Olacineae

Olacineae Mirb.. bot., en liten tropisk växtfamilj, bestående af träd och buskar, bland hvilka somliga äro klättrande, med vanligen spiralställda, skaftade, enkla, helbräddade blad. Blomfodret är fritt, sambladigt och qvarsittande efter blomningen. Kronbladen äro 4--6, och ståndarnas antal vanligen dubbelt större. Frukten är en stenfrukt, hvars yttre hylle är köttigt eller vid mognaden torrt; stenskalet är enrummigt och enfröigt. Flere olacinéer hafva ätbara fruktkärnor, andra utveckla en vidrig lukt, t. ex. Olax ceylanica L., hvars exkrementlikt stinkande ved, som har saltaktig smak, uti Indien användes i septiska febrar. Den mest märkvärdiga olacinéen är den af Baillon beskrifna Coula edulis, ett träd, som är inhemskt i vestra Afrikas varmaste trakter och lär odlas äfven i Vestindien. Det är detta träd, som lemnar de äkta kola- eller gouru-nötterna, hvilka spela en så märkvärdig rol bland negrerna i vissa trakter af det inre Afrika, der denna nötlika frukt sedan urminnes tider varit högt värderad. Kolanöten är en vigtig handelsartikel, som monopoliserades af portugiserna, straxt sedan de tagit i besittning de delar af vestra Afrika, som fortfarande lyda under Portugal. I Kongoområdet kallas denna nöt mokasso eller makatse. Frukterna hafva en medelmåttig valnöts storlek. Fruktköttet är fasttorkadt vid stenskalet hos den vara, som kommer till Europa, men är i färskt tillstånd saftigt och har en sammandragande, bitter smak samt anses magstärkande. Det är icke fruktköttet, som fortäres, utan den sönderkrossade kolanöten tuggas och utsuges, men nedsväljes icke. Detta är för negrerna ett njutnings- och upplifningsmedel af största värde. För att vara härtill användbara få dock kolanötterna icke fullständigt torka, hvarför de förvaras bland saftiga blad eller fuktas med vatten. Om ock resandes berättelser om kolanötternas märkliga egenskaper äro öfverdrifna, står det dock fast, att knappt något annat växtämne inom sitt hemland eger en sådan vigt och betydelse i socialt, kommersielt, dietetiskt och medicinskt hänseende. Dessa nötter användas t. ex. vid uppkomna tvister mellan två negerstammar (i Nigerområdet) på det sätt, att två rödfärgade och en hvitmålad, i två halfvor delad kolanöt uppställas å en liten jordhög på gränsen mellan stammarnas område. Borttages en af de röda frukterna, utbryter krig; men tages den ena hvita halfva nöten, bibehålles freden. Dessa nötter ingå bland de skänker, med hvilka en gäst eller resande hedras i dessa trakter, och en negerhustru kan erhållas för 50 kolanötter. Under vanliga år håller sig priset på en kolanöt i Fess omkr. 1 krona; men om kolaskörden är dålig, stegras priset oerhördt, så att det uppgifves, att en slaf kunnat köpas för en enda nöt. Det är denna frukt, som jämte salt och guldsand är en af de förnämsta värdemätarna å negrernas stora marknader i Timbuktu och Bornu. -- Den neger, som en gång vant sig vid kolatuggning, kan svårligen sedan lägga bort detta bruk. Man påstår, att saknaden af kolanöten föranledde många sjelfmord bland negerslafvarna i Vestindien under 1600-talet, hvilket gjorde det till en nödvändighet att anskaffa detta njutningsmedel åt negrerna, som värdera detsamma högre än kaffe och te. Det är i hög grad anmärkningsvärdt, att kolanöten är relativt rik på koffein, 2,13 proc. -- Enligt äldre uppgifter, äfven upprepade i nyare tid, skulle kola- eller gouru-nötter erhållas af flere arter af slägtet Sterculia (se Sterculiaceae). O. T. S.