Okeanos (

Okeanos (Lat. Oceanus) var enligt den hos forntidens greker från uräldsta tider gängse föreställningen en hela jorden och hafvet kringflytande verldsström, hvilken, cirkelformigt sluten inom sig sjelf, framströmmade lugnt och majestätiskt utan att blanda sina böljor med hafvets, ehuru såväl detta som alla floder och källor från honom hade sitt ursprung. Ur O:s böljor tänktes solen, månen och stjernorna uppstiga för att åter sänka sig i dem. I den fjärran vestern, vid O:s strand, låg Elysion, de saliges boningsort, och ännu längre mot vester, bortom O., i kimmeriernas af solen aldrig belysta land, var förgården till underjorden. Redan Herodotos opponerar sig likväl mot föreställningen om O. såsom en verldsström, förklarande detta vara en dikt af Homeros eller andra skalder, och från Aristoteles' tid gäller O. alldeles bestämdt såsom sjelfva det stora verldshafvet till skilnad från Medelhafvet. -- I likhet med andra naturmakter räknades O. såsom ett personligt gudaväsende. Hos Homeros säges han t. o. m. vara alla de öfrige gudarnas stamfader. Enligt Hesiodos är han en son af Uranos (himlen) och Gaia (jorden), den äldste bland titanerna. Till Zevs och det yngre gudaslägtet står han i ett fredligt förhållande, men utan att taga del i deras lag. I stilla tillbakadragenhet lefver han med sin gemål, den ärevördiga Tethys, och sina många döttrar (oceanider l. oceaniner), hvilkas antal på ett ställe uppgifves till 4,000. Alla floder på jorden gälla såsom hans söner. A. M. A.