Ön

Ön (Isl. Aun), svensk sagokonung, som af »Ynglingatal» och de norsk-isländska författare, som stöda sig derpå, placeras mellan Jorund och Egil. I den latinskt affattade, anonyma »Historia Norvegiae» skrifves namnet Auchim, utan tvifvel beroende på felläsning af originalhandskriftens Authun (Isl. Auðun, en ålderdomligare form för Aun; samma namn är vårt från engelskan lånade Edvin). Genom ny missuppfattning visar sig hos våra äldsta svenska historieskrifvare, hvilka hade »Historia Norvegiae» till sin källa, namnet under formerna Aukun, Hakon, och slutligen uppstår genom en sammanblandning med »Sigurd King» ett Håkan Ring (t. ex. hos Olaus Petri). Ett helt annat groft misstag hade Snorre Sturlasson begått i sin på »Ynglingatal» baserade framställning. Nämnda dikt berättar, att Aun dog af ánasótt, »gubbsjukdom» (d. v. s. ålderdomssvaghet), men detta ord fattades af Snorre såsom Ána sótt, »Anes sjukdom», och till följd deraf uppgifver Snorre, att Aun äfven kallades Ane, ett namn, som af våra nyare historieskrifvare, hvilka i motsats till medeltidens byggt på Snorres uppgifter, allmänt upptagits (så ännu i Nordisk Familjebok, art. Ane). Om Auns »historia» veta vi egentligen ingenting annat, än hvad »Ynglingatal» och »Historia Norvegiae» berätta, nämligen att han efter att hafva röjt sina anförvanter ur vägen regerade till så hög ålder, att han de nio sista åren af sitt lif måste liggande dia ur horn. Häraf har Snorre i sin »Ynglingasaga», troligen till följd af någon medveten eller omedveten påverkan från den klassiska myten om Kronos, trott sig kunna draga den slutsatsen, att Aun för att vinna långt lif offrat nio af sina tio söner, och Snorre har ansett sig genom detta antagande vinna en förklaring på landskapsnamnen Fjerd-, Att- och Tiundaland, hvilka efter hans förmenande uppkallats efter den 4:de, 8:de och 10:de af Auns söner. Jfr G. Storm: »Snorre Sturlassons historieskrivning» (s. 108), och Ad. Noreen: »Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal» (i »Uppsalastudier», 1892). Ad. N–n.