Örsted. 1. Hans K ristian Ö., dansk fysiker, född d. 14 Aug. 1777 i Rudkjöbing, hvarest fadern var apotekare, blef student 1794 och lefde under flere år i dagligt umgänge med sin yngre broder (se Ö. 2), vid hvilken han var innerligt fäst. Ö. egnade sig åt kemi och fysik, men var derjämte mycket poetiskt anlagd och kände sig på grund deraf starkt dragen till skalden Öhlenslaeger. År 1797 erhöll han universitetets guldmedalj för en estetisk och 1798 för en medicinsk afhandling, tog farmacevtisk examen med utmärkelse 1797 och blef filosofie doktor 1799. Såsom universitetsadjunkt höll han föreläsningar i kemi 1800. Hans första skrift var Grundtrækkene af naturmetafysik (1799), i hvilken han närmast sluter sig till Schellings naturfilosofi. Efter en utländsk resa 1801–03 föreläste han öfver elektricitet, magnetism och galvanisin och utnämndes till professor 1806. År 1808 offentliggjorde han sina vackra rön om klangfigurerna och utgaf 1809 första delen af Videnskaben om naturens almindelige love samt 1812 Ansichten der chemischen naturgesetze. År 1820 gjorde han sin stora upptäckt om elektricitetens magnetiska verkan (se Örsteds försök), hvilken straxt gjorde honom verldsberömd och genom sin praktiska användning vid den elektriska telegrafen vann en vida större betydelse, än Ö. någonsin anat. År 1829 blef han direktör för polytekniska skolan, vid hvars inrättande han lagt kraftig hand, och var sedermera mycket verksam för att få naturvetenskaperna upptagna bland skolornas läroämnen och häfdade realundervisningens betydelse gent emot den dittills allenaherskande klassiska riktningen. Han arbetade likaledes för att sprida naturkunnighet i vidare kretsar, stiftade 1824 Selskabet for naturlærens udbredelse och var 1839 en bland stiftarna af samt senare en bland de verksammaste deltagarna i de skandinaviska naturforskaremötena. Sedan 1815 var han sekreterare i Videnskabernas selskab. Såsom varmt frisinnad fosterlandsvän var han en af stiftarna af föreningen för tryckfrihet 1835. Ö. dog d. 9 Mars 1851 såsom geheimekonferensråd. Utom hans rent vetenskapliga afhandlingar, intagna i tidskrifter, må nämnas den populärt filosofiska skriften Aanden i naturen (2 bd, 1849–50; 3:dje uppl. 1856, öfversatt till flere språk, till svenska 1850 och 1860), hvari Ö. framlägger sin verldsåskådning, och Luftskibet (1836), en dikt, som innehåller hans tro på luftseglingens framtid. Hans skrifter utkommo 1850–52 i 9 band. År 1876 restes åt honom en minnesvård af Jerichau i den efter honom uppkallade »Örstedsparken» i Köpenhamn och 1880 en staty, utförd af Bissen, i polytekniska skolans trädgård.
2. Anders Sandöe Ö., dansk statsman och rättslärd, den föregåendes broder, född d. 21 Dec. 1778 i Rudkjöbing, blef student 1794 och tog med utmärkelse juridisk examen 1799. Derjämte studerade han grundligt Kants och Fichtes filosofi och sökte s. å. en adjunktur vid universitetet, ehuru utan framgång, på grund af de filosofiska system han hyllade. Deremot blef han assessor i hof- och stadsrätten 1801 samt i höjesteret 1810, deputerad i kansliet 1813 (1:ste deputerad 1834), derjämte generalprokurator 1825 och, med bibehållande af sistnämnda båda ämbeten, geheimestatsminister 1842. Derjämte erhöll han 1832 plats bland de s. k. »erfarne män», en församling, som hade att rådslå om införande af provinsialständer, och var 1835–44 k. kommissarie vid ständer-församlingarna i Roskilde och Viborg. Under de första åren åtnjöt han ett ovanligt anseende som »konungens och folkets man», men förlorade 1840 sympatier hos de frisinnade, emedan han såsom regeringens representant, till en del mot sin egen öfvertygelse, motsatte sig sträfvandena efter en fri författning och det understöd, som ständerna skänkte nordslesvigarna i deras nationella strid. Efter Kristian VIII:s död, i Jan. 1848, erhöll Ö. tillsammans med P. G. Bång och K. Moltke i uppdrag att uppgöra ett utkast till en författning, gemensam för konungariket och hertigdömena (Slesvig-Holstein och Lauenburg), men knappa två månader derefter tvangs han af allmänna meningen att afgå ur regeringen, såsom den der motarbetade frihetens sak. Det oaktadt invaldes han i Okt. s. å. i den grundlagstiftande riksförsamlingen, inom hvilken han ständigt kritiserade den nya utvecklingen och slutligen nedlade sin protest mot grundlagen. Under perioden 1850–53 satt han i landstinget, vald för Köpenhamn, och i April 1853 blef han till allmän häpnad förste minister. Då han icke dolde sin sträfvan att omintetgöra det frisinnade arbete, som gjorts 1849, framträdde