Öhlenslaeger

Öhlenslaeger (Oehlenschläger), Adam Gottlob, dansk skald, föddes d. 14 Nov. 1779 i Köpenhamns förstad Vesterbro. Hans fader, Joakim Frederik Ö. (f. 1748, d. 1827), var vid sonens födelse organist och blef sedermera förvaltare vid Frederiksbergs slott. Den undervisning Ö. under sin uppväxt erhöll var tämligen planlös, men han fick rikt tillfälle att studera skönliteratur och försökte sig t. o. m. såsom skådespelare i älskarefacket på k. teatern 1797–99, ehuru utan framgång. Redan 1799 började han skrifva vers med Wessel och Baggesen såsom mönster, och vid ett festligt samqväm hos bröderna A. S. och H. K. Örsted, af hvilkas umgänge han rönte ett för hans utveckling välgörande inflytande, fällde han det bekanta yttrandet, som i sjelfva verket visade sig vara en sann spådom: »vel er den danske poesi sunken, men den skal, fanden gale mig, rejse sig igjen». Ö. blef student 1800 och egnade sig först åt juridiska studier, men fann derjämte tid att 1801 besvara universitetets estetiska prisfråga, hvarvid han framhöll den stora vigten för Danmarks literatur af att söka sina ämnen i den nordiska i stället för den grekiska mytologien, på samma gång han, i motsats till »upplysningstidens» nyktra uppfattning af poesien, häfdade fantasiens rätt och definierade skaldekonsten såsom konsten att kläda det öfversinliga i en skön, sinlig form. Sjöslaget på Köpenhamns redd d. 2 April 1801, som verkade så väckande på den danska folkandan, grep honom djupt, och i enstaka qväden från 1802 spåras redan hans stora lyriska begåfning. Men af ännu större betydelse var sammanträffandet med H. Steffens, hvilken 1802 återkom från Tyskland som en vältalig tolk för romantiken och Göthes skaldekonst. Efter ett samtal med Steffens, som varade i 16 timmar, skref Ö. dikten Guldhornene, som betecknar genombrottet i hans andliga lif. Han förkastade derefter det mesta af en diktsamling, som redan låg i pressen, och skref en annan dylik, Digte, som utkom i Dec. 1802, ehuru den bär årtalet 1803, och hvilken gjorde epok i danska literaturen. Framförallt tjusar Sankt Hansaften spil med sin ungdomsfriska lyrik och sitt gäckeri med upplysningstidens andefattiga och resonnerande uppfattning af lifvet och skaldekonsten. Följande år skref Ö. Første sang af Edda (planläggningen omfattar 24 sånger), hvilken innehåller uppslaget till »Nordens guder», och sin första prosaberättelse, Vaulundurs saga samt utgaf 1805 Poetiske skrifter (2 bd), hvilka helsades med stort bifall, i synnerhet från ungdomens sida. Af deras rika, men brokiga innehåll må nämnas det burleska sångspelet Frejas alter, en samling ypperliga romanser, två lyriska cykler, nämligen Langelandsrejsen och Jesu Christi gjentagne liv i den aarlige natur, samt Vaulundurs saga och det romantiska dramat Aladdin, en skön omdiktning af den österländska sagan i »Tusen och en natt». Sommaren 1805 reste skalden med statsunderstöd utomlands, först till Tyskland, der han trädde i beröring med sådana andens stormän som Schleiermacher, Göthe och Tieck, och sedan, i Okt. 1806, till Paris, hvarest han tillbragte ett och ett halft år, derunder flitigt besökande teatrarna och en lång tid i dagligt umgänge med J. Baggesen, som längre fram skulle blifva hans bittre motståndare. På våren 1808 for han till Schweiz, der han under vintern uppehöll sig hos fru Staël v. Holstein, och 1809 till Rom, hvarest han bodde tillsammans med Thorvaldsen. Under sin bortovaro från hemlandet skref Ö. några af sina yppersta arbeten, sorgspelen Hakon Jarl (i Halle), Baldur hin gode (Weimar), Palnatoke och Axel og Valborg (Paris) samt Thors rejse til Jotunheim (fem sånger), hvilken sedan blef inledning till »Nordens guder» och tillsammans med »Hakon Jarl» och »Baldur hin gode» utkom under titeln Nordiske digte (1807). Icke nöjd med den lycka hans arbeten gjorde i hans fädernesland, öfversatte skalden flere af dem på tyska och skref i Rom t. o. m. sorgspelet Correggio på nämnda språk i det fåfänga hoppet att kunna blifva äfven tysk skald och såsom sådan vinna ännu större läsarekrets. Likaledes öfversatte han 1822–23 Holbergs lustspel på tyska. I Nov. 1809 kom Ö. tillbaka till Danmark, gifte sig i Maj 1810 med Kristiane Heger (f. 1782, d. 1841), fru Rahbeks syster, med hvilken han varit förlofvad sedan 1801. I Sept. s. å. utnämndes han till professor i estetik vid universitetet. Hans verksamhet på denna plats blef dock af mindre