid det aftagande dagsljuset så länge som möjligt, innan lampan tändes, synnerligen skadligt. Ljuset bör komma från sidan och något bakifrån, så att boken är väl belyst, utan att ögonen direkt träffas af detsamma. Boken bör hälst hvila på en pulpet eller ställning med lämplig lutning, öfverkroppen lutas mot ett ryggstöd af tillräcklig höjd och hufvudet hindras att sjunka ned mot boken. Vid undervisning i skrifning bör framförallt tillses — i nödfall med tillhjelp af särskilda apparater —, att barnets hufvud ej får sjunka ned mot skriften. — Vid val af arbete bör särskildt under uppväxtåren tillses, att de föremål, som vid arbetet skola fixeras, tillräckligt kontrastera mot omgifningen. Man bör sålunda ej låta ett barn börja lära sig att sy med mörk tråd på mörkt tyg o. s. v. De förr så allmänna, ännu mångenstädes brukliga skiffer-taflorna med sin gråa skrift på grå botten böra helt och hållet bannlysas. Allt papper såväl i tabeller och böcker som till skrift bör vara rent hvitt och tillräckligt tjockt för att ej vara genomlysande. Hvad särskildt boktrycket beträffar, bör framförallt i skolböcker iakttagas, att bokstafvernas form är så enkel som möjligt, att såväl bokstäfvernas höjd och bredd som grundstreckens tjocklek äro tillräckliga, att hvarken bokstäfverna eller raderna äro för nära hvarandra samt att radernas längd ej är för stor. Sålunda bör frakturstilen alldeles bannlysas och ersättas med den numera lyckligtvis alltmer brukliga antiqvastilen. Tager man bokstafven n såsom normalmått, bör höjden ej understiga 1,5 mm. och bredden vara i proportion derefter (ej under 1 mm.); grundstreckets tjocklek får ej vara mindre än 0,25 mm. Afståndet bokstäfverna emellan bör vara minst 1,5 mm., mellanslaget, d. v. s. afståndet raderna emellan, uppmätt från öfversta änden af ett n till nedersta änden af en kort bokstaf i den ofvanför stående raden, får ej understiga 2,5 mm., och slutligen bör radens längd ej öfverstiga 100 mm. G–d.