Ondt

Ondt, filos., i vidsträckt bemärkelse allt, som är eller uppfattas såsom en disharmoni inom lifvet eller ett hinder för detta, vare sig det så förnimmes med vår känsla eller vår föreställning eller vår tanke. Så fattad, ansluter sig betydelsen nära till det vanliga språkbruket, t. ex. då man säger, att någonting »gör ondt», d. v. s. framkallar smärta. I inskränkt och inom det vetenskapliga språkbruket vanligare betydelse betecknar det en disharmoni eller ett lifshinder, så vidt det refereras till viljan (och begärförmågan). Ett ondt i denna bemärkelse är sjelfforvålladt, då det har sin grund i viljan sjelf, vare sig i hennes nuvarande eller föregående beskaffenhet, -- oförskyldt, såvidt detta ej är förhållandet, utan hindret ligger i någonting för viljan yttre, hvaraf viljan för vinnandet af sina syften är beroende, men som hon ej förmår beherska. Viljan vill med nödvändighet det goda. Men det gifves för menniskan flere, hvarandra motsatta former af godt, af hvilka en eller flere måste uppoffras för vinnandet af en annan. Dylika konflikter mellan olika för viljan valbara motiv möjliggöra det sjelfförvållade onda. I den mån nämligen viljan i ett sådant fall föredrager ett till sitt väsende lägre godt framför ett högre, inträder ett sjelfförvålladt ondt. Af en ännu djupare betydelse än den nu angifna skilnaden är den mellan det fysiskt och det moraliskt onda. Det förra är, så vidt det hänföres till viljan, till sitt väsende en viljans disharmoni med det yttre, ehuru denna i sin ordning kan vara antingen sjelfforvållad (t. ex. derigenom att viljan legat under för ett sinligt begär) eller icke. Lidandet är den form, under hvilken detta onda framträder. Det moraliskt onda deremot är till sitt väsende en disharmoni inom viljan sjelf och är städse sjelfförvålladt. Dess allmänna form är synd eller ondska. Det uppkommer derigenom att viljan vid en konflikt mellan sin högre natur (förnuftet) och sin lägre (sinligheten) väljer den senare med förkastande af den förra. Man kan derför definiera det moraliskt onda såsom menniskans vilja, såvidt hennes faktiska motiv strida mot förnuftet. Äfven här visar sig sålunda, att viljan alltid vill det goda i någon af dess former (här det sinligt goda, lycksaligheten), ehuru möjligen med uppoffring af någon annan form, som till sin art är högre. Valbar är sinligheten på grund deraf att äfven den hör till menniskans natur -- låt vara hennes lägre sida --, och den är valbar äfven i de fall, då den strider mot förnuftet, alldenstund den, tidigare utvecklad än detta, eger en större aktuel innehållsrikedom. -- Förutom denna hos menniskan här i verlden i mer eller mindre intensiva former framträdande ondska har man äfven talat om en ännu intensivare form af ondska, den diaboliska, hvilken skulle finnas hos onda andar och fördömda menniskosjälar samt kännetecknas af sin absoluta intensitet och sin oförbätterlighet. Den diaboliskt onde vill ej och kan ej, till följd af sin natur, vilja någonting annat än det ondt är. Han saknar ock derför hvarje möjlighet till omvändelse. Emellertid har man emot antagandet af en dylik ondska anmärkt, att den i sjelfva verket upphäfver sig sjelf, alldenstund ondskan just ligger deri att man förkastar det goda, ehuru man kunnat och bort välja det (»der ingen lag är, der är icke häller någon öfverträdelse»), Äfvenså har man funnit det orimligt, att ett ändligt väsende, ehuru fortfarande personligt, skulle kunna så fullständigt lösgöra sig från sitt gudomliga ursprung -- det goda sjelf --, att detta ej längre vore för väsendet förnimbart som ett godt, hvilket både kan och bör göras till viljans motiv. Ehuru man vanligen vill låta den diaboliska ondskan hafva uppkommit genom ett affall, får hon dock sedermera en betydelse och en användning, som mer eller mindre afgjordt föra öfver till föreställningen om ett absolut ondt. Antagandet af något sådant, kännetecknadt såsom religiös dualism, är emellertid både orimligt och stridande mot menniskans sannskyldiga religiösa behof. Detta behof kräfver visserligen en bestämd åtskilnad mellan ondt och godt, men det fordrar äfven, att det onda fattas och fasthålles såsom relativt, såsom icke ursprungligt och evigt, utan uppkommet och förgängligt samt derför äfven i sjelfva verket vanmäktigt gent emot det goda. -- Å andra sidan är det onda ett i vår erfarenhet gifvet faktum, som ej får bortförklaras, utan måste förklaras. Men en dylik förklaring måste, så vidt den går ut på att uppvisa nödvändigheten af det ondas verklighet, i sjelfva verket betraktas såsom ginge den ut på förnekande af sjelfva det faktum, som skall förklaras, nämligen så vidt detta innebär, att den gifna moraliska ondskan är ett verkligt, ej blott ett skenbart ondt. Så hafva de panteistiska verldsåsigterna betraktat det onda som en mer eller mindre nödvändig följd af den menskliga individualitetens inskränkthet, som är nödvändig för det helas fullkomlighet, och lärt, att om man höjer sig till det absolutas ståndpunkt, skall det onda visa sig vara endast ett skenbart ondt. I motsats härtill måste man fasthålla, att det onda val är verkligt, men ej nödvändigt, utan tillfälligt och grundadt i menniskans missbruk af sin frihet, hvilket hon ock kunnat undvika. Den enda uppgiften kan då blifva att söka förklara dess möjlighet, eller, med andra ord, viljans tillgänglighet för frestelse. Denna möjlighet är gifven i och genom viljans frihet och sinlighetens karakter att vara på en gång någonting förnuftet relativt motsatt, hvilket i vissa fall är ett hinder för dess verklighet, och dock något för viljan inre, som, tillhörande hennes natur, kan af henne fritt väljas. L. H. Å