Orgelpunkt (organicus punctus), musikt., en långt uthållen baston, öfver hvilken harmonierna fritt vexla såsom sjelfständiga ackord, utan att alltid behöfva räkna bastonen med i det harmoniska sammanhanget, hvilket dock alltid bör vara fullständigt åtminstone i orgelpunktens början och slut. Orgelpunkt användes i synnerhet kort före slutet af en komposition, i synnerhet en fuga. Den var ursprungligen en utveckling af det s. k. »organum» (se d. o.), i det detta namn gafs åt den liggande tenoren, öfver hvilken man försökte att »diminuera» de organiserande stämmorna, d. v. s. upplösa dem i mindre notvärden såsom ett slags koloratur.
A. L.
Orgelspelarekramp, orgeltramparekramp, kramp eller bristande koordination hos de muskler, som vid orgelspelning eller orgeltrampning tagas mest i anspråk, hör till den stora grupp af »koordinatoriska arbetsnevroser» (Benedikt), som har representanter inom nästan alla handtverk och längst har varit känd i »skrifvaresjukan».
F. B.
Orgelton. Se Chorton.
Orgeni (-djeni; italienskt anagram på det verkliga namnet: S:t Jörgen), Aglaja, österrikisk operasångerska, f. 1843, elev af m:me Viardot-Garcia, debuterade 1865 i Berlin såsom Sömngångerskan med glänsande framgång och fick derstädes engagement, som hon dock redan följande år uppsade, då hon af patriotism ej ville deltaga i en festföreställning till firande af fälttåget mot Österrike 1866. Sedan dess hade hon intet fast engagement, men gasterade i Tyskland, England, Italien och i Paris (på Lyrique). 1886 blef hon lärarinna vid konservatoriet i Dresden.
A. L.
Orgier (Grek. o'rgia, hemliga religionsbruk, i synnerhet de vid Bacchus’ dyrkan iakttagna), alltför yppiga gästabud, öfverdådiga och sedeslösa nattliga dryckesgillen. — Orgiastisk, som påminner om de antika Bacchusfesterna; präglad af vild hänförelse.
Oria, stad uti italienska prov. Lecce, med en omfattande utsigt från Kalabriens berg öfver Tarantoviken och Otrantosundet ända till Albanien. Omkr. 8,000 innev. Biskopssäte. O. är enligt Strabon det af kretenserna anlagda Uria, Japygiens gamla hufvudstad.
Oriani, Barnabé, grefve, italiensk astronom, f. 1752, var från 1786 till sin död, 1832, föreståndare för observatoriet i Milano. Han beräknade bl. a. Uranus’ bana och utgaf Trigonometria sphærica (1806) m. m.
Oribasius. Se Oreibasios.
Orichovius. Se Orzechowski.
Oriensulanus, Jonas, superintendent, född å Bolmsö, Småland, blef efter i Wittenberg afslutade studier rektor vid Nyköpings skola och 1612 superintendent i Mariestad. Död 1646. O. inlade under sin långa förvaltning stor förtjenst om sitt stift, fulländade Mariestads kyrkobyggnad samt förbättrade skolorna der och i Karlstad o. s. v.
—rn.
Orientaler (se Orienten), österländingar, innebyggare i Orienten. — Orientalisk, österländsk, som alstras i eller är egendomlig för Orienten; som påminner om Österlandet. — Orientalism, österländsk språkegenhet eller ordvändning; sammanfattningen af de österländska folkens seder, insigter och filosofisk-religiösa idéer. — Orientalist, en lärd, som gör någon gren af den orientaliska filologien till föremål för sina studier.
Orientaliska frågan kallas den fråga, som sysselsätter sig med lösningen af de svårigheter, hvilka framkallas af de nationella och religiösa förhållandena i Turkiets provinser i Europa, Asien och Afrika (Orienten). De försök att undandraga sig Turkiets välde, hvilka gjorts af vasallstater, såsom Rumanien, Serbien, Montenegro, Egypten, Tripolis, Tunisien, eller af underkufvade folk, såsom grekerna, hafva gång på gång framkallat allmänna politiska kriser, i det att de öfriga europeiska makterna trädt emellan dels hejdande, dels gynnande sådana försök. Redan under 1700-talet närmade Ryssland och Österrike sig denna fråga i sina krig med Turkiet. Alltsedan England 1798 understödde Turkiet mot Bonapartes egyptiska expedition, hafva de europeiska makterna sträfvat att, såsom Ryssland, för egen räkning göra eröfringar i Orienten eller att, såsom England och Österrike, upprätthålla status quo samt hindra Rysslands eröfringar eller att för politiska och kommersiella intressens skull skaffa sig inflytande derstädes (Frankrike, England). En brinnande fråga var den orientaliska i synnerhet under grekiska befrielsekriget (1821—28), Egyptens anfall på Syrien (1830- och 1840-talet), Krimkriget l. Orientaliska kriget (1853—56) och det genom den misslyckade utgången af Herzegovinas och Bulgariens uppror samt Serbiens och Montenegros anfallskrig framkallade rysk-turkiska kriget 1877—78, som fick sin afslutning genom Berlin-kongressen 1878. Den orientaliska frågan trädde redan 1881 åter i förgrunden, då ett nationelt parti i Egypten sökte förverkliga önskningarna om »Egypten åt egypterna». England kufvade upproret och ämnade för egen räkning göra sig till herre i landet, men detta framkallade protester från de andra makternas sida. I stället för det öfvermäktiga engelska inflytandet sökte man införa ett allmänt europeiskt, garanteradt genom fasta bestämmelser. Den f. n. af furst Bismarck starkt påverkade orientaliska politiken söker att med bibehållande af freden hindra europeiska stormakter (i synnerhet Ryssland och England) att tillskansa sig några särskilda fördelar inom Turkiska riket samt bemödar sig att skaffa detta större lifskraft genom att tillföra det europeisk civilisation. Svårigheten för den orientaliska frågans lösning har legat hufvudsakligen i eröfringslystnaden hos Ryssland, hvilket betraktar Konstantinopel såsom sitt arf och, när det ej legat i öppet krig med Porten, underhållit ständig jäsning bland denna makts grekisk-ortodoxa och slaviska undersåtar. Å andra sidan har frågans lösning försvårats genom turkiska regeringens motvilja och oförmåga att skaffa sina kristna undersåtar rättsskydd och en ekonomiskt dräglig ställning, hvilket gifvit Ryssland förevändning till angrepp och återhållit andra makter att verksamt uppträda till Turkiets hjelp.