oppositionen på det häftigaste mot honom, i synnerhet då han d. 26 Juli 1854 genom en k. förordning oktrojerade en ny gemensam författning för hela monarkien. Under intrycket af den allmänna upphetsning, som derigenom uppstod, aflägsnades Ö. i Dec. 1854, och året derpå väcktes mot honom och hans ämbetsbröder åtal inför riksrätt för öfverskridande af finanslagen. De frikändes dock i Febr. 1856 genom rösterna från höjesteret, hvilka stodo emot landstingsmännens. Ö. lefde sedan i tillbakadragenhet till sin död, d. 1 Maj 1860. — Ö. har ej sin största betydelse som statsman, utan som rättslärd. Hans första skrifter voro den rättsfilosofiska afhandlingen Om sammenhængen mellem dydelærens og retslærens princip (1798) och ett försvar för den stränga tryckfrihetsförordningen af 1799 (1801). I Eunomia (4 bd, 1815–22), i Haandbog over den danske og norske lovkyndighet (6 bd, 1822–35) samt i en hel mängd afhandlingar, intagna i de af honom 1804–30 utgifna tidskrifterna »Juridisk archiv» och »Juridisk tidsskrift», behandlade han derefter nästan alla grenarna af den danska lagstiftningen och införde en verklig metod för rättsstudiet. Med full rätt benämnes Ö. också »den danska rättsvetenskapens fader», och många nu allmänt antagna rättsprinciper äro först framlagda och diskuterade af honom. Hans tidiga sysselsättning i domarevärf och sedan i riksstyrelsen bevarade honom från ensidigt teoretiserande, och han häfdade ständigt traditionens betydelse och domstolarnas praxis gent emot den vetenskapliga förtolkningen. Han yrkade dessutom, att de rättsliga förhållandena skulle afpassas efter lifvets kraf och satte hänsyn till rättvisa högre än nedärfda rättsformer. Lagens anda, de särskilda rättsfallens egen natur och samhällets väl borde sålunda alltid iakttagas vid lagarnas tillämpning, enär rättsläran blott i samhället erhölle bestämdhet och giltighet. Genom sin vidsträckta författareverksamhet, hvilken delvis sträckte sig äfven till den tyska lagstiftningen, äfvensom genom de många domar och lagtolkningar han lemnade i sina ämbetsfunktioner och de lagförslag han sjelf utarbetade såsom generalprokurator och senare såsom regeringens kommissarie försvarade inför ständerna hann Ö. under nära femtio år att utöfva större inflytande än någon annan på rättsväsendets utveckling i Danmark, och särskildt gäller detta reformerna inom strafflagstiftningen 1840 o. f. år. Ö:s senare skrifter voro af mera politisk natur: Prövelse af udkast til grundlov og valglov (1849), For den danske stats opretholdelse i sin helhed (1850), Af mit livs og min tids historie (4 bd, 1851–57), hvilket arbete utgjordes af en rad afhandlingar till försvar för hans första regeringsåtgärder, samt en del flygskrifter i dagens politiska frågor. (1852–57). Ur dem alla framlyser huru föga Ö. förstod och aktade tidens rörelser, och de hafva sin egentliga betydelse som kritiska och delvis historiska arbeten. — Till minne af Ö:s femtioåriga ämbetsjubileum stiftades genom insamling i Danmark och Norge ett legat, med hans namn 1851, af hvilket räntorna utdelas i form af prismedaljer hvart fjerde år för lösningen af vigtigare rätts- eller statsvetenskapliga problem eller skrifter på dessa områden. 1885–87 utgafs »A. S. Örsteds betydning for den danske og norske retsvidenskabs udvikling» (1:sta afd., »Processen», af J. Nellemann; 2:dra, »Privatretten», af H. Öllgaard; den 3:dje afd., »Strafferetten», af C. Goos, är ännu ej utgifven). Genom sitt äktenskap 1802 med Sofie Öhlenslaeger (d. 1818) var Örsted svåger till skalden Adam Öhlenslaeger.
3. Anders Sandöe Ö., naturforskare, de föregåendes brorson, född d. 21 Juni 1816 i Rudkjöbing, blef student 1835 och magister 1844, offentliggjorde 1842 sina intressanta Iakttagelser om vegetationens fordeling i Öresundet och företog 1845–48 resor i Vestindien och Central-Amerika, hvarifrån han hemförde en stor samling dittills okända växter. Han blef docent 1858 och professor i botanik vid Köpenhamns universitet 1862. Död d. 3 Sept. 1872. Ö:s arbete gick förnämligast ut på att bestämma de af honom sjelf eller af Liebmann i Mejico insamlade växterna, men dessutom anställde han undersökningar af parasitsvamparna. (»Om växtsjukdomar, som orsakas af parasitsvampar, särdeles om rost och brand, samt om medlen mot dem», öfvers. af C. Hartman 1865), hos hvilka han 1865–66, samtidigt med de Bary i Tyskland, upptäckte generationsvexlingen. Andra nämnvärda arbeten af honom äro Bidrag til kundskab om egefamilien i nutid og fortid (1871) samt Frilandstrævæxten i Danmark (1864–67). E. Ebg.