betydelse; bäst voro hans föreläsningar öfver Ewald och Schiller, med hvilka skalder han andligen var beslägtad. Deremot utkom under de närmast följande tio åren ett stort antal förträffliga dikter af olika slag, en samling romanser och den österländska sagan Aly og Gulhyndy (1811), romanscykeln Helge (1814), sorgspelen Yrsa (s. å.) och Hagbarth og Signe (1815), ett romantiskt drama, Fiskeren (1816), liksom »Aladdin» med österländskt motiv, Hroars saga (1817, skrefs under ett nytt besök i Paris), Nordens guder (1819) och sorgspelet Erik og Abel (1820). Men jämte dessa arbeten utgaf Ö. också flere rena obetydligheter, hvilka skarpt kritiserades af Baggesen och gåfvo anledning till en långvarig och häftig literär strid mellan honom och Ö:s beundrare. Visserligen hade Baggesen i det versifierade brefvet »Nureddin til Aladdin» 1806 hemburit Ö. sin hyllning, såsom den der egde poesiens underbara lampa, men den andliga olikheten mellan de båda skalderna var för stor, och Baggesen kunde icke uthärda att vara trängd i skuggan af en yngre medtäflare. I sjelfva verket hade han nog rätt, då han klandrade den dramatiska byggnaden i sorgspelet Hugo von Rheinberg (1813), sångspelet Ludlams hule (s. å.) och Röverborgen (1814), liksom när han förebrådde Ö. hans vårdslöshet i stil och versform, men han försyndade sig genom sitt hånfulla språk och sitt ringa erkännande af Ö:s vid samma tid utkomna värdefulla arbeten, och hans personliga utfall mot nationens uppburne skald väckte allmän ovilja. Ö. deltog sjelf föga i striden, men hans fåfänga sårades djupt, och försoning kom till stånd först vid Baggesens död, 1826, då Ö. skref en vacker epilog till teaterns minnesfest. 1827 utkom Væringerne i Miklagard, och då väckte Heibergs snillrika kritik fejden till nytt lif, i det han bestred Ö:s begåfning som dramatiker, på samma gång han berömde både »Aladdin» och hans nordiska dikter samt gaf honom sitt fulla erkännande såsom lyriker och framförallt som romansförfattare. Emellertid fick Ö. i Juni 1829 en lysande upprättelse, då Tegnér vid magister-promotionen i Lunds domkyrka krönte honom med en lagerkrans såsom »den nordiske sångarekungen». Kort derefter blef Ö. kreerad till filosofie doktor i Lund. 1828 hade Ö. utgifvit hjeltedikten Hrolf Krake, tolf sånger med ett nytt versmått, i hvilken han liksom i »Væringerne» kraftigt häfdade enheten mellan Nordens folk. Hans senare arbeten visade en märkbar afmattning och utgjordes af medelmåttiga tragedier och skådespel samt en mängd tillfällighetsstycken, och endast undantagsvis återfann man den förra storheten, såsom i tragedierna Dronning Margareta (1833), Landet fundet og forsvundet (1845) och i Örvarodds saga (1842). Deremot hade han nu den lyckan att vid teatern finna skådespelare, som i högre grad än de förre läto hans sorgspel komma till sin fulla rätt, så att flere af dessa, t. ex. Dina (1842) och Kjartan og Gudrun (1848), ehuru svagare än hans tidigare dramer, nu gjorde stor lycka. Att Ö:s skaldskap var på återgång, framgick äfven af de ofta smaklösa rättelser och ändringar, som han gjorde i sina äldre arbeten, under sträfvan efter en viss yttre korrekthet, hvilken dock vanns blott på bekostnad af deras ursprungliga friskhet. Med den estetiska lärodikten Digtekunsten och romanscykeln Ragnar Lodbrok (båda 1848) slutade hans alstring. Den 14 Nov. 1849 firades hans 71:sta födelsedag med en stor fest, vid hvilken alla Danmarks skalder täflade att hedra sin store mästare; vid samma tillfälle dekorerades han, som sedan 1839 bar titeln af etatsråd och sedan 1847 af konferensråd, med Dannebrogsordens storkors. Omkr. två månader derefter, d. 20 Jan. 1850, dog han en stilla död. — Ö., som Heiberg några år förut betecknat som »en digter uden mage, stor i fortrin, stor i fejl», har utöfvat ett mäktigt inflytande på danska literaturen och bidragit till dess pånyttfödelse i såväl innehåll som språk, hvarjämte han öppnat sinnena för forntiden och den nordiska gudaläran. Af hans skaldeverk äro de flesta öfversatta till tyska, åtskilliga äfven på svenska och engelska och några på franska. En kritisk upplaga af Ö:s Poetiske skrifter (32 bd) utgafs 1857–62 af F. L. Liebenberg. Hans lif är tecknadt i hans Erindringer (4 bd, 1850–51) och i Kr. Arentzens »Adam Öhlenschläger, literaturhistorisk livsbillede» (1879). Hans staty, af H. V. Biesen, restes 1861 och har sedan 1874 sin plats framför k. teatern. E. Ebg.