Orientaliska kriget. Se Krimkriget.
Orientaliska språk (österländska språk), ursprungligen benämning på de till Europa närmast liggande delar af Orienten hörande semitiska språken (hebreiska, arabiska, syriska m. fl.) i motsats till »klassiska språk» och »moderna språk». Alltefter som kännedomen om Orienten växte, inbegrepos småningom allt flere språk under denna benämning, och i vår tid betecknas dermed i allmänhet alla i Asien och Afrika samt (i vidsträcktaste bemärkelse) äfven i Australien och Polynesien inhemska språk. I en mera inskränkt och vanligare betydelse betecknar detta uttryck de semitiska språken jämte de med dem alldeles icke beslägtade nypersiskan (indo-europeiskt) och turkiskan (ural-altaiskt). Orsaken till denna förening är den att nypersiska och turkiska literaturen och språkförrådet hafva, såsom stående under islams kraftiga inflytande, rönt en så genomgripande påverkan af det arabiska språket, att en omfattande kännedom af detta utgör en nödvändig förutsättning för ett noggrannare studium af de förra. -- De orientaliska språkens studium kan sägas hafva tagit sin början i 12:te årh. med latinska öfversättningar af arabiska författare. Det erhöll en kraftig impuls genom reformationen, då Gamla testamentets grundspråk (hebreiskan) och dess orientaliska öfversättningar (på kaldeiska, syriska, arabiska m. fl.) blefvo föremål för ifriga studier. I de protestantiska landen bedrefvos dessa länge uteslutande i exegetiskt intresse, men genom den katolska missionsverksamheten, stödd på det af påfven Urban VIII(1627) upprättade »Collegium de propaganda fide» (den s. k. »Propagandan» i Rom), öppnades nya land och språk för den orientaliska forskningen. Först i midten af 18:de årh. erhöll denna en sjelfständig, vetenskaplig betydelse och i början af innevarande årh. den rikaste utveckling genom det nyupptäckta sanskrit-språket och dettas sammanhang med Europas språk, genom hieroglyfernas och kilskrifternas tolkande, genom Kinas och Japans samt slutligen äfven Afrikas öppnande för europeisk forskning. För närvarande ega alla större universitet åtminstone två ordinarie professurer för hithörande ämnen, en äldre för orientaliska språk (i inskr. bem.) samt en nyare för sanskrit och andra ariska språk, ofta förenad med läroämnet »jämförande språkforskning». Dessutom ega flere universitet hithörande lärostolar för östasiatiska språk, kinesiska, japanska, egyptiska m. fl. För de moderna orientaliska språken finnas derjämte i Paris en »École des langues orientales vivantes» och i Wien en »Orientalische akademie». Äfven Berlin eger sedan Okt. 1887 en dylik högskola. Rikast representerade äro dock ännu dessa studier vid de ryska universiteten (Petersburg, Kazan). Ett annat kraftigt stöd eger denna vetenskapsgren i de många för detta ändamål inrättade vetenskapliga samfunden (se härom Asiatiska sällskap) med deras tidskrifter och bibliotek. Sveriges bägge universitet hafva sedan mer än 200 år egt hvar sin professur och sedan mer än 100 år hvar sin adjunktur i »österländska språk»; men i våra dagar hafva båda adjunkturerna indragits, professuren i Fpsala inskränkts till »semitiska språk» och endast professuren i Lund bibehåller ännu den gamla benämningen. För den äldre orientaliska literaturen eger man goda bibliografiska arbeten i D'Herbelot: »Bibliothèque orientale» (4 vol., Haag 1777--1782), Zenker: »Bibliotheca orientalis» (2 vol., 1846, 1861), Herrmann: »Bibliotheca orientalis» (1870) m. fl., och för den nyare i Trübners ännu pågående »American and oriental literary record» (från 1865), Friedericis utmärkta »Bibliotheca orientalis» (8 bd, 1876--1883) samt dess ännu fullständigare och noggrannare fortsättning, Kuhns »Literaturblatt für orientalische philologie» (1 band årligen från 1885). Jfr för öfrigt Benfey: »Gesch. der sprachwiss. und oriental. philologie in Deutschland» (1869). H. A.