Omskärelse (Lat. circumcisio, Hebr. mulah) kallas den hos judarna, egypterna samt flere andra asiatiska och afrikanska folk (såsom de gamle fenicerna, edomiterna, moabiterna och de nuvarande araberna, turkarna, etioperna. abyssinerna, kopterna, negrerna, kanrerna. innevånarna på Vitiöarna och de muhammedanske perserna m. fl.) brukliga kirurgiska operationen att bortskära den s. k. förhuden på den manliga könslemmen. Sannolikast torde vara, att detta bruk har sina äldsta anor i Egypten, hvarifrån det sedan småningom vann insteg i närgränsande land och från dessa spriddes vidare, en förklaring, som dock ej kan gälla sådana folk, hvilka måste anses hafva stått utanför den allmänna samfärdseln. Antagligen hafva judarna fått detta bruk mycket tidigt från egypterna, hos hvilka det var påbjudet inom prest- och krigarekasten. Redan de judiske stamfäderna, »patriarkerna», hade ju förbindelser med detta folk, Abraham berättas i 1 Mos. B. 17 kap. hafva vid 99 års ålder omskurit sig sjelf »och allt mankön, som var i hans hus». Som detta bruk uppkom, innan man kände och använde andra knifvar än stenknifvar, bibehölls länge seden att vid omskärelsen använda sådana redskap, äfven sedan man lärt sig använda metaller. Ursprungligen utfördes handlingen af familjefadern, senare af presten eller läkaren. Hos de nuvarande judarna utföres den i synagogan under vissa ceremonier af en särskild funktionär, den s. k. mohel, »omskäraren». Om brukets betydelse äro meningarna delade. Dess härledning på ett eller annat sätt från en gammal fallos-kult eller dess hänsyftning på något gammalt bruk att utföra kastration till gudarnas ära kunna ej anses för allmängiltiga förklaringar. Troligen kommer man längst med att stanna vid sanitära orsaker, hvarvid man dock måste komma i håg, att bruk, som haft sådana grunder, ofta gjorts till religionsbruk och fått en plats i de religiösa systemen. Detta torde dock ej vara fallet med omskärelsen öfverallt, der den brukas. Religiös betydelse har den troligen ej hos alla folk, och der den har det, har den det i mer eller mindre grad. Hos muhammedanerna t. ex. är den visserligen gängse, ty Muhammed sjelf var såsom arab omskuren, och araberna hafva detta bruk såsom afkomlingar af Abrahams son med Hagar, Ismaël; men Muhammed synes vid omskärelsen icke egentligen hafva fäst någon religiös betydelse. En sådan betydelse träder deremot i förgrunden vid den judiska omskärelsen. Den är ett tecken på israelitens kropp till förbundet mellan honom och Jehovah, utan hvilket ingen kan tillhöra förbundsfolket. Af Jehovah fick detta bruk icke blott religiös sanktion, utan en helt och hållet religiös betydelse. Främlingen, som vill deltaga i påskmåltiden, måste derför enligt lagen låta omskära sig, något som i en senare tid enligt fädernas stadgar äfven de s. k. rättfärdighetsproselyterna måste underkasta sig. Den gammaltestamentliga betydelsen af den smärtsamma operationen, vid hvilken blod utgöts, sammanhänger utan tvifvel med den åskådning af det fysiska lifvet, som fått sitt uttryck i psalmistens ord: »Se, i synd är jag född, och i synd har min moder aflat mig» (Ps. 51: 7). -- Det judiska gossebarnet skall enl. lagen omskäras på åttonde dagen efter födelsen (då det också får sitt namn), genom hvilken handling det upptages till medlem af förbundsfolket. Hos egypterna är det sjette året den normala tiden, men på landsbygden kan omskärelsen uppskjutas till det fjortonde året. Hos araberna omskäres gossen, då han är 13 år, ty så gammal var Ismaël, när han blef omskuren (1 Mos. B. 17: 25). -- Det stränga partiet bland de judekristne i första årh. e. Kr. höll på omskärelsen såsom obligatorisk för alla kristna, en mening, hvilken apostelen Paulus med skärpa bekämpade i synnerhet i Galater-brefvet. J. P.
Nordisk familjebok · första upplagan
Omskärelse
Ämne: Äldre bruk och läkemedel · Bruk, industri, arbetsliv och städer
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 12 (1888), sp. 245–246 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