L är den elfte bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. I sin äldsta (moabitiska) skepnad liknar bokstafven närmast 6; på Eschmunezars sarkofag (Sidon) har han formen [tecken], och till denna sluter sig Hebr. "lamed", [lamed]. Grekerna lånade med namnet ("lambda") äfven tecknet, det senare i olika former. De Joniska inskrifterna i Mindre Asien och på öarna i Egeiska hafvet, liksom Korint, Korkyra och Syrakusa, hafva [tecken], [tecken], [tecken]. Sedan det joniska alfabetet i 94:de olympiadens 2:dra år (403 f. Kr.) genom ett folkbeslut införts i Athen i st. f. det äldre attiska, blef [Lambda] den grekiska normalformen och enrådande i grekisk kapitalskrift. Ur denna typ utvecklade sig småningom [lambda]. Redan i inskrifter med uncialer från 4:de årh. e. Kr. reser sig nämligen det högra strecket ofta öfver det venstra, och i grekisk majuskel- och minuskelskrift från medeltiden vexlar [lambda] med skrifformer, som komma vårt vanliga latinska l ytterst nära eller sammanfalla dermed. Ur grekiska alfabetet upptogs [Lambda] i den slaviska (glagolitiska och kyrilliska) skriften, [lambda] i vulfilanskgotiska och i koptiska. I det äldre attiska alfabetet har l-tecknet formen [tecken] eller L (medan [tecken] och [tecken] der betydde g), likaså i äldre beotiska inskrifter och i de chalkidiska kolonierna uti Italien. De italiska alfabeten, samtliga ledande sitt ursprung från nyssnämnda kolonier, visa samma grundformer L och [tecken] (undantagsvis [tecken]). Sidostrecket uppträder för öfrigt i latinsk såväl som i grekisk skrift än på venstra, än på högra sidan af hufvudstafven, alltefter som skriften i det hela går från höger åt venster eller tvärtom. Ur L utvecklade sig under medeltiden "lilla" alfabetets l, på det sätt att (redan i kapitalskriften, som annars står inskrifterna tämligen nära) sidostrecket förkortas och det lodräta strecket går högre än öfriga bokstafver. Ur det latinska alfabetets L fick man runtecknet [runa], lika i äldre och yngre runraden, genom att vända tecknet upp och ned (liksom V gjordes till [runa]) och, för beqvämlighet vid ristningen, draga sidostrecket snedt. I den äldre jernålderns runrad kommer [runa] efter tecknet för m, men i yngre runor (kanske genom inflytande från latinska alfabetet) före m och intager der 3:dje rummet i 3:dje ätten (Tys ätt). Runans namn ar "lögr", som öfverensstämmer med Forneng. laghu, namnet på samma tecken i den äldre runraden.
Det för samtliga olika l-ljud i deras bildning gemensamma och för dem till skilnad från andra språkljud utmärkande är att talströmmen i munkanalen genom något i dess midtlinie anbragt hinder nödgas dela sig åt sidorna för att komma fram ("laterala" språkljud). Vanligen är det tungan, som spärrar vägen, derigenom att hon med spetsen eller ryggen framskjutes eller höjes, tills ton når tänderna eller gommen. Skilnaden mellan olika l-ljud bestämmes företrädesvis af dessa olika bildningslägen (kontaktspunkter), mera sällan genom tungans egen form. I hvarje bildningsläge kan man derjämte få ett tonande-svagt och ett tonlöst-starkt l-ljud, alltefter som röstbanden i struphufvudet sluta sig och den långsamt passerande luftströmmen sätter dem i regelbunden dallring eller röstbanden ställa sig /\-formigt och lemna fri genomgång. -- De allmännast kända l-ljuden äro följande: 1) Vanligt svenskt-franskt-spanskt o. s. v. l uttalas med tungspetsen stödd mot öfre framtändernas baksida och tungryggen platt utbredd, så att blott en smal genomgång lemnas på hvarje sida, samt med sångton. 2) L-ljud med tungställning som vid vanligt l, men utan ton, förefaller som ett mellanting mellan h eller s och l samt förekommer i våra norrländska folkmål dels i st. f. vanligt l före p, t, k, t. ex. jälpa, svälta, silke, dels i st. f. tl och sl, t. ex. lill, liten, vall, vassle, llut, slut (med tonande l efter det tonlösa), för öfrigt i Isl. hlaða, lasta o. d., Fr. souffle, siècle (som enstafviga) o. d. 3) Slaviskt l uttalas med tungspetsen stödd mot öfre framtändernas baksida (eller mot öfre tandlådorna) samt tungan hoptryckt från sidorna och utefter hela sin längd starkt lyftad uppåt, så att på ömse sidor ett stort resonansrum uppkommer. Det gör på örat intryck af vokal. Detta l-ljud finnes i ryskan under tecknet [tecken], i polskan och litaviskan tecknadt med snedstreck öfver vanligt l, jämväl i katalonskan och portugisiskan, samt i jakutiskan. I serbiskan har detta l öfvergått till o och torde i franskan hafva förmedlat öfvergången af ljudförbindelsen al till au (t. ex. faux, af Lat. falsus). Som mellanformer mellan vanligt l och slaviskt kunna anses hårdt lettiskt l och engelskt l. Ett tonlöst slaviskt l förekommer undantagsvis i ryskan och polskan. 4) Supradentalt ("halftjockt") l uttalas med tungspetsen stödd mot främre öfre tandlådorna och tungryggen utbredd som vid vanligt l. Det förekommer i svenskan som ersättning för tungspets-r + l, t. ex. i pärla, sorl, samt är i tyskan och flere andra språk det normala l-ljudet. Sanskrits l-ljud har förmodligen varit detta supradentala ljud. Det beskrifves dock ofta som rent kakuminalt (med tungspetsen riktad ej mot tandlådorna, utan rätt upp, och tungans undre sida vänd mot tänderna). 5) Vårt kakuminala ("tjocka") l, som i hela norra och mellersta Sveriges samt östra Norges folkmål i vissa ställningar, antydda genom exemplen öl, tala, halm, blek, gamla, nyckel, ersätter vanligt l samt merendels rd (ol, ord, gäle, gärdet), uttalas med tungspetsen först riktad rätt upp mot gomtaket och derefter fallande framåt. Före tandljud (t, d, s, n) sammansmälter det med dessa till supradentala eller kakuminala ("tjocka") t, d, s, n (gult, svalde, hals, aln), och i dalmål försvinner det före läpp- och bakgomljud, t. ex. fok, folk, jåpa, hjelpa. "Tjockt" l synes hafva funnits redan i vårt fornspråk och förklarar der vissa ljudöfvergångar (iu > y). 6) Tonlöst kakuminalt ("tjockt") l förekommer i norrländska folkmål i sådana fall, då de efter sina ljudlagar skulle på samma gång hafva tjockt och tonlöst ljud (jfr ofvan 2), t. ex. stolpe, folk. 7) Dentipalatalt eller "mjukt" (mouilleradt) l uttalas med tungryggens främre del stödd mot öfre främre tandlådorna. Det förekommer i österbottniskt och herjedalskt folkmål i st. f. långt (dubbelt) l, i. ex. i stall, fallit, i spanskan (tecknadt ll), i portugisiskan (tecknadt lh), italienskan (tecknadt gl före i, eljest gli), i ryskan och serbiskan (tecknadt [tecken] + mouilleringstecken), i polskan, litaviskan och lettiskan (tecknadt l eller li), i ungerskan (tecknadt ly) m. fl. språk. Ryskt mjukt l står dock på gränsen till vanligt l och bildas med tungspetsen under svag medverkan af tungryggens främre del. Bildningsläget för "mjukt" l kan för öfrigt något variera: ett l med tungryggen lyftad i j-läget (prepalatalt) skiljer sig för örat knappast från ett l med tungryggen mot tandlådorna. "Mouilleradt" l har utan tvifvel förmedlat öfvergången från l till i i Ital. piano (Lat. planus), chiaro (Lat. clarus). Fr. "l mouillée" i t. ex. fille, mouillir innehåller efter nu gällande (nordfranska) uttal intet l-ljud, utan blott j, men har tidigare varit verkligt "mouilleradt l" (vårt vanliga buljong hänvisar på detta äldre uttal). Teoretiskt kan mouilleradt l betraktas som vanligt l med palatal biartikulation. Det betecknas i latinsk omskrifning stundom med l' (jfr Mouillering). 8) Tonlöst mouilleradt l finnes i herjedalskt folkmål i sådana fall, då målets ljudlagar på samma gång kräfva mouilleradt och tonlöst ljud (jfr ofvan 2), t. ex. bell, betsel; det tecknas i välskan med ll i ordens början, t. ex. Llewellyn. -- Utan synnerlig olikhet för örat kunna l-ljuden bildas ensidigt (unilateralt), i det talströmmen framsläppes blott på ena sidan, till höger eller venster om tungan. Varieteter af l-ljud fås genom läpparnas biträde (labialisering). Samtidigt med att tungan innehar l-ställning, kunna nämligen läpparna rundas och framskjutas, hvarigenom l far en u-färg. I nuvarande svenskan förekommer en sådan varietet af vanligt l före eller efter och i synnerhet emellan labiala vokaler, t. ex. mule, mjöllöka. Slutligen kan l, liksom de vanliga vokalerna, äfven nasaleras, i det vägen från svalget till bakre näsöppningarna lemnas öppen (slappt nedhängande gomsegel). Nasaleradt l påminner om både l och n, men förekommer, åtminstone i de allmännare kända språken, ej som sjelfständigt språkelement. L-ljuden uppföras i systemet än som laterala frikativor, än, jämte r-ljuden, som tremulanter; det senare oriktigt, emedan vid deras bildning tungan ej vibrerar sjelfständigt, utan blott dallrar genom resonans, liksom vid alla öfriga tonande språkljud. Man tvistar om huruvida l-ljuden äro vokaler eller konsonanter. Vid somliga höres otvifvelaktigt ett sjelfständigt friktionsbuller i munnen, och de äro således konsonanter; andra äro till sin bildning lika otvifvelaktigt vokaler, t. ex. slaviskt l.
Huruvida l-ljudet redan tillhört det indoeuropeiska urspråket eller först senare uppstått ur r är ännu omtvistadt. Visst är, att de forn-eranska språken (zend och kilskrifterna) ej hafva något l. L räknas vanligen till konsonanterna, men kan äfven tjenstgöra som sonant (stafvelsebildare). I sanskrit upptages sålunda bland vokalerna ett l med särskildt tecken (i latinsk skrift vanligen omskrifvet med li eller l). Det förekommer dock blott i en enda rot, klp, och bland de nyindiska språken upptages endast för bengaliskan och mahrattiskan ett särskildt vokaliskt l. I tsjechiska är l en erkänd vokal. I många andra språk tjenstgör l blott undantagsvis som sonant (vokal), så t. ex. i Sv. handel, hvars 2:dra stafvelse utgöres blott af dl (något e fins icke i det vanliga uttalet). I stafvelse med annan vokal står l efter svenska ljudlagar antingen närmast före eller närmast efter denna, på sin höjd kan det genom r skiljas från föregående vokal (kärl, sorl), hvarvid dock i uppsvenskt tal r och l sammansmälta till ett enda ljud. I ljudförbindelsen lju-, för äldre liu- (ljuga, ljus m. fl.), har l i svenskan försvunnit före j och qvarstår i skriften blott som minne af ett äldre uttal. I den äldsta egyptiska skriften skiljes ej mellan l och r. Till språk, som alldeles sakna l höra bl. a. liviskan, japanskan, flere östpolynesiska språk (Marquesasöarna, Nya Zeeland, Tahiti) och namaspråket i Syd-Afrika. Lll.
På franska mynt betecknar L myntningsorten Bayonne. -- La. är den officiella förkortningen för nord-amerikanska staten Louisiana. -- log i algebraiska formler betyder logaritmen för. -- Dessutom förekommer L (l), ensamt eller som begyrmelsebokstaf, i åtskilliga andra förkortningar:
1. Romerska och latinska taltecken, namn, titlar och inskrifter
L = 50; L = 50,000
L = Laelius, Lollius, Lucius. L. (l.) = lares, lector, legatus, legio, lex, liber, libra, libertus, licentiatus, linea, locus m. m.
La = littera.
l. a. = lege artis, enligt (den farmacevtiska) konstens föreskrift.
L. A. M. = liberalium artium magister (se Artium lib. mag.).
L. B. = lectori benevolo, till den gunstige läsaren; Liber Baro, friherre; Lugduni Batavorum, i Leiden (på boktitlar).
l. c. = loco citato, på det anförda stället.
L. D. = laus Deo, ära vare Gud.
Lev. = Leviticus, 3:dje Mosebok.
Lic. = licentiatus, licentiat.
litt. = littera.
l. l. = loco laudato, på det anförda stället; loco lecto, på det lästa stället.
LL. D. = legum doctor = juris utriusque doctor (se d. o.).
LL. OO. prof. (adj., doc.) = linguarum orientalium professor (adjunctus, docens), professor (adjunkt, docent) i österländska språk.
l. m. = laeva manu, med yenstra handen (musikt.).
l. p. = loco pastoris, i kyrkoherdens ställe, d. v. s. som tjenstförrättande kyrkoherde.
L. S. = locus sigilli, sigillets plats, loco sigilli, i st. f. sigillet; loco secretarii, som t. f. sekreterare.
2. Kemiska tecken.
La = Lantan.
Li = Litium.
3. Mynt, mått, vigt m. m.
l. = liter.
l. = eller.
L. = lira; livre; lettres, vexelbref, vexlar (på kurssedlar).
L. (£) = pund sterling (egentl. förkortn. af Lat. libra, pund).
La = lettera, vexelbref, vexel.
lat. = latin; latitud.
Ld = lord.
Ld'or = louisd'or.
lgd = geografisk längd (longitud).
long. = longitud.
L. st. = livre sterling, pund sterling.